Årskrönika 2018: ekonomi och politik

via GIPHY

Den allmänt positiva utvecklingen i världen håller i sig även om nyheterna verkar negativa. Det beror på att människor utökar sin definition av dåliga nyheter, som Harvardpsykologerna David Levari och Daniel Gilbert skrivit om i sin forskning.

"On what principle is it that with nothing but improvement behind us, we are to expect nothing but deterioration before us?” ― Thomas Babington Macaulay (1800- 1859)

Samtidigt finns det negativa trender men de är samma problem som ofta varit med oss sedan ungefär ett årtionde.

Årets politiska vinnare är Rysslands president Vladimir Putin. Det är inte för att det skulle gå bra för Ryssland, inte minst med sjunkande priser på olja och gas. Fast det är inte Putins poäng, han har visat sin styrka med attentatet mot Sergej Skripal i Salisbury, i ett lyckat fotbolls-VM, fortsatt kriget i Syrien, vidare provocera Ukraina och exportera dess kol på svarta marknaden.

Årets förlorare var Frankrikes president Emmanuel Macron som vek sig mot de gula västarnas protester. Oavsett innehållet i hans politik så skadade han sin trovärdighet när han backade genom att kasta valfläsk på demonstranterna. Macron framstår som Matteo Renzi gjorde, de är båda populister men kunde inte följa upp sina första framgångar med en långsiktig politisk linje. Populism fungerar inte för det.

Ekonomin ser många bedömare dystert inför 2019 med centralbankernas pågående QT - Quantitative Tightening - eller Brexit och handelskonflikter men dessas effekter är mindre jämfört med låg produktivitetsökning i väst, mycket skuldsättning hos stater, företag och privatpersoner och en kortsynt politik. ECB och Sveriges Riksbanks politik av kvantitativa lättnader har inte fungerat.

Under år 2018 försämrade även Kina sin image genom att ekonomin inte gick så bra, Belt and Road Initiative inte gav nya vänner och väst blev mer medvetet över det digitala kalla kriget.

Från UNFCCC:s COP24 i Katowice är det tydligt att Kina börjar att tappa intresse för klimatförhandlingarna. USA vill inte betala och EU kan inte betala 100 miljarder dollar årligen till Gröna Klimatfonden för att föra över till länder som idag inte är “fattiga syd” utan integrerade delar av världsekonomin och därmed konkurrenter. Bristen på alternativ strategi till UNFCCC håller igång dödläget.