tisdag 28 maj 2013

Sanna gröna hjältar tänker lokalt

Samhällsdebatten slokar ofta, det är fler än Ivar Arpi som undrar varför det går så bra för apokalypsens gröna ryttare. En del om domedagens diskreta charm har Anders Bolling sagt.

Det är anmärkningsvärt hur framgångsrik domedagstänkandet har i rätt breda lager. En bra förklaring på det malthusianska artilleriets verkningsgrad tog 2012 års vinnare av Julian Simon-priset upp. Här är tacktalet från Matt Ridley


2012 Julian L. Simon Memorial Award Dinner from CEI Video on Vimeo.

Vi lever fortfarande i Ville, Valle och Viktor därför att domedagspredikanterna kan dra nytta av:

  1. Många människor har liten kunskap om historien
  2. Ändliga resurser missförstås
  3. Världens ses som statisk
  4. Domedagen döljer ett egenintresse
  5. Likgiltighet inför miljöproblemen

Matt Ridley har rätt i att minnet är kort, snarare är många okunniga om hur dåligt ekopessimisterna gissat tidigare. Ozonhålet, säldöden, det sura regnet, massvälten är bara början på hur katastrofer förkunnats med stor visshet och fullständigt missat.

Resurser är ändliga men på en planetär skala, ofta så kommer inte ens argumentet fram till att Julian Simon "ultimate resource" med människans påhittighet behöver användas. Intressant är det ofta de förnyelsebara resurserna som brukar ta slut, påpekar Ridley.

Världen ses som statisk och många trender dras ut i det oändliga. Det är den andra sidan av att världen är mycket större än många tror, nämligen tanken att naturen inte verkar förändras förutom om människor gör något. Det är svårt att koppla att världen och ekosystem ständigt förändras, där nischer alltid är utrotningshotade och det sällan är så enkelt att människans påverkan slutar så återgår allt till hur det var.

Ofta ryms pessimismen bakom en god dos av "det var surt sa räven om rönnbären". Det är mycket lätt att utropa att tillväxten måste stoppas när det inte finns någon. Samtidigt är pessimisten ofta en lönsam karriär, och tyvärr så inträffar det sällan att allmänheten får se att doomstern blir motbevisad offentligt. Istället klingar bara gårdagens stora hot sakta av och ersätts av ett nytt, utan att samhällsdebatten riktigt förstår vad var som låg bakom att det blåstes upp.

I värsta fall så släpps vad som kan varit en viktigt, men överdriven fråga helt och hållet. Klimatförändringar, antibiotikaresistens, en utrotning av en djurart läggs alla i samma globala collective action problem som kräver omformulering av hela samhället. De konkreta lokala problemen glöms bort.

Matt Ridley påpekar även att det domedagstrumpetandet också rymmer en likgiltighet inför allt annat än den stora lösningen, "mätta sju miljarder munnar med bara ekologisk odling" som gör att det mänskliga samhället blir väldigt skört inför förändringar. Den attityden kan ses även hos dem som tagit steg ifrån den, och därför kallats för avfällingar, som Mark Lynas.

Det som Ridley i slutändan pekar på är att lösningarna är innovation och anpassning, men det vänder på det perspektiv som oftast funnits i debatten -  att lösningar är globala och det lokala inte spelar roll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...