Filmen Tron: Legacy gick med stor fanfar upp på biograferna år 2010. Det är en uppföljare av en film som gjordes 1982, och som gick hyfsat bra efter att ha spelat 74 miljoner dollar under åren med budget på 17 miljoner dollar.
Varför en uppföljare? Vi lever ju i en tid där Pac Man fyllt trettio och nätet mognat. Storfilmerna från sommaren 1982: Blade Runner, ET och Tron satte referensramarna för en hel generation av unga science fiction- nördar. De nördarna har blivit vuxna och kan nu sätta agendan. Då vill de se om filmerna och besöka ungdomsåren igen.
Tron var ett barn av Silicon Valleys stora genombrott. Apple II började säljas 1979, Xerox PARC skapade många av hörnstenarna i den digitala miljön, George Lucas ILM slog igenom inom specialeffektsbranschen. Många av den digitala miljöns kulturella frågor och konflikter uppstår under den tiden. Filmens storföretag Encom är inspirerat av Xerox och vissa har sett Tron som en berättelse om den första konflikten mellan Silicon Valleys hackerkultur och företagskultur.
Wendy Carlos elektroniska musik från 1982
Tron blev känd för att använda datorer för specialeffekterna. Egentligen är rätt lite i filmen från 1982 genererat av datorer. Det var för dyrt, effekter målades på filmen. Ett av de stora genombrotten var i manuset, eller rättare sagt i dess fysiska form. Manuset redigerades på en dator, och för att inte göra filmstudiocheferna och skådespelarna förvirrade så anpassades fonten i utskrifterna till att se ut som de blivit skrivna på en skrivmaskin. Än idag skrivs manus i Hollywood ut med typsnittet Courier, så att de skall se maskinskrivna ut.
Tron visade datavärlden som en plats som kunde visualiseras. Arkadspelen är en port över till datavärlden. Många säger att den cyberrymd som författaren William Gibson beskrev i boken Neuromancer nu har blivit verklighet. Hur mycket tid tillbringar vi inte på Facebook, World of Warcraft och hemsidor?
Daft Punks elektroniska musik från 2010
Teknikutvecklingen har dock tagit en annan vändning, cyberrymden är inte en plats vi beger oss till längre. Den franske tänkaren Jean Baudrillard skrev i boken Simulacra and Simulation att samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit en massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Kartan skapar landet.
Baudrillard var alltför dyster kring att utvecklingen skulle frikoppla oss från våra ”naturliga” behov, då vi skapar många av våra behov idag, men han hade en poäng att det är inte vi som påverkar datorvärlden.
Tron: Legacy hade en mycket hög budget för att vara en film från en debuterande regissör och spelade även in en okej summa, även om producenterna nog hoppats på mer. Specialeffekterna är förstås snygga. Skådespeleriet och en del partier är ibland torrt, och inte riktigt engagerande. Filmen rymmer en övertydlig kritik mot Silicon Valleys pionjärer, om än i den traditionella konflikten om föräldrars relation till sina barn.
Slutet är en allegori över hur datavärlden kommer ut till oss genom en invasion. Nu skedde ju det redan i mitten av 90-talet då internet spreds, så filmen ligger efter sin tid. Idag är det den digitala världen som påverkar oss. Det är programmet som strålas ut till sin skapare, och tar med sig sin egen "kultur" och sitt sätt att fungera i vardagen. Vår anpassningen till den digitala verkligheten har vi bara sett början på. För det verkar bli vi som får anpassa oss.
Läs även andra bloggares åsikter om daft punk, musik, film, tron, teknik, internet, filosofi, samhälle, recension, kultur
Intressant
Varför en uppföljare? Vi lever ju i en tid där Pac Man fyllt trettio och nätet mognat. Storfilmerna från sommaren 1982: Blade Runner, ET och Tron satte referensramarna för en hel generation av unga science fiction- nördar. De nördarna har blivit vuxna och kan nu sätta agendan. Då vill de se om filmerna och besöka ungdomsåren igen.
Tron var ett barn av Silicon Valleys stora genombrott. Apple II började säljas 1979, Xerox PARC skapade många av hörnstenarna i den digitala miljön, George Lucas ILM slog igenom inom specialeffektsbranschen. Många av den digitala miljöns kulturella frågor och konflikter uppstår under den tiden. Filmens storföretag Encom är inspirerat av Xerox och vissa har sett Tron som en berättelse om den första konflikten mellan Silicon Valleys hackerkultur och företagskultur.
Wendy Carlos elektroniska musik från 1982
Tron blev känd för att använda datorer för specialeffekterna. Egentligen är rätt lite i filmen från 1982 genererat av datorer. Det var för dyrt, effekter målades på filmen. Ett av de stora genombrotten var i manuset, eller rättare sagt i dess fysiska form. Manuset redigerades på en dator, och för att inte göra filmstudiocheferna och skådespelarna förvirrade så anpassades fonten i utskrifterna till att se ut som de blivit skrivna på en skrivmaskin. Än idag skrivs manus i Hollywood ut med typsnittet Courier, så att de skall se maskinskrivna ut.
Tron visade datavärlden som en plats som kunde visualiseras. Arkadspelen är en port över till datavärlden. Många säger att den cyberrymd som författaren William Gibson beskrev i boken Neuromancer nu har blivit verklighet. Hur mycket tid tillbringar vi inte på Facebook, World of Warcraft och hemsidor?
Daft Punks elektroniska musik från 2010
Teknikutvecklingen har dock tagit en annan vändning, cyberrymden är inte en plats vi beger oss till längre. Den franske tänkaren Jean Baudrillard skrev i boken Simulacra and Simulation att samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit en massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Kartan skapar landet.
Baudrillard var alltför dyster kring att utvecklingen skulle frikoppla oss från våra ”naturliga” behov, då vi skapar många av våra behov idag, men han hade en poäng att det är inte vi som påverkar datorvärlden.
Tron: Legacy hade en mycket hög budget för att vara en film från en debuterande regissör och spelade även in en okej summa, även om producenterna nog hoppats på mer. Specialeffekterna är förstås snygga. Skådespeleriet och en del partier är ibland torrt, och inte riktigt engagerande. Filmen rymmer en övertydlig kritik mot Silicon Valleys pionjärer, om än i den traditionella konflikten om föräldrars relation till sina barn.
Slutet är en allegori över hur datavärlden kommer ut till oss genom en invasion. Nu skedde ju det redan i mitten av 90-talet då internet spreds, så filmen ligger efter sin tid. Idag är det den digitala världen som påverkar oss. Det är programmet som strålas ut till sin skapare, och tar med sig sin egen "kultur" och sitt sätt att fungera i vardagen. Vår anpassningen till den digitala verkligheten har vi bara sett början på. För det verkar bli vi som får anpassa oss.
Läs även andra bloggares åsikter om daft punk, musik, film, tron, teknik, internet, filosofi, samhälle, recension, kultur
Intressant
