torsdag 2 maj 2013

Den svenska transhumanismens historia

Den svenska transhumanismens vagga står i sal D3 på Lindstedtsvägen 5, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Studenterna Anders Sandberg och Felix Ungman anordnade 1994 det första mötet för att diskutera Ed Regis bok Great Mambo Chicken and the Transhuman Condition.

Regis förde i boken samman många riktningar inom forskning och teknikfilosofi som mognat efter 60-talets pionjärår. Great Mambo Chicken formade bilden av transhumanismen, det var inte självklart att termen som Julian Huxley myntade, synen på ett epokgörande skifte som Teilhard De Chardin kallade Omega-punkten, K. Eric Dexlers vision om nanoteknik, tankar om artificiellt liv och rymdrörelsens praktiska teknikanvändning skulle föras samman till en egen sammansatt tankeströmning. Rörelsens viktiga tänkare vid tidpunkten, som framtidsforskaren Fereidoun Esfandiary och filosofen Max O’Connor (senare kända som FM2030 respektive Max More), höll just på formulera den moderna transhumanismens grunder.



Den svenska grenen var sålunda tidigt ute, och fick djupare kontakter med amerikanska transhumanister genom Ed Regis skildring i Wired 2.10 av konferensen Extro 1 i Sunnyvale, Kalifornien. Meet the Extropians visade den grupp som uppstått främst bland studenter på KTH hur livkraftig den transhumanistiska filosofin hade blivit.

Kommunikationen och utbytet av idéer med USA underlättades av en ny uppfinning, internet. Det går inte att överskatta internets betydelse för att transhumanismen skulle spridas och få en närvaro i Sverige. År 1994 bildades den första e-postlistan för transhumanistisk diskussion, Omega-listan. På 90-talet öppnades telemarknaden för konkurrens, vilket sporrade fram en miljö av innovationsdrivna teknikföretag, en grogrund för transhumanismen som påminde om Silicon Valley.

Det öppnade för mer framtids- och teknikoptimism. Magasinet Dolly (efter det klonade fåret) tog upp transhumanistiska teman på ett balanserat sätt. Näringslivets tankesmedja Timbro utgav boken Framtiden och dess fiender, av Virginia Postrel. Postrels bok är ett försvar för experiment och öppenhet som tidigare var svårt att framföra i Sverige.

Föreningen Aleph var den första formella organisationen för transhumanistiska frågor i Sverige. År 1997 skrevs och översattes texter, under långa nätter och möten, i IT-bolaget Holmén & Ungmans lokaler på Råsundavägen i Solna. Resultatet blev en hyfsad introduktionsbok för föreningens medlemmar. Aleph-handboken har länge präglat bilden av transhumanismen i Sverige, och gett många sin första inblick till idéerna, genom en handfast vägledning till bl.a. livsförlängning, minnesförbättring, kalorirestriktion och kryonik. Mycket har hänt sedan 1997, och de transhumanistiska idéerna har fördjupats och delvis ändrat karaktär jämfört med Aleph-handboken.

Svenska transhumanister, främst pionjären Anders Sandberg, spelade en viktig roll även på det internationella planet med att definiera filosofin. Den svenska föreningen var först i Europa, och inspirerade bildandet av liknande grupper. Bäst organiserad av dessa nya föreningar var nederländska Transcedo, som 1998 stod som värd för konferensen TransVision i staden Weesp. Sverige sände en relativt stor grupp deltagare, och var det naturliga valet nästa arrangör.

På Långholmen i Stockholm arrangerades TransVision 1999, en konferens med talare från både Sverige och utlandet, som t.ex. Nick Boström, Rémi Sussan och Alexander Bard. TransVision 99 följdes upp med en svensk delegation till konferensen Extro 4 i Berkeley senare under 1999.

Transhumanismen var en marginell företeelse kring millennieskiftet, fast med potential för att växa. Det fanns en ökad förståelse av informationsteknikens betydelse, och att den nya kunskapen om människans kropp, naturen och de ekologiska systemen var avgörande hur framtiden skulle formas. Under dessa år deltog bl.a. författaren Johan Norberg, Svenska Dagbladets ledarskribent Per Ericson och internetforskaren Nicklas Lundblad på olika diskussionsmöten.

Efter namnbyte till Sveriges Transhumanstiska Förbund (STHF) splittrades rörelsen. Skulle man fortsätta att vara en bekantskapskrets eller skulle man påverka samhället som rörelse? När IT-bubblan kring millennieskiftet sprack föll transhumanismen tillbaka. Intresset för teknik och nya idéer sjönk. Transhumanismen stelnade till en social krets, vidareutvecklades inte, och kunde inte få ett genomslag i samhället. Den var alltför hårt upphängd på ett fåtal individer, och lyckades inte att bygga de institutioner som krävs för att ge heltidsanställningar åt debattörer och administratörer.

I mitten av 00-talet började frågor om informationstekniken, människokroppen och naturen att märkbart påverka den överordnade debatten om ekonomi och statens förvaltning av fördelning. Det borde ha funnits ett utrymme för transhumanismen att sprida sig. Den svaga infrastrukturen gav istället utrymmet till tre andra rörelser: piratrörelsen, ekologismen och feminismen.

Tiden är ändlig, och de förmågor inom policy, administration, medlemsvärvning och innovation som tilltalas av liknande idéer har att välja. Vilken idériktning ger karriärmöjligheter, meningsfull samvaro och utmaningar? Det kan röra sig om rätt skilda verksamheter som konkurrerar. Anders Sandberg har illustrerat frågan med en jämförelse mellan Förbundet Unga Forskare och roll- och konfliktspelsförbundet Sverok på 90-talet. De två föreningarna verkar ha skilda aktiviteter, men på 90-talet tilltalade de samma grupper av ungdomar. Idag har Sverok 120.000 medlemmar, Unga forskare är kvar på kanske 4.000 medlemmar.

Piratrörelsen kopplade till frågan om informationssamhället och polariserade debatten kring upphovsrätt, internetinfrastruktur och integritet. Ekologismen kopplade till frågan om människans relation till naturen och vilka värderingar produktion bör tjäna. Den fick särskilt inflytande över framtidsdebatten. Feminismen, särskilt den för Sverige starka radikalfeministiska ådran, kontrollerade debatterna kring vilken morfologisk frihet som är eftersträvansvärd. De var rörelser som drog till sig potentiella talanger, då de gjorde de mer radikala tolkningarna av de utvecklingar som transhumanismen också diskuterade.
 Efter The Pirate Bay, klimatmötets bakslag i Köpenhamn och Evin Rubars dokumentär Könskriget har dessa tre rörelser, på gott och ont, förlorat sitt moment.

På 00-talet utvecklades idéer något utanför transhumanismens kärna vilket gav energi tillbaka till idéerna. Rollspelet Tellus, med transhumanistiska teman, skrevs av Terje Nordin och David Bergkvist för Västerås stift år 2001. Alexander Bard och Jan Söderqvist (känd från tidskriften Dolly) utgav sin Futurica-trilogi med Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002) och Kroppsmaskinerna (2009). Karl Palmås och Otto von Busch utgav Abstract Hacktivism - the making of a hacker culture (2007). Bloggen Skiften inleddes 2008 av Erik Starck efter inspiration av skiftesföreläsningarna på Malmö Högskola. Tidskriften BON skrev om teknik, trender och teknolutionen.

Det finns en del positivt att se tillbaka på. Avtrycket i samhället, akademin, politiken, medierna och kulturen är anmärkningsvärt stort, givet tankeströmningens nästan obefintliga personella, finansiella och politiska resurser.

Många ställer sig skeptiska till att sociala, vetenskapliga och tekniska problem överhuvudtaget kan förbättras eller lösas. I en samtid där snabb konsumtion står mot en djup upplevelse att vi har nått tillväxtens gränser uppfattas förstås transhumanismen som främmande. Båda sidorna erbjuder en vision av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte skall förlora det vi har, inte hur vi skall få det bättre.

90-talstranshumanismen var sociopolitiskt och strategiskt naiv. Det räckte inte bara med en allmän teknikfascination och en hemsida på internet. 00-talstranshumanismens spekulativa långtidsscenarion och upptagenhet med existentiella risker skapade inte förutsättningarna för konkreta framsteg. Det fanns rätt gott om dysterkvistar ändå.

Nu under 2010-talet finns en öppning för en teknikoptimistisk filosofi, om den organiserar sig, gör sig synlig i rätt fora och presenterar ett mer spännande alternativ. Med lärdomarna från snart tjugo år är det lättare att formulera det alternativet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...