Förvärva, förvalta och fördärva på svenska universitet

Intressant att läsa Bo Rothstein och Mats Alvesson i dagens tidning om den intellektuella inaveln på svenska universitet.

Jag och Henrik Ottosson tar upp ämnet i Ny Teknik Svenska forskare måste flytta mer. Relevanta frågeställningar, fast det finns ett problem till att ta upp. En växande del av vetenskapen har förts in under politiska ideologier och andra maktintressen. Att ta in forskare utifrån skulle hota dessa intressen och den politiskt korrekta likriktning som satts i system. Vilken roll bör vetenskapen spela i politiken?

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, politik, genusvetenskap, klimatforskning, vetenskap, regeringen, jan björklund, folkpartiet, samhälle, universitet, debatt, naturvetenskap

Intressant

Det osynliga nätet

Internet kan liknas vid ett isberg. Vi vanliga användare ser kanske den högsta toppen som sticker upp ovanför vattenytan.

Det är den information som kan hittas när sökmotorer som till exempel Google, Baidu och Altavista letar efter hyperlänkar. Det mesta av isberget, mer än 95 procent, går att komma åt men för att nå ”det djupa nätet” måste man använda andra metoder än de vanliga indexerade sökmotorerna. Det finns också delar av nätet som inte går att komma in i, av olika skäl, det så kallade ”mörka internet”.

Följ med på en djupdykning i Det osynliga nätet tillsammans med mig hos Netopia den 25 augusti 2011.

Det finns olika datornät, allt från det lilla nätverket i hemmet med några få kopplade enheter (som din dator, skrivare och router), till globala företagsnät på tusentals enheter till världens största datornät – internet.

Internet är ett datornät för utbyte av information mellan olika datorer. Det fanns andra datornät före internet, som ARPANET. Skillnaden är att med internet är informationen så mycket mer lättillgänglig för de flesta användare, då internet är öppet till sin utformning.

I dagligt tal avses med ”internet” snarast de tillämpningar som internet kan ge tillgång till, då de ligger ute på World Wide Web. Information som man kan ta till sig eller dela med andra – som att lägga upp upp den här artikeln för dig att läsa på Netopia, tala med någon via Skype, lyssna på musik, titta på film eller fotografier.

Andra delar på internet som är kända för de flesta är till exempel den delen som används för e-mail eller den delen som används för fildelning. Det finns även delar som hanterar automatisk övervakning, styrning av maskiner etc.

Då man talar om trafiken på internet menar man den information som oftast använder TCP/IP. TCP/IP är en del av en arkitektur för datakommunikation över nätverk med en struktur som delas upp i fyra eller fem lager. För att förstå lagrens funktion kan vi jämföra med en väg.

Informationen kan vara tillgänglig för alla eller för endast dedikerade användare. Om det kommer en gratisbuss från ett stort varuhus kan du hoppa på den och får följa med till varuhuset. Vem som helst får hoppa på bussen från lokaltrafikbolaget, bara man betalar och sköter sig under resan. Kommer däremot en pengatransport i en pansrad bil, får du inte hoppa in i bilen.

På samma sätt är inte internet ”öppet för alla”. Öppenheten beror på vad ägaren av informationen eller underliggande system är beredd att släppa till. Det går att ta sig förbi de begränsningarna, pengatransporten kan stoppas för att visa upp för alla vad som finns inuti (jämför med Wikileaks) eller för att stjäla innehållet (jämför med hacket av användarkontona på Sony Playstation).

Djupwebben innehåller information lagrad i databaser. Informationen måste sökas igenom, data utvinnas och sedan läggas på webben. Filer som inte är text – som musik, bilder, mjukvara och dokumentformat, som till exempel PDF. Material bakom betalningsväggar. De sociala medierna har kraftigt bidragit till djupwebbens expansion med bloggposter, kommentarer, tweets och bokmärken.

Det mörka internet kallas de delar av nätet som inte längre går att nå av olika anledningar, till exempel för att tekniken gått framåt och teknikföråldrad information ligger kvar.

Ett darknet (inte att förväxla med det mörka internet) är ett privat, virtuellt nätverk där användare endast ansluter sig till andra användare de godkänt. Kommunikationen sker även krypterad. Darknets har lyfts fram i media som de riktigt osynliga nätverken för illegal fildelning, men kommunikation kan också bli för osynlig för att det ska sprida sig till många användare. De påminner snarast om de gamla BBS-systemen som föregick internet, och lider av samma problem, de som vill fildela vill ha väldigt många användare att kunna dela med. Just därför att dagens fildelning inte längre handlar om vänner som ”bytlånar” så är alltför anonyma kommunikationer ett hinder.

En vanlig form av osynlig kommunikation sker när du märker att webbsidor börjar anpassa sig efter din närvaro. Det verkar som sajten förstår att du talar svenska, att du tycker om vissa features bättre än andra och att viss reklam som tilltalar dig kommer fram oftare. Det är cookies som gör det, små filer av information som webbsidan skapar om ditt besök och sedan lagrar på din dator. Kakorna ska få sidan att fungera bättre, när du besöker den, för sidans ägares räkning.

Kakorna är inte virus, och de är inte heller illvilliga som spyware. De flesta kakor är bra, för att de ökar webbsidornas användarvänlighet. Lagen om elektronisk information kräver att du ska få tillfälle att lämna ditt samtycket till att de används. Samtidigt är det en nyttig påminnelse om att information är värdefull och att användaren inte står i centrum för dagens internet.

Ska man få surfa anonymt? Ja, men det betyder inte att man får göra vad som helst. Det är ett problem att yttrandefrihet och tekniken i sig har kopplats ihop, för det är ett tvåeggat svärd. Den andra sidan är det blir en åtskillnad av vilka lagar som gäller på nätet med dem som gäller i samhället i övrigt. Då finns inte heller samma rättssäkerhet.

Nätverket ToR, är det gott eller ont? Det beror inte bara på hur det används, utan också på hur det uppfattas. Det går att gömma brottslig aktivitet likaväl som att skydda identiteten för journalister som verkar i en diktatur. Det blir lite som att när man utropade fildelning som sin religion, tekniska och principiella argument om internet förminskas till att bara vara instrument.

Läs även andra bloggares åsikter om internet, teknik, darknet, samhälle, google, kommunikation, informationssamhället

Intressant

Anonymitet eller rent mjöl i påsen?

Daniel J. Solove har skrivit boken Nothing to Hide: The false tradeoff between privacy and security. Jag skriver om boken hos Netopia den 22 augusti 2011.

”Ett välformulerat problem är till hälften löst” enligt filosofen John Dewey. Juristen Daniel J. Solove rätar i Deweys anda ut integritetens frågetecken i sin nya bok Nothing to Hide.

Daniel Solove har gjort sig ett namn med integritetsfrågorna, då han som professor vid George Washington University även anstränger sig för att skriva för lekmän. Stilistiskt är Nothing to Hide en rak och engagerande argumentation, som hade stärkt sin sak på att ha med ha med fler praktiska exempel.

Författaren diskuterar aspekter hos USA:s konstitution och rättsväsende. Konstitutionen är ett relativt levande dokument i rättssystemet. En amerikansk lag kan koppla sin intention till konstitutionen. I en svensk lag måste intentionen tolkas från lagstiftarens förarbeten, och referenser till grundlagen sker sällan. Den skillnaden minskar det praktiska värdet av boken något för en svensk publik, där den främsta nyttan kommer från Soloves principdiskussion.

Terrordådet mot World Trade Center år 2001 skakade om många lagstiftare, men Solove påpekar att trenden mot mer övervakning redan fanns tidigare. Det var många gamla förslag som dammades av efter 911 och röstades igenom. Just vid exceptionella händelser måste lagstiftaren hålla huvudet kallt, för risken är att dåliga lösningar blir permanenta.

När integritet kommer på tal förs den ofta fram som något som man har eller inte har. Integritetsuppfattningen antas vara samma för alla, och inte skilja sig åt mellan personens olika roller i livet. Antingen är det personliga helt skyddat från oönskad insyn, eller så är vi helt öppna. Argumentet om att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” visar sig ha mycket gemensamt med kravet på fullständig anonymitet.

Slogans i debatten presenterar integriteten felaktigt som en fråga om ”allt eller inget”. Solove anser att integritet därför väger lättare när den vägs mot säkerhet i samhällets vågskål. När sedan nya lagar och regleringar införs är det slående hur lite ansträngning som ägnas åt översikt av systemen och att formulera tydliga lagar.

För att beskriva problemet använder många George Orwells klassiska dystopi 1984, men många uppgifter som samlas i databaser är inte särskilt känsliga. Övervakning är inte det stora problemet. Många kopplar kontrollernas besvärlighet och grad av påträngande till trygghet. Känns det riktigt blottande, så måste det väl vara riktigt tryggt.

Om en individs rättighet står mot det allmänna bästa så vinner det allmänna bästa. Integritetsskyddet behöver inte vara säkerhetens motsats, då skyddet av individen har en samhällsnytta. Genom att även skydda skurkarnas rättigheter blir samhället som helhet bättre.

Många ser integritet som anonymitet, vilket kopplar begreppet till något som sker i lönndom. Uppfattningen är att först som den osynlige mannen kan man vara fri, men finns du på nätet lämnar du spår. Den andra sidan av myntet är att det vi gör sällan är dolt idag. Solove beskriver hur det tolkats till att de regler som annars styr hur information får samlas in och användas inte beaktas på samma sätt om det sker på internet. Då urholkar tekniken våra förväntningar på integriteten.

Det är Processen av Franz Kafka som Solove lyfter fram som litterär liknelse. Huvudpersonen Josef K får aldrig veta vad som startade processen, vem som driver den, vem som kan överklaga och vad kommer den utmynna i? Processen använder informationen för att fatta beslut, utan att ge människor rätt att påverka hur informationen används. Det saknas förutsägbarhet och uppsyn av övervakarna.

Integritet handlar inte främst om datainsamling, utan lagring, analys och bruk av data. Rättssäkerhet kräver öppenhet, att myndigheter är tillräkneliga för sina handlingar och belönas för gott integritetsskydd, att översynen är tydligt definierad och att ingrepp måste motiveras. Effektiviteten i åtgärden måste lyftas upp, annars finns risken att den blir vagt hållen, och missar sina mål.

De första lagarna om dataregister kom till när bara myndigheter och storföretag kunde samla in information. Den svenska personnumren startade vid den tiden. Då förväxlades målet, integritetsskydd för alla, med medlet att hejda insamlandet och bruket av uppgifter om enskilda. Nu har alla möjligheten att samla och behandla stora mängder data hemma med persondatorn. Mycket riktigt så har förväxlingen av anonymitet och integritet lett till att personnumren numer används som identifiering i allt fler och allt mer skilda sammanhang.

Bred datainsamling är inte så effektiv som många tror. Det sker lätt snedvridningar och att mönster hittas där det inte finns några. När företag använder bred datainsamling så är kostnaden av ett misstag, att man hittar någon som passar profilen men inte är en potentiell kund, inte så hög. När rättsväsendet gör misstag är kostnaden mycket högre. Därför måste det finnas ett specifikt brott och en specifik information att undersöka.

Nothing to Hide ger en tankeställare. Kan vår debatts sökande efter anonymitet på nätet ha varit det främsta hindret mot en fungerande integritet?

Tillägg: boken har mycket intressanta tankar kring den amerikanska konstitutionens fjärde tillägg. Solove är mycket kritisk till hur tillägg uttolkas idag (för snävt, vilket inte ger ett vettigt skydd) och han försöker att reda ut problemen. 

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, internet, anonymitet, juridik, politik, USA, teknik, övervakning, samhälle, böcker

Intressant

Privatliv

Sveriges medialt mest uppmärksammade filosof, Torbjörn Tännsjö, lämnar ofta sina läsare upprörda. Många läsare kommer att bli chockerade över hans nya bok Privatliv från Fri Tanke förlag, där etikprofessorns åsikt nu svängt mot att tillåta mer övervakning av medborgarna.

Tännsjö formulerar ett sammanhängande försvar av ett övervakningssamhälle. Det är en önskan efter rättvisa och tydliga regler som driver argumentet. Om vi alla är övervakade så kan vi kräva motsvarande öppenhet från dem som övervakar oss. Den hemliga övervakningen är långt mer skadlig och rättsosäker.

Uppfattningar om heder har blivit starkare i vårt land, enligt Tännsjö. Vi jämför oss med gamla tiders adel, där vi har ett privatliv som är strikt åtskilt från offentligheten. Visst visar vi upp personliga detaljer i de sociala medierna, men vi är sällan privata.

Boken går igenom integritetsfrågorna från hedersmoralens, rättighetsetikens, pliktetikens och nyttomoralens synsätt och lyckas ge en rättvisande skildring, även om han föga oväntat förespråkar utilitarismen.

Öppenhetens nytta ses i hur forskningen kan finna botemedel i de stora vävnadsregister som Sverige blivit känt för, och i hur Statens Kriminaltekniska Laboratorium kan få fram bevis efter tester på DNA-spår.

Argumenten om det helt öppna samhället grundas på ett antagande om att människan är rationell och osjälvisk. Vad händer om någon fuskar, och om det finns alltför stora skillnader mellan medborgare och makthavare?

Vilka integritetsintrång som är nyttiga beror mycket på vad man väljer att definiera som nytta. En handling som är oförarglig i ett sammanhang kan vara förkastlig i ett annat. Tännsjös problem är att han inte överväger helheten av att inta hans nya linje i de enskilda sakfrågorna. Sammantaget kan många enskilt godtagbara övervakningstekniker blir oacceptabla.

Öppenheten på internet som Tännsjö förespråkar leder till att endast staten kan fördela och arvodera intellektuellt arbete. Oavsett läsarens åsikt kring denna tankens socialism, väcks frågor kring hur det tekniskt ska vara möjligt att genomföra. Bokens argumentation är för hastig och oinformerad i detta avsnitt.

Begreppet personlig integritet har sällan getts en innebörd. Oftast tolkas det som en rätt att få vara i fred. Vårt behov av integritet skiftar, integritet för privatlivet är inte densamma som den integritet vi vill ha som medborgare. Där står integritet ibland mot öppenhet.

Ibland anklagas Tännsjö för att medvetet går in för att provocera. Privatliv är inte en provokation, då han pedagogiskt går igenom skälen för sitt åsiktsbyte. Resultatet är lärorikt och ger läsaren möjligheten att själv dra slutsatser om de viktiga frågorna kring etik och integritet.

Läs även andra bloggares åsikter om övervakning, piratkopiering, piratpartiet, etik, torbjörn tännsjö, informationssamhället, fra, integritet, recension, böcker, teknik, forskning, samhälle, humanisterna

Intressant

Gorba the chief och Sovjetunionens fall

Tjugo sedan Baltikums frigörelse och det borde kännas mer som historia, men frågans aktualitet är uppenbar.

Michail Gorbatjov, Sovjetunionens sista ledare, misslyckades efter sina mått mätt men Europa har nog inte uppmärksammat honom riktigt efter förtjänst.

Socialismen i Sovjet och hos vasallerna i Östeuropa var borta före Berlinmurens fall. Visst refererades Lenin i statstal och muskulösa arbetarstatyer stod ännu i heroiska poser, men som praktisk vägledning var socialismen död. Eliten ville inte längre övertyga befolkningen om idéerna utan helt enkelt se till att den höll tyst och inte sade emot offentligt. Cynismen var så djup att DDR sålde medborgare till Västtyskland. Släktingar fick lösa ut dem för pengar som den östtyska regimen var i desperat behov av. Det gällde även dem som i enlighet med DDR:s lagar ansökte om visum för att besöka släktingar i väst. Det tjänade inte regimen pengar på, så det var bäst att sätta dem också i förvar för försäljning.

Gorbatjov var fram till sitt tillträde en ja-sägare av rang (man kom inte så långt i Sovjetunionen med kompetens och intelligens, snarare tvärtom) men överraskade alla med att vara den siste leninisten. Nu skulle allt som gått fel under Stalin ställas till rätta. Det innefattade vissa ekonomiska reformer och att ta bort de värsta korrupta byråkraterna, inte marknadsekonomi. Han ville rädda socialismen. Om folket fick lite mer yttrandefrihet och även kunde läsa Aleksandr Solzjenitsyn och Boris Pasternak, så skulle de säkert kräva reformer av socialismen och inte politiska omvälvningar. Han ville få vettiga allierade i Östeuropa, inte gamla gubbtjuvar som Bulgariens Todor Zjivkov som sålde ut subventionerad sovjetisk olja på världsmarknaden för snabba cash. Gorbatjov hade dock ingen vettig strategi för att förändra dem och få fram nya ledare.

Även om de flesta bedömare förstod att Sovjet var illa ute, ett Övre Volta med kärnvapen, så skulle förändringar säkert ta årtionden. Varför slog inte Sovjet till med våld, som tidigare i Ungern och Tjeckoslovakien? Hur kommer det sig att det gick så snabbt och relativt smärtfritt? Kriget i Afghanistan kostade stora summor pengar, och Sovjet hade ständigt problemet att behöva backa upp sina vasaller på andra sidan jordklotet. En parallell till dagens läge. Redan under Brezjnevs sista år hade politiken ändrats, som när general Jaruzelski fick genomföra sin kupp för att hålla borta Solidaritet med egna polska trupper.

Det fanns brist på information om hur allvarligt läget var. Planeringsministeriet GOSPLAN och dess motsvarigheter hade inte, och kunde inte få, full koll på ekonomin. CIA överskattade Sovjets BNP grovt. Världsbanken trodde på allvar att Östtyskland var världen elfte största ekonomi. En kuslig parallell till våra dagars centralbanker, ratinginstitut och kreditswappar.

Ronald Reagan trappade upp det kalla kriget, till enorma kostnader för USA, men gav också Gorbatjov öppningar och förhandlingsutrymme. Kom ihåg att Gorbatjov alltid varit en popstjärna i väst, medan hans eftermäle i Ryssland är uselt. Gorby fick ju till och med en pirog namngiven efter sig.

Skuldkrisen för alla satellitstaterna i Östeuropa var allvarlig. De lånade så mycket pengar från banker i väst att 75 procent av nationalintäkterna gick till att betala lånen och hade stora problem med räntorna. De fick låna för att bankerna i väst antog att Sovjet skulle betala i slutändan. När oljepriset kollapsade i mitten av 80-talet, så kunde inte Sovjet betala längre.

Omvälvningarna i Östeuropa ger inte så mycket glans åt ledarna i Västeuropa. Snarare var George Bush senior, Margaret Thatcher och Francois Mitterand tveksamma till att låta det stabila läget i Europa förändras. Den tyska återföreningen betalades med tyska ekonomiska garantier till EU. Historien började igen, och satte gamla problem i Europa och USA under luppen, nu när Sovjet och dess imperium inte fanns längre.

Det har inte varit lätt; det är enklare att göra planekonomins fisksoppa av ett akvarium än marknadsekonomins myllrande akvarium av fisksoppa. Fast många av de första ledarna i Östeuropa var väl medvetna om frihetens idéer och deras betydelse. Man visste vart man ville gå, även om vägen dit inte alltid var så tydlig, men man var villig att experimentera och lyssnade inte slaviskt på Västeuropas inte alltid så goda förmaningar. Många av de ekonomiska problemen var ännu djupare än enbart planekonomins misslyckade.

Arabvåren och upploppen runt om i Västeuropa har varit osammanhängande och utan en riktning för förståelse eller förändring. Visst är det problematiskt att Sverige lämnade Baltikum ute i blåsten när de svenska bankerna lånade ut ansvarslöst, och Baltikum fick vackert ta smällen (de var alla medlemmar av ERM2 med Estland på väg till euron). Frågan är hur långt Sverige kommer att vara berett att sträcka sig för Baltikums nuvarande problem.

Socialismen är bortblåst ur samhällsdebatten, snarast framstår USA i nuläget som närmare den klassiska vänstertanken. Det betyder inte att Europa är liberalt. Ett av problemen är att många av våra ledare och politiska strukturer fortfarande är skolade och inriktade på miljön under det kalla kriget. Det märks även i yngre politikers sätt att resonera. Det gör tjugoårsminnet av Baltikum och måndagsdemonstrationerna till en mer aktuell händelse än många tror.

Läs även andra bloggares åsikter om estland, lettland, litauen, baltikum, sovjet, socialism, Berlin, 1989, revolution, politik, historia, rumänien, bulgarien, EU, Europa, ekonomi, skuldkrisen, arbetslöshet

Intressant

En epidemi av epidemier

Svininfluensan skrämde upp många, men vi lär få se fler liknande rädslor. Vad ligger bakom vår tids epidemi av epidemier?

Philip Alcabes publicerade en populärvetenskaplig bok om sitt forskningsområde vid precis rätt tidpunkt. När hela världen fasade för svininfluensan och risken för nya smittor, berättar Dread: How Fear and Fantasy Have Fuelled Epidemics from the Black Death to the Avian Flu om samhällets fruktan för epidemier och hur dessa styrs av uppfattningar.

Det ligger en paradox i att mänskligheten aldrig har varit så frisk som idag, och ändå är så rädd för att den stora pandemin skall komma. Hur blev en relativt ofarlig sjukdom som influensa den nästa digerdöden?

Vi är inte lika oroliga för det som verkligen dödar oss; hjärt-kärlsjukdomar, cancer och olyckor. Den spridda fasan i dagens samhälle handlar även om annat än själva sjukdomen. Självfället är människor rädda för döden, men epidemier spelar även på rädslan för det främmande och förändringar.

Epidemi låter okontrollerbart och förödande. Idag används ordet slarvigt. Sjukdomar som mässling, influensa och malaria kan spridas epidemiskt, men det talas sällan om dem. Däremot talar vi om fetmaepidemier. Vad som är en epidemi är en definitionsfråga.

Själva ordet epidemi förändrar sjukdomen till att bli en berättelse med början och slut, en moralisk lärdom och en handling där människor spelar olika roller. Epidemins historia handlar mindre om sjukdom och botmedel, än de olika sätt människor skiljt mellan vi och dem.

Hur reagerar olika samhällen på hotet från sjukdomarna? Enligt Alcabes finns det tre sätt att förstå en epidemi: den fysiska händelsen att smitta eller smittas, sjukdomens roll i samhället och hur sjukdomen påverkar makten och kontrollen.

I boken finns spännande exempel på epidemier från antiken till nutiden. Ofta uppfattas sjukdomarna som ett straff för synder och förseelser. Alcabes finner gemensamma drag i hur nya hot bemöts, som påven Gregorius den stores varningar på 500-talet om att syndens lön kunde komma hastigt. Det finns likheter med hur Aids kallades för ”bögpesten”, eller hur industriell djurhållning anklagades för att ha skapat svininfluensan.

Sjukdomar kan bero på folkvandringar och sociala förändringar. När Indien och Europa fick kontakt på 1800-talet så spreds koleran över Europas nyligen industrialiserade städers smutsiga fattigkvarter. SARS tog sig från Hong Kong till Nordamerika på någon vecka.

En epidemi kan innebära slutet för en tidsålder, som digerdöden innebar slutet för feodalismen då arbetskraft blev sällsynt. Epidemier kan ge övertaget till nya härskare, som febersjukdomarna som spreds från de spanska conquistadorerna till indianerna.

Sjukdomar kopplas till rädsla för det okända och det främmande. Digerdöden ledde till omfattande pogromer av judar, då de beskylldes för att förgifta dricksvattnet, trots att även judar insjuknade i pesten. Kombinationen av slitningar i den kristna tron, och en förändring i hur egendom uppfattades utlöstes av pesten till judeförföljelser. Skälet att döda judarna var att ta deras egendom. Även om sjukdomen var spridd över hela Europa, så beskylldes de irländska invandrarna för att sprida koleran till Nordamerika.

Vem bestämmer att en sjukdom är en epidemi? Myndigheterna bestämmer när en smitta har blivit så omfattande att den kallas epidemi, och kan då utlysa åtgärder eller till och med tvångsåtgärder. Detta ger makt, så epidemier har använts för att uppnå social kontroll. Alcabes skriver om viktorianska reformister som Edwin Chadwick. Chadwick var ansvarig för fattigvården, och såg problemen med de växande städerna under industrialismen. Alcabes är inte särskilt välvilligt inställd till Chadwick, och de andra som ledde det första folkhälsoarbetet.

Epidemier speglar kulturers uppfattningar om döden. Motivet med dödsdansen från 1300-talet, visar den nya samhällssynen att om både herremän och fattigfolk var jämlika inför döden, så borde de var jämlika även i livet.

Samtiden formar epidemierna. Spanska sjukan tystades ned. Namnet kom från de första rapporterade fallen i Madrid. Spanien var neutralt i första världskriget, och hemlighöll inte epidemin som de krigförande länderna. Spanjorerna fick skulden, fastän sjukdomen fått fäste i skyttegravarna.

Syfilis kopplades till lösaktiga kvinnor vid en tid då kvinnor lämnade hemmet för att arbeta. Tuberkulos kopplades till konstnärskap och kreativitet. Svininfluensa och fågelinfluensa handlar om vårt förhållande till globaliseringen och till djurhållningen.

Hösten 2001 gick larmet för bioterrorism då man trodde att mjältbrand skulle spridas. Epidemi uteblev, då det krävs att mycket stämmer för att en sjukdom skall sprida sig epidemiskt. Inte ens mjältbrand är så smittsam på stor skala.

Värt att notera är att Alcabes anser att sedan högmedeltiden har epidemiutbrott gynnat utbyggnaden av den moderna staten. Om syndarna provocerade Gud till att skicka sina plågor, måste kyrkan träda emellan för att stoppa synden. Om det fanns dåliga vanor hos de fattiga som gjorde dem sjuka, måste staten kontrollera deras lössläppta beteende.

När bakterieteorin började få fäste inom vetenskapen i mitten av 1800-talet, upplevde regeringarna en skyldighet att utvidga sin makt ytterligare, och höja hygienstandarden för de fattiga. Alcabes anser att bakterieteorin blev alltför framgångsrik. Bakterier sågs som den enda orsaken till sjukdom. De sociala villkoren som sjukdomarna frodades i ignorerades alltmer.

Tidigare sågs smitta som ett yttre hot, även om den var Guds straff för synden. Den moderna smittan kan sällan skiljas från sjukdomen. Om man blir smittad av Hiv, beror det på den livsstil som medför smittan. Idag skapar sjukdomen en identitet åt den smittade. Gayrörelsen byggde sin styrka och enighet runt sjukdomen.

Vår syn på epidemier återspeglar vår rädsla på andra fenomen så som fattigdom och globalisering. Spridningen av Sars visade tydligt att det som händer hos fattiga på andra sidan jordklotet även kan döda oss här i väst.

Alcabes kallar epidemiologerna för ”trollkarlar”. De går ut med osäkra förutsägelser om farsotens effekter. Men, konstaterar författaren, det finns inte någon prydlig definition på vad som är en epidemi. Här är Alcabes frågan på spåren om samhällets syn på epidemier har förändrats på senare tid.

Bakterier och virus kommer inte från ingenstans och utplånar mänskligheten obemärkt. Även de riktigt dödliga epidemierna sprids till en början långsamt, och kan ofta stoppas med vanligt folkhälsoarbete.

Folkhälsoarbetet idag sätter larmen i centrum, inte det vardagliga arbetet med att spåra sjukdomar på sjukhusen. Larmen ger inflytande. Inflytande för läkemedelsföretag, internationella organisationer, myndigheter och folkhälsoinstitut. Nu använder även amerikanska smittskyddsinstitutet CDC, krigsmetaforer som Code Red och War Room i sin verksamhet.

Idag spåras utbrott genom dataprogram. Dataprogrammen simulerar smittspridning baserat på folkhälsoinstitutens data. Alcabes är kritisk till den nya mjukvaran, kanske för kritisk. Han poängterar värdet av gammalt hederligt smittskyddsarbetet på fältet.

Dagens motsvarighet till Chadwick, är de myndigheter och folkrörelser som skapar upp offer, som måste tas omhand för sitt eget bästa. Syftet är att hjälpa, men ur boken framgår även institutionernas självbevarelsedrift – utan sjuka, inga institutioner.

Individualiseringen av folkhälsan har skapat synen att individens handlingar uppfattas kunna skada andra. De sociala sammanhangen, där sjukdomar sprids, bortser man ifrån. I boken understrycker Alcabes detta med riskbeteenden för HIV-smitta på bastuklubbar.

Dread är spännande läsning. Alcabes stil är något torr, men han känner väl till sitt ämne och det engagerar läsaren. Epidemier handlar om balansen mellan egenintresse och altruism. Rundturen mellan epidemiologi, kulturhistoria och samhällsdebatt är fascinerande och tänkvärd i sina många infallsvinklar.

Svininfluensan blev 2009 års stora skrämselhicka, och antiklimax. Det finns alltid en ny epidemi på gång. Livet är inte riskfritt, konstaterar Alcabes. Boken uppmanar oss att tänka kritiskt när larmen för epidemier kommer. Se över vem som larmar, och vad larmet verkar handla om. Risken finns annars att vi kommer att ropa ”vargen kommer” en gång för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, hälsa, sjukvård, böcker, svininfluensa, sars, hiv, aids, historia, forskning, vetenskap, epidemiologi

Intressant

Japanerna kan bara kopiera

Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff Silberstein tar idag upp att Kina kopierar produkter.

Det har länge varit ett problem att kinesiska företag kopierar (ett problem som borde tas på större allvar) men samma kopieringsfas såg vi hos Japan och de fyra små tigrarna (Taiwan, Hong Kong, Singapore och Sydkorea). På 1800-talet sågs "Made in Germany" som ett tecken på dålig kvalitet.

Det konstiga är vi redan tänker på att Kina, och även Indien (se recension av boken Geek Nation av Angela Saini), som länder där innovation sker. De är fattiga länder, som dessutom har en del strukturella problem i sina utbildnings- och innovationssystem. Trots det tas förvånansvärt många patent. Kina kan ha utvecklat ett mer funktionellt internet än det amerikanska.

Utvecklingen kan bli den som sågs av japanska företag på t.ex. bilmarknaden, först knäcks konkurrenterna med billigare varianter sedan behärskas marknaden genom att styra industrins inriktning. Räknedosetillverkarna på Facit, biltillverkarna i Detroit och telefontillverkarna på Ericsson fick känna på asiatisk innovationskraft.

Exemplet IKEA är dessutom intressant i sammanhanget, då IKEA, ehum... ibland omnämnts för vissa svårigheter i kreativitetsprocessen, kan vi säga. IKEA:s omvandling av möbelindustrin påminner snarast om den strategi som nu används i Kina.

Debatten är mycket jobbigare än vad svensk borglighet oftast vill kännas vid, främst därför att den nog inte handlar om Kinas styrka så mycket som Sveriges och Europas svaghet. Vår egna stigande oförmåga att innovera, slutenhet för förändringar, svårigheterna med att den förda politiken inte öppnar möjligheterna för nya företag att komma fram, våra politikers önskan att plocka vinnare inom ekonomin, att våra energikostnader är för höga, att våra utbildningssystem skapar alltför specialiserade akademiker... vår kris är inte en skuldkris - utan en kris beroende på för låg tillväxt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kina, teknik, innovation, ikea, samhälle, utbildning, arbetslöshet, ekonomi, indien, upphovsrätt

Intressant

Cities on the Edge - rakbladsvass stad

I Speltidningen Fenix nummer 4, 2011 beskriver jag och Anders Sandberg hur Städer på knivseggen fungerar.

Med utgångspunkt från vår bok Cities on the Edge berättar vi om hur synen på staden förändrats mellan cyberpunk och postcyberpunk? Vår samtids syn på framtiden är mer intressant än på länge. Du får också möjligheten att få inblick i äventyret 'Den Högre Magin'.

I postcyberpunk handlar inte äventyr lika mycket om traditionella uppdrag ("stjäl de hemliga ritningarna", "hjälp forskaren att hoppa av från sin skumma arbetsgivare") som att blanda sig i de sociala och tekniska förändringar som sker hela tiden - stoppa farlig mjukvara, försök legalisera digitala kopior av medvetanden - och de allt märkligare relationer människor (och annat) får till varandra. Visst finns McGuffins med som ett motiv, men oftast är behållningen att se hur den kazakiska flykting-buskroboten försöker anpassa sig till det svenska samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om framtiden, teknik, stadsplanering, litteratur, rollspel, förstärkt verklighet,

Intressant