Läs även andra bloggares åsikter om klimat, forskning, sommar, vetenskap, stockholm, väder, miljö
Intressant
fredag 31 maj 2013
Kallt debattklimat för klimatdebatten
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, forskning, sommar, vetenskap, stockholm, väder, miljö
Intressant
onsdag 29 maj 2013
Ett litet under
Fram till slutet av 90-talet handlade nanoteknik om att skapa stora matriser av montörer i nanostorlek, för att tillverka användbara produkter i mänsklig skala, i en helt automatiserad process och med atomär precision. Sedan dess har ordet kommit att betyda allt från byxor som stöter bort smuts till vanlig kemi och materialteknik, bara det rör något väldigt litet.
Det görs intressant forskning på den klassiska nanotekniken, som vid New York University och vid universitetet i Nanjing. Breddar vi blicken ser vi nanoteknik inom biomedicinsk polymerteknik. Syskonen Henrik och Maria Kempe publicerade en intressant studie.
Henrik och Maria Kempe beströk en medicin mot blodpropp med magnetiska nanopartiklar och använde en yttre magnet placeras över en implanterad stent i en artär.
Det är inte en ny idé att styra läkemedel med magneter, utan ett av många viktiga steg att utveckla tekniken mot tillämpningar. Det dröjer nog innan Henrik och Maria Kempes idé testas på människor. Om den fungerar då så kommer den användas för antibiotika, antiinflammatoriska och antikoaguleringsläkemedel för patienter som har fått metallplattor, höfter och knäproteser inopererade. Då kan dosen av medicinen minskas, och det blir färre biverkningar.
Läs även andra bloggares åsikter om nanoteknik, teknik, forskning, vetenskap, läkemedel, medicin, nanomedicin
Intressant
Det görs intressant forskning på den klassiska nanotekniken, som vid New York University och vid universitetet i Nanjing. Breddar vi blicken ser vi nanoteknik inom biomedicinsk polymerteknik. Syskonen Henrik och Maria Kempe publicerade en intressant studie.
Henrik och Maria Kempe beströk en medicin mot blodpropp med magnetiska nanopartiklar och använde en yttre magnet placeras över en implanterad stent i en artär.
Det är inte en ny idé att styra läkemedel med magneter, utan ett av många viktiga steg att utveckla tekniken mot tillämpningar. Det dröjer nog innan Henrik och Maria Kempes idé testas på människor. Om den fungerar då så kommer den användas för antibiotika, antiinflammatoriska och antikoaguleringsläkemedel för patienter som har fått metallplattor, höfter och knäproteser inopererade. Då kan dosen av medicinen minskas, och det blir färre biverkningar.
Läs även andra bloggares åsikter om nanoteknik, teknik, forskning, vetenskap, läkemedel, medicin, nanomedicin
Intressant
tisdag 28 maj 2013
Sanna gröna hjältar tänker lokalt
Samhällsdebatten slokar ofta, det är fler än Ivar Arpi som undrar varför det går så bra för apokalypsens gröna ryttare. En del om domedagens diskreta charm har Anders Bolling sagt.
Det är anmärkningsvärt hur framgångsrik domedagstänkandet har nått ut i rätt breda lager. En bra förklaring på det malthusianska artilleriets verkningsgrad tog 2012 års vinnare av Julian Simon-priset upp. Här är tacktalet från Matt Ridley
2012 Julian L. Simon Memorial Award Dinner from CEI Video on Vimeo.
Vi lever fortfarande i världsbilden från Ville, Valle och Viktor därför att domedagspredikanterna kan dra nytta av:
Resurser är ändliga men på en planetär skala, världen är mycket större än vad de flesta tror. De modeller som förutser brist har en mycket lång tidsaxel. Ofta så kommer inte ens argumentet som ekonomen Julian Simon framförde om människan påhittighet, "ultimate resource", att behöva användas. Marginalerna är större än så. Intressant nog är det ofta de förnybara resurserna som brukar ta slut, påpekar Ridley.
Världen ses som statisk och många trender dras ut i det oändliga. Det är den andra sidan av att världen är mycket större än många tror, nämligen tanken att naturen inte verkar förändras förutom om människor gör något. Det är svårt att koppla att världen och ekosystem ständigt förändras, där nischer alltid är utrotningshotade och det sällan är så enkelt att om människans påverkan slutar så återgår allt till hur det var.
Ofta ryms pessimismen bakom en god dos av "det var surt sa räven om rönnbären". Det är mycket lätt att utropa att tillväxten måste stoppas när det inte finns någon. Samtidigt är pessimisten ofta en lönsam karriär, och tyvärr så inträffar det sällan att allmänheten får se att domedagsprofeten blir motbevisad offentligt. Istället klingar bara gårdagens stora hot sakta av och ersätts av ett nytt, utan att samhällsdebatten riktigt förstår vad var som låg bakom att det blåstes upp.
I värsta fall så släpps vad som kan varit en viktigt, men överdriven fråga helt och hållet. Klimatförändringar, antibiotikaresistens, en utrotning av en djurart läggs alla i samma globala collective action problem som kräver att hela samhället omformuleras globalt. De konkreta lokala problemen glöms bort.
Matt Ridley påpekar även att pessimismen också rymmer en likgiltighet inför allt annat än den stora lösningen, som gör att det mänskliga samhället blir väldigt skört inför förändringar. Den attityden kan ses även hos dem som tagit steg ifrån den, och därför kallats för avfällingar, som Mark Lynas.
Det som Ridley i slutändan pekar på är att lösningarna är innovation och anpassning, men det vänder på det perspektiv som oftast funnits i debatten - att lösningar är globala och det lokala inte spelar roll.
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, politik, etik, ekonomi, böcker, samhälle, natur, djur
Intressant
Det är anmärkningsvärt hur framgångsrik domedagstänkandet har nått ut i rätt breda lager. En bra förklaring på det malthusianska artilleriets verkningsgrad tog 2012 års vinnare av Julian Simon-priset upp. Här är tacktalet från Matt Ridley
2012 Julian L. Simon Memorial Award Dinner from CEI Video on Vimeo.
Vi lever fortfarande i världsbilden från Ville, Valle och Viktor därför att domedagspredikanterna kan dra nytta av:
- Många människor har dålig kunskap om historien
- Begreppet ändliga resurser missförstås
- Världen ses som statisk
- Domedagen döljer ett egenintresse
- Likgiltighet inför miljöproblemen
Resurser är ändliga men på en planetär skala, världen är mycket större än vad de flesta tror. De modeller som förutser brist har en mycket lång tidsaxel. Ofta så kommer inte ens argumentet som ekonomen Julian Simon framförde om människan påhittighet, "ultimate resource", att behöva användas. Marginalerna är större än så. Intressant nog är det ofta de förnybara resurserna som brukar ta slut, påpekar Ridley.
Världen ses som statisk och många trender dras ut i det oändliga. Det är den andra sidan av att världen är mycket större än många tror, nämligen tanken att naturen inte verkar förändras förutom om människor gör något. Det är svårt att koppla att världen och ekosystem ständigt förändras, där nischer alltid är utrotningshotade och det sällan är så enkelt att om människans påverkan slutar så återgår allt till hur det var.
Ofta ryms pessimismen bakom en god dos av "det var surt sa räven om rönnbären". Det är mycket lätt att utropa att tillväxten måste stoppas när det inte finns någon. Samtidigt är pessimisten ofta en lönsam karriär, och tyvärr så inträffar det sällan att allmänheten får se att domedagsprofeten blir motbevisad offentligt. Istället klingar bara gårdagens stora hot sakta av och ersätts av ett nytt, utan att samhällsdebatten riktigt förstår vad var som låg bakom att det blåstes upp.
I värsta fall så släpps vad som kan varit en viktigt, men överdriven fråga helt och hållet. Klimatförändringar, antibiotikaresistens, en utrotning av en djurart läggs alla i samma globala collective action problem som kräver att hela samhället omformuleras globalt. De konkreta lokala problemen glöms bort.
Matt Ridley påpekar även att pessimismen också rymmer en likgiltighet inför allt annat än den stora lösningen, som gör att det mänskliga samhället blir väldigt skört inför förändringar. Den attityden kan ses även hos dem som tagit steg ifrån den, och därför kallats för avfällingar, som Mark Lynas.
Det som Ridley i slutändan pekar på är att lösningarna är innovation och anpassning, men det vänder på det perspektiv som oftast funnits i debatten - att lösningar är globala och det lokala inte spelar roll.
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, politik, etik, ekonomi, böcker, samhälle, natur, djur
Intressant
måndag 27 maj 2013
Tryckkokarens fysik
Det finns intressant fysik i så alldagliga ting som tryckkokare.
Vatten kan bara bli 100 grader Celsius vid normalt tryck, om det blir varmare så förångas vattnet. Kokande vatten i en sluten miljö orsakar ett stigande tryck. När trycket höjs, höjs vattnets kokpunkt över 100 grader. Vid 34 kilopascal tryck kokar vatten vid 108 grader, och vid 103 kP tryck kokar vatten vid 121 grader.
Trycket pressar ångan genom maten och tillagningstiden kan minskas med upp till 70 procent från andra koksätt som rostning och bräsering. Mat som tillagats i en tryckkokare håller en mer enhetlig form.
Tryckkokare har lås på locket som måste låsas på plats innan tryckkokaren kan sättas på. Den släpper ut ånga när trycket stiger över en säker nivå. Moderna tryckkokare är också utrustade med en säkring, som vanligtvis är i form av en gummiring som släpper trycket vid extrema temperaturer, eller ett hål i locket kopplat av en legering som smälter vid farliga värmenivåer. Farhågorna om att tryckkokarna kan sprängas kommer från äldre modeller.
Tryckkokare är energieffektiva. Kortare tillagningstid behåller mer av näringsämnena, och mycket mindre fett behövs.
Vatten kan bara bli 100 grader Celsius vid normalt tryck, om det blir varmare så förångas vattnet. Kokande vatten i en sluten miljö orsakar ett stigande tryck. När trycket höjs, höjs vattnets kokpunkt över 100 grader. Vid 34 kilopascal tryck kokar vatten vid 108 grader, och vid 103 kP tryck kokar vatten vid 121 grader.
Trycket pressar ångan genom maten och tillagningstiden kan minskas med upp till 70 procent från andra koksätt som rostning och bräsering. Mat som tillagats i en tryckkokare håller en mer enhetlig form.
Tryckkokare har lås på locket som måste låsas på plats innan tryckkokaren kan sättas på. Den släpper ut ånga när trycket stiger över en säker nivå. Moderna tryckkokare är också utrustade med en säkring, som vanligtvis är i form av en gummiring som släpper trycket vid extrema temperaturer, eller ett hål i locket kopplat av en legering som smälter vid farliga värmenivåer. Farhågorna om att tryckkokarna kan sprängas kommer från äldre modeller.
Tryckkokare är energieffektiva. Kortare tillagningstid behåller mer av näringsämnena, och mycket mindre fett behövs.
Läs även andra bloggares åsikter om mat, fysik, vetenskap, tryckkkokare, energi, miljö, recept
Intressant
fredag 24 maj 2013
Hårt som silke med spindelgeten
Finns det getter som har silke istället för mjölk i spenarna?
Det blir kanske de transgena spindelgetterna som ersätter silkeslarverna. Silkesmasken är larvstadiet av en fjäril, och när den förpuppar sig så spinner den in sig i en kokong av silke.
Uppfödningen av silkesmaskar började i Kina för mer än 5.000 år sedan och hölls mycket hemlig av kineserna i tretusen år. Det var troligen det viktigaste monopolet i världshistorien, och gjorde handelsrutten genom Centralasien, silkesvägen, till den viktigaste under antiken.
Kineserna har i årtusenden varit skickliga biotekniker och den fjärilsart som används i dag, silkesspinnaren Bombyx mori, är framavlad. Fjärilen kan inte flyga och kan inte fortplanta sig utan människans hjälp. Den lever främst på blad från mullbärsträd, som silkesodlarna ger larverna, och spinner en allt för stor och stark kokong än vad den behöver för sin omvandling till fjäril. Kineserna har avlat just på de egenskaperna.
Nu är silkesmaskarna en bromskloss i silkestillverkningen. De är specialiserade till att leva av mullbärsträd och måste äta väldigt mycket innan de får energin att spinna sina kokonger.
Beroende på hur det behandlas, kan siden få en rad olika egenskaper. Det kan kännas som en fiber, en vätska, en svamp, eller en gel. Det kan hällas i en form och härdas som hårdplast. I alla dessa former är det genomskinligt. Det är sidentyg också, om det inte vävdes så tätt att fibrerna stöter tillbaka ljuset.
Siden är mycket biokompatibelt, det består av ett protein av aminosyror som glycin och alanin som är extremt hydrofob. Kroppen består av mycket vatten, och därför går det att göra implantat med mediciner som placeras i kroppen för att brytas ned. Billigare än nanoteknik, och utan bortstötning från kroppen. Dessutom behöver man inte lägga silkespillren på kylning, värmen är ett stort problem för sjukvården i tropiska länder, då läkemedlen förstörs.
Silke skulle också kunna ersätta plast, som idag görs med olja.
Spindelgetterna skapades av forskaren Randolph Lewis. Lewis knäckte den genetiska koden för hur spindlar skapar spindeltråd. Det gällde att få ett större djur att producera silke. År 2002 föddes den första geten med spindel-DNA. Mjölken från spindelgeten är en sirapstjock silkeslösning, som bland annat ”kokats upp” till materialet BioSteel.
Problemet är att biopolymeren är svårt att utvinna ur mjölken, förmodligen behövs den tredje generationens bioteknik för att skapa ett formbart silke som kan tillverkas med lätthet.
Vad hände sedan? Det var några år sedan Nexia Technologies sålde en produkt från forskningen på getter, rekombinant framställt humant butyrylkolinesteras, ett protein från getmjölk som skyddar mot skador av nervgas. Deras siden var det inte någon som köpte. Nervgas är ju beprövat till skillnad från genmodifierade biologiska material. Som tur är fortsätter forskningen med nya getter på universitetet.
Läs även andra bloggares åsikter om genteknik, samhälle, djur, forskning, vetenskap, teknik, bioteknik, silke, jordbruk
Intressant
Det blir kanske de transgena spindelgetterna som ersätter silkeslarverna. Silkesmasken är larvstadiet av en fjäril, och när den förpuppar sig så spinner den in sig i en kokong av silke.
Uppfödningen av silkesmaskar började i Kina för mer än 5.000 år sedan och hölls mycket hemlig av kineserna i tretusen år. Det var troligen det viktigaste monopolet i världshistorien, och gjorde handelsrutten genom Centralasien, silkesvägen, till den viktigaste under antiken.
Kineserna har i årtusenden varit skickliga biotekniker och den fjärilsart som används i dag, silkesspinnaren Bombyx mori, är framavlad. Fjärilen kan inte flyga och kan inte fortplanta sig utan människans hjälp. Den lever främst på blad från mullbärsträd, som silkesodlarna ger larverna, och spinner en allt för stor och stark kokong än vad den behöver för sin omvandling till fjäril. Kineserna har avlat just på de egenskaperna.
Nu är silkesmaskarna en bromskloss i silkestillverkningen. De är specialiserade till att leva av mullbärsträd och måste äta väldigt mycket innan de får energin att spinna sina kokonger.
Beroende på hur det behandlas, kan siden få en rad olika egenskaper. Det kan kännas som en fiber, en vätska, en svamp, eller en gel. Det kan hällas i en form och härdas som hårdplast. I alla dessa former är det genomskinligt. Det är sidentyg också, om det inte vävdes så tätt att fibrerna stöter tillbaka ljuset.
Siden är mycket biokompatibelt, det består av ett protein av aminosyror som glycin och alanin som är extremt hydrofob. Kroppen består av mycket vatten, och därför går det att göra implantat med mediciner som placeras i kroppen för att brytas ned. Billigare än nanoteknik, och utan bortstötning från kroppen. Dessutom behöver man inte lägga silkespillren på kylning, värmen är ett stort problem för sjukvården i tropiska länder, då läkemedlen förstörs.
Silke skulle också kunna ersätta plast, som idag görs med olja.
Spindelgetterna skapades av forskaren Randolph Lewis. Lewis knäckte den genetiska koden för hur spindlar skapar spindeltråd. Det gällde att få ett större djur att producera silke. År 2002 föddes den första geten med spindel-DNA. Mjölken från spindelgeten är en sirapstjock silkeslösning, som bland annat ”kokats upp” till materialet BioSteel.
Problemet är att biopolymeren är svårt att utvinna ur mjölken, förmodligen behövs den tredje generationens bioteknik för att skapa ett formbart silke som kan tillverkas med lätthet.
Vad hände sedan? Det var några år sedan Nexia Technologies sålde en produkt från forskningen på getter, rekombinant framställt humant butyrylkolinesteras, ett protein från getmjölk som skyddar mot skador av nervgas. Deras siden var det inte någon som köpte. Nervgas är ju beprövat till skillnad från genmodifierade biologiska material. Som tur är fortsätter forskningen med nya getter på universitetet.
Läs även andra bloggares åsikter om genteknik, samhälle, djur, forskning, vetenskap, teknik, bioteknik, silke, jordbruk
Intressant
onsdag 22 maj 2013
Varg i klonad veum
När biologisk mångfald diskuteras handlar det om att människan utrotar djurarter. Människan har gjort mycket för att öka biodiversiteten.
Det finns en otrolig variation av husdjur och nyttodjur. Hunden är ett bra exempel. De hundratals hundraserna är alla Canis lupus familiaris, och härstammar från vargar som tämjdes för omkring 30.000 år sedan, då de lockades kvar vid människornas läger med matrester. Den intensiva aveln har gett hundarna radikalt olika utseenden, genom olikheter på några få gener.
I jordbrukssamhället blir hundarna viktigare, redan för 10 000 år sedan finns en ras som liknar våra dagars terrier och shar-pei.
Den riktigt hårda aveln börjar på 1800-talet, och då kommer de riktigt distinkta hundraserna fram, som bulldoggen. Sedan 1970-talet har designerhundarna kommit, med intensiv avel på personlighet, päls och utseende. Nya raser är labradoodle (avkomman av en labrador retriever och en pudel) och puggel (mops och beagle). Bäva månde puristerna, och i Sverige ses inte avel av blandras alls väl!
Den som ägnar sig åt blandrasavel utesluts ur Svenska Kennelklubben, även om aveln är väl genomtänkt och avelshundarna är testade för genetiska sjukdomar.
EU-parlamentet träter om klonad boskap. År 2007 blev kalven Dundee Paradise nästan lika känd som fåret Dolly, Dundee Paradise var den första klonade kalven. Företaget Cyagra öppnade en ny tid inom aveln, då kloning började bli en vanligare del.
Fördelarna för bönderna är stora. Kött och mjölk från klonade djur skulle bli för dyrt i dag. De djur som föds via kloning är snarare avsedda för avel, vilket ökar förutsägbarheten för bra avkomma. Det ger uppfödarna pålitlig tillgång till avelsdjur som är motståndskraftiga mot sjukdomar och som kan korsas in med andra djur.
Kloningen kan ge friskare djur, särskilt då den ger möjligheten att bevara hotade arter av tamdjur. Där skiljer den sig inte så mycket från den högteknologiska avel som finns redan i dag med provrörsbefruktningar och noggrann kontroll. Det svenska jordbruket har redan varit mycket framgångsrikt i sitt avelsarbete och har förädlat tamdjuren till hög produktivitet. Nu finns möjligheten att göra det ännu bättre.
Även kloningen har, som andra tekniker, lidit av barnsjukdomar. Det fanns en risk för att implanterade embryon, foster hos ko och får, växte sig för stora under graviditeten och fick allvarliga skador (kallat LOS - Large Offspring Syndrome). Samma problem fanns med provrörsbefruktningen när den först kom. Förekomsten av LOS har sjunkit, allt eftersom tekniken förbättrats, och är nu mycket låg bland lamm och kalvar. LOS har inte observerats hos klonade grisar och getter.
Slutprodukten av egenskaper är väl det viktiga, både för hundar och kor, inte avelsmetoden i sig?
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, avel, djur, hundar, kor, miljö, genteknik, bioteknik, jordbruk, mat
Intressant
Det finns en otrolig variation av husdjur och nyttodjur. Hunden är ett bra exempel. De hundratals hundraserna är alla Canis lupus familiaris, och härstammar från vargar som tämjdes för omkring 30.000 år sedan, då de lockades kvar vid människornas läger med matrester. Den intensiva aveln har gett hundarna radikalt olika utseenden, genom olikheter på några få gener.
I jordbrukssamhället blir hundarna viktigare, redan för 10 000 år sedan finns en ras som liknar våra dagars terrier och shar-pei.
Den riktigt hårda aveln börjar på 1800-talet, och då kommer de riktigt distinkta hundraserna fram, som bulldoggen. Sedan 1970-talet har designerhundarna kommit, med intensiv avel på personlighet, päls och utseende. Nya raser är labradoodle (avkomman av en labrador retriever och en pudel) och puggel (mops och beagle). Bäva månde puristerna, och i Sverige ses inte avel av blandras alls väl!
Den som ägnar sig åt blandrasavel utesluts ur Svenska Kennelklubben, även om aveln är väl genomtänkt och avelshundarna är testade för genetiska sjukdomar.
EU-parlamentet träter om klonad boskap. År 2007 blev kalven Dundee Paradise nästan lika känd som fåret Dolly, Dundee Paradise var den första klonade kalven. Företaget Cyagra öppnade en ny tid inom aveln, då kloning började bli en vanligare del.
Fördelarna för bönderna är stora. Kött och mjölk från klonade djur skulle bli för dyrt i dag. De djur som föds via kloning är snarare avsedda för avel, vilket ökar förutsägbarheten för bra avkomma. Det ger uppfödarna pålitlig tillgång till avelsdjur som är motståndskraftiga mot sjukdomar och som kan korsas in med andra djur.
Kloningen kan ge friskare djur, särskilt då den ger möjligheten att bevara hotade arter av tamdjur. Där skiljer den sig inte så mycket från den högteknologiska avel som finns redan i dag med provrörsbefruktningar och noggrann kontroll. Det svenska jordbruket har redan varit mycket framgångsrikt i sitt avelsarbete och har förädlat tamdjuren till hög produktivitet. Nu finns möjligheten att göra det ännu bättre.
Även kloningen har, som andra tekniker, lidit av barnsjukdomar. Det fanns en risk för att implanterade embryon, foster hos ko och får, växte sig för stora under graviditeten och fick allvarliga skador (kallat LOS - Large Offspring Syndrome). Samma problem fanns med provrörsbefruktningen när den först kom. Förekomsten av LOS har sjunkit, allt eftersom tekniken förbättrats, och är nu mycket låg bland lamm och kalvar. LOS har inte observerats hos klonade grisar och getter.
Slutprodukten av egenskaper är väl det viktiga, både för hundar och kor, inte avelsmetoden i sig?
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, avel, djur, hundar, kor, miljö, genteknik, bioteknik, jordbruk, mat
Intressant
måndag 20 maj 2013
Minecraft, bara ett spel?
Det är bara ett spel, eller? Det är smått sanslöst att läsa om framgångarna för dataspelsföretaget Mojang och deras flaggskepp Minecraft. Spelets skapare Markus Persson, kallad "Notch" har nominerats av allmänheten som en av de mest inflytelserika personerna i världen i tidskriften Time.
Det låter som en riktigt bra story, och om det har journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson skrivit boken Minecraft. Block, pixlar och att göra sig en hacka. Vi känner dem sedan tidigare från boken Svenska hackare. Bra uppsnappat av dem.
Boken är skriven på en spikrak journalistprosa där vi följer Notch Persson från pojkrummets dataprogrammering, över en uppväxt med en del tuffa familjeförhållanden, till att han jobbar för att uppnå sin dröm om att göra ett dataspel så bra han bara kan och så sedan världssuccén.
Boken ger en hyfsat bra bild av scenen för dataspel i Stockholm, av vådan att starta ett företag i it-branschen och om pionjärskapets prövningar. Läsaren får veta mer om förlagssidan för dataspel och hur indiescenen nu har en bättre chans än någonsin tidigare att kunna nå ut till en större publik och sälja.
Notch Persson är dramats huvudperson. Han verkar vara en vanlig kille, lite blyg, intresserad av sina saker samt sin enorma kärlek till dataspel och kodning. Kanske inte en stor filosof, fast med en del goda karaktärsegenskaper.
Minecraft är ett intressant avsteg från grafikhetsens tomhet i branschen, men det har sina föregångare som Second Life. Kan snilledraget ha varit Minecrafts relativa enkelhet, snarare än dess gränslöshet? Minecraft är ett engagerande spel, snarare än en hel existens som Second Life.
Berättelsens uppbyggnad känner vi till sedan IT-branschen målades upp som kampen mellan garageföretag i Silicon Valley och storföretag som Xerox och IBM. Goldberg och Larsson skriver en betydligt mer stillsam berättelse än så.
Det är möjligt att tjäna pengar som självständig utvecklare och det är anmärkningsvärt. Fast det betyder inte att det är lätt och det är viktigt att hålla förväntningarna på Mojang inom rimliga proportioner. Går det riktigt att vidareutveckla Minecraft, eller har fansen tagit över? Klarar Mojang att fortsätta sin kloka strategi för licensiering, att inte sätta Minecraft loggan på allt, utan produkter det passar på? Växer det bortom Notch Perssons vision, eller försvinner det som en fluga?
Det finns en del frågor som inte besvaras av boken om några rättstvister med tidigare partners eller om ett spel som var viktigt för Mojang eller om Notch Perssons skilsmässa som inträffade några månader efter boken kom ut. Hur står det till med Notch själv efter omvälvningarna? Svaren är troligen rätt enkla, men de hade varit intressanta att få.
Boken stimulerar till att tänka vidare på en utvikning om Stockholms it-värld för att undersöka villkoren för skapandet och om svenska företag riktigt befinner sig på rätt plats i ekosystemet. App-ekonomin kräver hel del slit. Det hemliga ingrediensen för it-undret undgår läsaren. Är pionjärtiden över för it-branschen, även om Notch Persson kan återgå till sitt skapande på rummet (om än nu det rummet ligger i centrala Stockholm)?
Fast de tankarna är utanför bokens fokus. Goldberg och Larsson kör hårt och ger en bra inblick i en värld som kan vara svår att se för dem som inte är besatta av spel och datorer. De kramar allt ur storyn, som kanske har sina begränsningar. Som Notch Persson sa, det är ju bara ett spel, om än ett bra spel.
Boken om Minecraft är engagerande och upplyftande, om än snabb läsning. De omkring två hundra sidorna blir lästa på några pauser under en konferens.
Läs även andra bloggares åsikter om minecraft, mojang, dataspel, ekonomi, internet, media, böcker, design, kultur
Intressant
Det låter som en riktigt bra story, och om det har journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson skrivit boken Minecraft. Block, pixlar och att göra sig en hacka. Vi känner dem sedan tidigare från boken Svenska hackare. Bra uppsnappat av dem.
Boken är skriven på en spikrak journalistprosa där vi följer Notch Persson från pojkrummets dataprogrammering, över en uppväxt med en del tuffa familjeförhållanden, till att han jobbar för att uppnå sin dröm om att göra ett dataspel så bra han bara kan och så sedan världssuccén.
Boken ger en hyfsat bra bild av scenen för dataspel i Stockholm, av vådan att starta ett företag i it-branschen och om pionjärskapets prövningar. Läsaren får veta mer om förlagssidan för dataspel och hur indiescenen nu har en bättre chans än någonsin tidigare att kunna nå ut till en större publik och sälja.
Notch Persson är dramats huvudperson. Han verkar vara en vanlig kille, lite blyg, intresserad av sina saker samt sin enorma kärlek till dataspel och kodning. Kanske inte en stor filosof, fast med en del goda karaktärsegenskaper.
Minecraft är ett intressant avsteg från grafikhetsens tomhet i branschen, men det har sina föregångare som Second Life. Kan snilledraget ha varit Minecrafts relativa enkelhet, snarare än dess gränslöshet? Minecraft är ett engagerande spel, snarare än en hel existens som Second Life.
Berättelsens uppbyggnad känner vi till sedan IT-branschen målades upp som kampen mellan garageföretag i Silicon Valley och storföretag som Xerox och IBM. Goldberg och Larsson skriver en betydligt mer stillsam berättelse än så.
Det är möjligt att tjäna pengar som självständig utvecklare och det är anmärkningsvärt. Fast det betyder inte att det är lätt och det är viktigt att hålla förväntningarna på Mojang inom rimliga proportioner. Går det riktigt att vidareutveckla Minecraft, eller har fansen tagit över? Klarar Mojang att fortsätta sin kloka strategi för licensiering, att inte sätta Minecraft loggan på allt, utan produkter det passar på? Växer det bortom Notch Perssons vision, eller försvinner det som en fluga?
Det finns en del frågor som inte besvaras av boken om några rättstvister med tidigare partners eller om ett spel som var viktigt för Mojang eller om Notch Perssons skilsmässa som inträffade några månader efter boken kom ut. Hur står det till med Notch själv efter omvälvningarna? Svaren är troligen rätt enkla, men de hade varit intressanta att få.
Boken stimulerar till att tänka vidare på en utvikning om Stockholms it-värld för att undersöka villkoren för skapandet och om svenska företag riktigt befinner sig på rätt plats i ekosystemet. App-ekonomin kräver hel del slit. Det hemliga ingrediensen för it-undret undgår läsaren. Är pionjärtiden över för it-branschen, även om Notch Persson kan återgå till sitt skapande på rummet (om än nu det rummet ligger i centrala Stockholm)?
Fast de tankarna är utanför bokens fokus. Goldberg och Larsson kör hårt och ger en bra inblick i en värld som kan vara svår att se för dem som inte är besatta av spel och datorer. De kramar allt ur storyn, som kanske har sina begränsningar. Som Notch Persson sa, det är ju bara ett spel, om än ett bra spel.
Boken om Minecraft är engagerande och upplyftande, om än snabb läsning. De omkring två hundra sidorna blir lästa på några pauser under en konferens.
Läs även andra bloggares åsikter om minecraft, mojang, dataspel, ekonomi, internet, media, böcker, design, kultur
Intressant
söndag 19 maj 2013
Weizmanninstitutet: från svampar till nanoteknik
Chaim Weizmann var en borgerlig sionist som blev Israels förste president. Han var också kemist av rang och elev till Louis Pasteur. Weizmanns stora insats som vetenskapsman var att komma på hur jäsning kan användas för att framställa butanol, vätgas, ättiksyra, mjölksyra, isopropanol och etanol i industriell skala. Jäsningen från biomassa, som växter och ved, sker genom bakterien Weizmanns organism. Genom det kunde han utvinna aceton för att framställa sprängämnet trotyl och kordit för rökfritt krut. Två viktiga uppfinningar under första världskriget.
Den berömmelse han vunnit använde han för att samla pengar till grundandet av flera vetenskapliga institutioner i Israel. Forskningen skulle för Weizmann uppnå fred och utveckling, vetenskapen såg han som en viktig del av sin sionism.
Forskningsinstitutet är som en egen liten by, med trivsamma gator och låga futuristiska byggnader. Det första mötet är med molekylärgenetikern Maya Schuldiner för att tala om jästsvampar. Jästsvampen ger en enkel förståelse av hur cellbiologi kan fungera och för att förstå hur gener kodar proteiner till att göra sin uppgift. Underligt hur nära en svamps sätt att fungera är människans. Genomet för jästen är känt, men inte hur proteinerna fungerar.
Labbets robotar gör hundratals experiment och kan ställa flera frågor i ett och samma försök. Automatiseringen hon utformat gör att flera sorters protein ringas in varje år bara på Weizmann, Schuldiner säger ”vi har förstått dubbelt så mycket om proteiner de senaste 15-20 åren, än de föregående 150 åren”. Cancers gåta hägrar, att förstå hur tumörers protein fungerar.
Då befolkningen lider av många genetiska sjukdomar och vart tredje par måste få medicinsk hjälp för att skaffa barn, så är attityderna mot genteknik mycket positiva även för att modifiera växter, djur och människor. ”Europa förstår inte att det är en liten del av världen”, påpekar Schuldiner. Med gentekniken går det att veta hur världshungern kan lösas. Det kan börja i det lilla, det var på Weizmann som körsbärstomaten har sitt ursprung.
Det blir ett återseende från ISOT-konferensen i Stockholm, när Lior Haviv visar mig runt i det neurobiologiska forskningslaboratoriet. Finns det ett doftsinnets vitt brus? En doftens absoluta nollpunkt som slår ut alla andra dofter? En forskning som kan få stor betydelse för att kunna neutralisera stinkande områden och på sjukhus. Dofter kan vara en väg ut till världen. Den som drabbas av lock-in syndrom är i koma, fast medveten om allt i omgivningen. Genom doftspår som läggs ut i närmiljön kan patienterna följa doftspår med olika innebörd genom en elrullstol. Bra mycket bättre än att vara en grönsak.
En avknoppning från Weizmann är företaget Vecoy Nanomedicines, grundat av Erez Livneh. Det är en hisnande upplevelse att möta en så ung visionär. Livneh kan ha ett botemedel för alla sjukdomar som orsakas av virus, han fångar dem i fällor. Fällorna är ett material spänt över en nanostruktur som lurar virus att det är en mänsklig cell. Viruset stormar in i den falska cellen för omprogrammera den till att börja tillverka fler virus. Då hålls viruset fast i den falska cellen och bryts ned av materialet. Det kan gå att göra nanostrukturer som lurar flera olika sorters virus. Det låter förföriskt enkelt, men det handlar om nanoteknik på högsta nivå. Vecoy blev årets startup i Israel för 2012, anmärkningsvärt görs redan tester på kackerlackor. Många år och motgångar återstår, men det skulle inte förvåna om Livneh vinner Nobelpriset om tjugo år.
Den futuristiska partikelacceleratorn brukar vara institutets mest kända vy. Det nyöppnade besökscentret kommer nog att konkurrera med det genom sin multimediapresentation av institutets forskning. En hisnande presentation av att dyka in i 3D-bilder av atomer, mikrober och stjärnor.
Omskakad går jag ut från en trevlig och lite undanskymd grind. Israel är ett litet land, forskare måste åka utomlands och även vara beredda att bygga sitt eget för att klara sig. Kopplat till Weizmanns arv att inte göra skillnad mellan forskning och livsgärning ger det en hårt driven familjär miljö som gjord för att få fram god forskning.
Läs även andra bloggares åsikter om israel, forskning, vetenskap, genteknik, nanoteknik, doft, medicin, läkemedel, 3d, historia
Intressant
lördag 18 maj 2013
Klänning på burk
Trött på samma gamla klänning? Det brittiska företaget Fabrican har tagit fram en lösning för fibrer i textilier som gör att de kan göras flytande, och hålla ihop. Fibrerna kan sprayas rätt ut på kroppen eller på en färdiggjord form. Lösningen avdunstar och fibrerna kan binda ihop sig igen, till att bli en verkligen kroppsnära klädnad.
Klädnaden tar du av dig genom att riva sönder den, och den blir kanske väl kroppsnära med tanke på svett och hudens andning. Fabrican har främst visat upp kläderna på burk i modevisningar, men de bästa användningarna finns inom industrin och sjukvården där textil kan behövas snabbt.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, kläder, mode, material, innovation, design
Intressant
Klädnaden tar du av dig genom att riva sönder den, och den blir kanske väl kroppsnära med tanke på svett och hudens andning. Fabrican har främst visat upp kläderna på burk i modevisningar, men de bästa användningarna finns inom industrin och sjukvården där textil kan behövas snabbt.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, kläder, mode, material, innovation, design
Intressant
måndag 13 maj 2013
Universum finns i Bremen
Ett Science Center är ett slags vetenskapsmuseum där du kan få prova på naturvetenskapliga experiment. En lekpark för forskningen, men inte bara för barn.
Wilhelm Mayer skapade 1888 Urania i Berlin, för att i Alexander von Humboldts anda öppna vetenskapen för allmänheten. Numer finns experimentparkerna runt om i världen, även i Sverige, med Tom Tits Experiment i Södertälje i spetsen.
I den tyska staden Bremen finns ett av Europas mest intressanta Science Center, Universum öppnades år 2000. Bremens universitet hjälpte till att skapa upp Universum, och det gör skäl för namnet; det är ett helt universum av lärdom och skoj.
Byggnaden kallas för "valen" i folkmun och nog den ut som en försilvrade strandad bjässe. Centret är uppdelat i tre avdelningar, en om människan, en om planeten Jorden och en om kosmos. Universum är ett besök att rekommendera. Ungdomar tycker det är kul, frågan är varför inte den fascinationen för vetenskapen fortsätter högre upp i åldrarna?
I Bremen finns också mycket av Europas rymdindustri på EASD. Först i år har fabriksområdet blivit öppet för allmänheten att besöka. Här tillverkas jätteflygplanet Beluga, transporten Automated Transport Vehicle för rymdstationen ISS , mycket av Ariane-raketen och europeiska rymdstyrelsen ESA:s forskningsmodul Columbus byggdes här. En skalenlig modell av ISS och den europeiska kontrollcentralen finns att besöka inne på området (NASA i Houston har bara det övergripande ansvaret för ISS).
Det är slående hur mycket pengar som rymdfart kostar, en uppskjutning med Ariane-5 kostar 20 miljoner euro (varierar på vikten). Den mest komplicerade delen av rymdfarten är inte längre raketen, utan dataprogrammen. Columbus var klar att sändas upp till ISS redan 2004, men att få färdigt mjukvaran gjorde att den först kunde sändas upp 2008.
Läs även andra bloggares åsikter om rymden, forskning, museum, vetenskap, tyskland, bremen, resor, barn
Intressant
Wilhelm Mayer skapade 1888 Urania i Berlin, för att i Alexander von Humboldts anda öppna vetenskapen för allmänheten. Numer finns experimentparkerna runt om i världen, även i Sverige, med Tom Tits Experiment i Södertälje i spetsen.
I den tyska staden Bremen finns ett av Europas mest intressanta Science Center, Universum öppnades år 2000. Bremens universitet hjälpte till att skapa upp Universum, och det gör skäl för namnet; det är ett helt universum av lärdom och skoj.
Byggnaden kallas för "valen" i folkmun och nog den ut som en försilvrade strandad bjässe. Centret är uppdelat i tre avdelningar, en om människan, en om planeten Jorden och en om kosmos. Universum är ett besök att rekommendera. Ungdomar tycker det är kul, frågan är varför inte den fascinationen för vetenskapen fortsätter högre upp i åldrarna?
I Bremen finns också mycket av Europas rymdindustri på EASD. Först i år har fabriksområdet blivit öppet för allmänheten att besöka. Här tillverkas jätteflygplanet Beluga, transporten Automated Transport Vehicle för rymdstationen ISS , mycket av Ariane-raketen och europeiska rymdstyrelsen ESA:s forskningsmodul Columbus byggdes här. En skalenlig modell av ISS och den europeiska kontrollcentralen finns att besöka inne på området (NASA i Houston har bara det övergripande ansvaret för ISS).
Det är slående hur mycket pengar som rymdfart kostar, en uppskjutning med Ariane-5 kostar 20 miljoner euro (varierar på vikten). Den mest komplicerade delen av rymdfarten är inte längre raketen, utan dataprogrammen. Columbus var klar att sändas upp till ISS redan 2004, men att få färdigt mjukvaran gjorde att den först kunde sändas upp 2008.
Läs även andra bloggares åsikter om rymden, forskning, museum, vetenskap, tyskland, bremen, resor, barn
Intressant
fredag 10 maj 2013
Tron, den digitala världens tidsspegel
Filmen Tron: Legacy gick med stor fanfar upp på biograferna år 2010. Det är en uppföljare av en film som gjordes 1982, och som gick hyfsat bra efter att ha spelat 74 miljoner dollar under åren med budget på 17 miljoner dollar.
Varför en uppföljare? Vi lever ju i en tid där Pac Man fyllt trettio och nätet mognat. Storfilmerna från sommaren 1982: Blade Runner, ET och Tron satte referensramarna för en hel generation av unga science fiction- nördar. De nördarna har blivit vuxna och kan nu sätta agendan. Då vill de se om filmerna och besöka ungdomsåren igen.
Tron var ett barn av Silicon Valleys stora genombrott. Apple II började säljas 1979, Xerox PARC skapade många av hörnstenarna i den digitala miljön, George Lucas ILM slog igenom inom specialeffektsbranschen. Många av den digitala miljöns kulturella frågor och konflikter uppstår under den tiden. Filmens storföretag Encom är inspirerat av Xerox och vissa har sett Tron som en berättelse om den första konflikten mellan Silicon Valleys hackerkultur och företagskultur.
Wendy Carlos elektroniska musik från 1982
Tron blev känd för att använda datorer för specialeffekterna. Egentligen är rätt lite i filmen från 1982 genererat av datorer. Det var för dyrt, effekter målades på filmen. Ett av de stora genombrotten var i manuset, eller rättare sagt i dess fysiska form. Manuset redigerades på en dator, och för att inte göra filmstudiocheferna och skådespelarna förvirrade så anpassades fonten i utskrifterna till att se ut som de blivit skrivna på en skrivmaskin. Än idag skrivs manus i Hollywood ut med typsnittet Courier, så att de skall se maskinskrivna ut.
Tron visade datavärlden som en plats som kunde visualiseras. Arkadspelen är en port över till datavärlden. Många säger att den cyberrymd som författaren William Gibson beskrev i boken Neuromancer nu har blivit verklighet. Hur mycket tid tillbringar vi inte på Facebook, World of Warcraft och hemsidor?
Daft Punks elektroniska musik från 2010
Teknikutvecklingen har dock tagit en annan vändning, cyberrymden är inte en plats vi beger oss till längre. Den franske tänkaren Jean Baudrillard skrev i boken Simulacra and Simulation att samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit en massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Kartan skapar landet.
Baudrillard var alltför dyster kring att utvecklingen skulle frikoppla oss från våra ”naturliga” behov, då vi skapar många av våra behov idag, men han hade en poäng att det är inte vi som påverkar datorvärlden.
Tron: Legacy hade en mycket hög budget för att vara en film från en debuterande regissör och spelade även in en okej summa, även om producenterna nog hoppats på mer. Specialeffekterna är förstås snygga. Skådespeleriet och en del partier är ibland torrt, och inte riktigt engagerande. Filmen rymmer en övertydlig kritik mot Silicon Valleys pionjärer, om än i den traditionella konflikten om föräldrars relation till sina barn.
Slutet är en allegori över hur datavärlden kommer ut till oss genom en invasion. Nu skedde ju det redan i mitten av 90-talet då internet spreds, så filmen ligger efter sin tid. Idag är det den digitala världen som påverkar oss. Det är programmet som strålas ut till sin skapare, och tar med sig sin egen "kultur" och sitt sätt att fungera i vardagen. Vår anpassningen till den digitala verkligheten har vi bara sett början på. För det verkar bli vi som får anpassa oss.
Läs även andra bloggares åsikter om daft punk, musik, film, tron, teknik, internet, filosofi, samhälle, recension, kultur
Intressant
Varför en uppföljare? Vi lever ju i en tid där Pac Man fyllt trettio och nätet mognat. Storfilmerna från sommaren 1982: Blade Runner, ET och Tron satte referensramarna för en hel generation av unga science fiction- nördar. De nördarna har blivit vuxna och kan nu sätta agendan. Då vill de se om filmerna och besöka ungdomsåren igen.
Tron var ett barn av Silicon Valleys stora genombrott. Apple II började säljas 1979, Xerox PARC skapade många av hörnstenarna i den digitala miljön, George Lucas ILM slog igenom inom specialeffektsbranschen. Många av den digitala miljöns kulturella frågor och konflikter uppstår under den tiden. Filmens storföretag Encom är inspirerat av Xerox och vissa har sett Tron som en berättelse om den första konflikten mellan Silicon Valleys hackerkultur och företagskultur.
Wendy Carlos elektroniska musik från 1982
Tron blev känd för att använda datorer för specialeffekterna. Egentligen är rätt lite i filmen från 1982 genererat av datorer. Det var för dyrt, effekter målades på filmen. Ett av de stora genombrotten var i manuset, eller rättare sagt i dess fysiska form. Manuset redigerades på en dator, och för att inte göra filmstudiocheferna och skådespelarna förvirrade så anpassades fonten i utskrifterna till att se ut som de blivit skrivna på en skrivmaskin. Än idag skrivs manus i Hollywood ut med typsnittet Courier, så att de skall se maskinskrivna ut.
Tron visade datavärlden som en plats som kunde visualiseras. Arkadspelen är en port över till datavärlden. Många säger att den cyberrymd som författaren William Gibson beskrev i boken Neuromancer nu har blivit verklighet. Hur mycket tid tillbringar vi inte på Facebook, World of Warcraft och hemsidor?
Daft Punks elektroniska musik från 2010
Teknikutvecklingen har dock tagit en annan vändning, cyberrymden är inte en plats vi beger oss till längre. Den franske tänkaren Jean Baudrillard skrev i boken Simulacra and Simulation att samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit en massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Kartan skapar landet.
Baudrillard var alltför dyster kring att utvecklingen skulle frikoppla oss från våra ”naturliga” behov, då vi skapar många av våra behov idag, men han hade en poäng att det är inte vi som påverkar datorvärlden.
Tron: Legacy hade en mycket hög budget för att vara en film från en debuterande regissör och spelade även in en okej summa, även om producenterna nog hoppats på mer. Specialeffekterna är förstås snygga. Skådespeleriet och en del partier är ibland torrt, och inte riktigt engagerande. Filmen rymmer en övertydlig kritik mot Silicon Valleys pionjärer, om än i den traditionella konflikten om föräldrars relation till sina barn.
Slutet är en allegori över hur datavärlden kommer ut till oss genom en invasion. Nu skedde ju det redan i mitten av 90-talet då internet spreds, så filmen ligger efter sin tid. Idag är det den digitala världen som påverkar oss. Det är programmet som strålas ut till sin skapare, och tar med sig sin egen "kultur" och sitt sätt att fungera i vardagen. Vår anpassningen till den digitala verkligheten har vi bara sett början på. För det verkar bli vi som får anpassa oss.
Läs även andra bloggares åsikter om daft punk, musik, film, tron, teknik, internet, filosofi, samhälle, recension, kultur
Intressant
torsdag 9 maj 2013
Kemikalierna och faran med risker
Idag handlar kemikaliehotet om mycket låga doser i vardagliga produkter som kläder, mat och nappflaskor. Vi utsätts dagligen för hundratusentals olika kemikalier. Det är troligt att du har ämnen som pcb och ddt i blodet och mätbara mängder av arsenik, cyanid och koloxid i kroppen. Är det farligt att ftalater, dioxiner, tungmetaller och perfluorerade ämnen finns i vår närhet? C-vitamin är väl nyttigt, men tillsats E300?
Läs även andra bloggares åsikter om kemi, forskning, risker, miljö, natur, vetenskap, politik, moderaterna, eu, hälsa
Intressant
onsdag 8 maj 2013
Antimateriens hemlighet
All materia i universum består av atomer, vilka i sin tur består av partiklar som protoner, neutroner, elektroner och så vidare. Fast varje partikel som finns har också en antipartikel. Följ med in i antipartiklarnas förunderliga värld.
Antipartiklar liknar vanliga partiklar, de har samma massa, samma laddning och instabila partiklar har samma livslängd. Antipartiklarna har dock omvända egenskaper, om till exempel en partikel är positivt laddad, som en proton, så är antiprotonpartikeln negativt laddad.
Albert Einstein förutsåg att när en partikel krockar med sin antipartikel kommer de båda att förgöras och omvandlas till ren energi, genom hans formel E=mc2 och skapa två högenergiprotoner. Om det går att bemästra antimaterian skulle det vara universums mest effektiva energikälla.
Atomen är grunden för all energi. Elektronerna som snurrar runt atomerna lagrar kemisk energi. När elektronerna går in i ett lägre energiläge frigörs energi. Den energin kan användas för att driva bilar, frigöra dynamitens explosiva kraft eller förbränna magnesium. Problemet är att kemisk energi är så ineffektiv, det mesta slösas bort i frigörandet.
Solen och andra stjärnor använder inte kemisk energi, utan kärnenergi. Det är fusion och fission, och det är här antimaterian kommer in. Om det gick att skapa och fånga in antiväte skulle det gå att skapa energi med maximal effektivitet. Forskningen har långt kvar tills att det går att skapa större mängder av antiväte, och det är instabilt, men i teorin går det att lagra hur länge som helst.
I längden finns lösningen på energiproblemet i antimaterien, frågan är när dess gåta blir löst?
Läs även andra bloggares åsikter om fysik, energi, väte, forskning, vetenskap, fusion, fission, kärnkraft
Intressant
Antipartiklar liknar vanliga partiklar, de har samma massa, samma laddning och instabila partiklar har samma livslängd. Antipartiklarna har dock omvända egenskaper, om till exempel en partikel är positivt laddad, som en proton, så är antiprotonpartikeln negativt laddad.
Albert Einstein förutsåg att när en partikel krockar med sin antipartikel kommer de båda att förgöras och omvandlas till ren energi, genom hans formel E=mc2 och skapa två högenergiprotoner. Om det går att bemästra antimaterian skulle det vara universums mest effektiva energikälla.
Atomen är grunden för all energi. Elektronerna som snurrar runt atomerna lagrar kemisk energi. När elektronerna går in i ett lägre energiläge frigörs energi. Den energin kan användas för att driva bilar, frigöra dynamitens explosiva kraft eller förbränna magnesium. Problemet är att kemisk energi är så ineffektiv, det mesta slösas bort i frigörandet.
Solen och andra stjärnor använder inte kemisk energi, utan kärnenergi. Det är fusion och fission, och det är här antimaterian kommer in. Om det gick att skapa och fånga in antiväte skulle det gå att skapa energi med maximal effektivitet. Forskningen har långt kvar tills att det går att skapa större mängder av antiväte, och det är instabilt, men i teorin går det att lagra hur länge som helst.
I längden finns lösningen på energiproblemet i antimaterien, frågan är när dess gåta blir löst?
Läs även andra bloggares åsikter om fysik, energi, väte, forskning, vetenskap, fusion, fission, kärnkraft
Intressant
tisdag 7 maj 2013
Kyla genom värme
Läs mer i Carl Munters alstrade kyla genom värme i Kulturmagasinet Voltaire, det stora numret om Kalle för november/december 2011.
Läs även andra bloggares åsikter om kylskåp, uppfinning, historia, teknik, samhälle, elektricitet, kyla, mat
Intressant
måndag 6 maj 2013
Sömnlopporna biter ifrån
Snart dags att gå och lägga sig, se upp så inte sömnlopporna biter dig! För inte så länge sedan var varningen för sömnlopporna högst verklig. Sömnlopporna är vägglössen, som anses vara ett tecken på smuts och sjukdom. Numer är vägglöss ett sällsynt problem, men de är på väg tillbaka i Sverige.
Vägglöss är en del av familjen Cimicidae, en klass av parasitära insekter. De har utvecklats från en art som ursprungligen fanns i fågelbon. Vägglössen har gått vidare till människors hem och nu lever de i möblers mörka sprickor och springor, speciellt i sängar, madrasser och soffor.
Vägglössen är inte större än äppelkärnor och har mörkbruna, ovala kroppar. De föredrar att livnära sig på människor, främst på natten då vi sover, men kan försöka på dagen om de är riktigt hungriga. Deras bett ser ut som ett litet myggbett, så det tar ofta en stund att inse varifrån de kliande röda fläckarna kommer ifrån.
Vägglössen är obehagliga, men ofarliga. Deras bett sprider inte sjukdomar, främst är de oönskade middagsgäster, där du är middagen.
Det är vanligt att parasiter sprids mellan djurarter. Både huvudlöss och flatlöss lever på människor, men är inte släkt. En teori är att när människan tappade pälsen för att kunna svettas över hela kroppen, så utrotades många arter av löss, förutom de som levde på huvudet. Flatlössen är närmare släkt med löss som lever på gorillor, och innan du får några idéer har överföringen troligen skett genom att människor och gorillor en gång gillat samma viloplatser.
Hur har dessa små skadedjur kunnat göra sin comeback i Sverige? Vi reser mycket mer till varmare länder och vi handlar mer kläder och möbler på second hand. Det är förbjudet att använda diklordifenyltrikloretan DDT som bekämpningsmedel. De nya medlen, som deltametrin, är det lättare för lössen att bygga upp motståndskraft mot.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, biologi, vetenskap, skadedjur, gorilla, anticimex, samhälle
Intressant
Vägglöss är en del av familjen Cimicidae, en klass av parasitära insekter. De har utvecklats från en art som ursprungligen fanns i fågelbon. Vägglössen har gått vidare till människors hem och nu lever de i möblers mörka sprickor och springor, speciellt i sängar, madrasser och soffor.
Vägglössen är inte större än äppelkärnor och har mörkbruna, ovala kroppar. De föredrar att livnära sig på människor, främst på natten då vi sover, men kan försöka på dagen om de är riktigt hungriga. Deras bett ser ut som ett litet myggbett, så det tar ofta en stund att inse varifrån de kliande röda fläckarna kommer ifrån.
Vägglössen är obehagliga, men ofarliga. Deras bett sprider inte sjukdomar, främst är de oönskade middagsgäster, där du är middagen.
Det är vanligt att parasiter sprids mellan djurarter. Både huvudlöss och flatlöss lever på människor, men är inte släkt. En teori är att när människan tappade pälsen för att kunna svettas över hela kroppen, så utrotades många arter av löss, förutom de som levde på huvudet. Flatlössen är närmare släkt med löss som lever på gorillor, och innan du får några idéer har överföringen troligen skett genom att människor och gorillor en gång gillat samma viloplatser.
Hur har dessa små skadedjur kunnat göra sin comeback i Sverige? Vi reser mycket mer till varmare länder och vi handlar mer kläder och möbler på second hand. Det är förbjudet att använda diklordifenyltrikloretan DDT som bekämpningsmedel. De nya medlen, som deltametrin, är det lättare för lössen att bygga upp motståndskraft mot.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, biologi, vetenskap, skadedjur, gorilla, anticimex, samhälle
Intressant
fredag 3 maj 2013
Pappershjältar, bakom Roberto Saviano och sanningen
Alessandro Dal Lago skrev år 2010 debattboken Eroi di carta. Il caso Gomorra e altre epopee om Roberto Saviano och sanningshalten i dennes bok Gomorra om den organiserade brottsligheten i Neapel. Dal Lago tar upp viktiga teman: vad vi anser vara hjältemod i dagens mediasamhälle, hur man bör handskas med sanningen, vilka dygder vi kan kräva av en offentlig intellektuell, problemet med att se alla frågor med samma lupp, vilka krafter som står bakom deckargenres uppstigande på den litterära parnassen och hur en bestseller skapas.
Läs mer i Pappershjältar av Alessandro Dal Lago i Kulturmagasinet Voltaire, det stora numret om dygd för mars/april 2011 i översättning från italienska av Waldemar Ingdahl.
Läs även andra bloggares åsikter om italien, gomorra, saviano, maffia, camorra, internet, kultur, böcker, politik, media, neapel, recensioner, samhälle, litteratur
Intressant
torsdag 2 maj 2013
Den svenska transhumanismens historia
Den svenska transhumanismens vagga står i sal D3 på Lindstedtsvägen 5, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Studenterna Anders Sandberg och Felix Ungman anordnade 1994 det första mötet för att diskutera Ed Regis bok Great Mambo Chicken and the Transhuman Condition.
Regis förde i boken samman många riktningar inom forskning och teknikfilosofi som mognat efter 60-talets pionjärår. Great Mambo Chicken formade bilden av transhumanismen, det var inte självklart att termen som Julian Huxley myntade, synen på ett epokgörande skifte som Teilhard De Chardin kallade Omega-punkten, K. Eric Dexlers vision om nanoteknik, tankar om artificiellt liv och rymdrörelsens praktiska teknikanvändning skulle föras samman till en egen sammansatt tankeströmning. Rörelsens viktiga tänkare vid tidpunkten, som framtidsforskaren Fereidoun Esfandiary och filosofen Max O’Connor (senare kända som FM2030 respektive Max More), höll just på formulera den moderna transhumanismens grunder.
Den svenska grenen var sålunda tidigt ute, och fick djupare kontakter med amerikanska transhumanister genom Ed Regis skildring i Wired 2.10 av konferensen Extro 1 i Sunnyvale, Kalifornien. Meet the Extropians visade den grupp som uppstått främst bland studenter på KTH hur livkraftig den transhumanistiska filosofin hade blivit.
Kommunikationen och utbytet av idéer med USA underlättades av en ny uppfinning, internet. Det går inte att överskatta internets betydelse för att transhumanismen skulle spridas och få en närvaro i Sverige. År 1994 bildades den första e-postlistan för transhumanistisk diskussion, Omega-listan. På 90-talet öppnades telemarknaden för konkurrens, vilket sporrade fram en miljö av innovationsdrivna teknikföretag, en grogrund för transhumanismen som påminde om Silicon Valley.
Det öppnade för mer framtids- och teknikoptimism. Magasinet Dolly (efter det klonade fåret) tog upp transhumanistiska teman på ett balanserat sätt. Näringslivets tankesmedja Timbro utgav boken Framtiden och dess fiender, av Virginia Postrel. Postrels bok är ett försvar för experiment och öppenhet som tidigare var svårt att framföra i Sverige.
Föreningen Aleph var den första formella organisationen för transhumanistiska frågor i Sverige. År 1997 skrevs och översattes texter, under långa nätter och möten, i IT-bolaget Holmén & Ungmans lokaler på Råsundavägen i Solna. Resultatet blev en hyfsad introduktionsbok för föreningens medlemmar. Aleph-handboken har länge präglat bilden av transhumanismen i Sverige, och gett många sin första inblick till idéerna, genom en handfast vägledning till bl.a. livsförlängning, minnesförbättring, kalorirestriktion och kryonik. Mycket har hänt sedan 1997, och de transhumanistiska idéerna har fördjupats och delvis ändrat karaktär jämfört med Aleph-handboken.
Svenska transhumanister, främst pionjären Anders Sandberg, spelade en viktig roll även på det internationella planet med att definiera filosofin. Den svenska föreningen var först i Europa, och inspirerade bildandet av liknande grupper. Bäst organiserad av dessa nya föreningar var nederländska Transcedo, som 1998 stod som värd för konferensen TransVision i staden Weesp. Sverige sände en relativt stor grupp deltagare, och var det naturliga valet nästa arrangör.
På Långholmen i Stockholm arrangerades TransVision 1999, en konferens med talare från både Sverige och utlandet, som t.ex. Nick Boström, Rémi Sussan och Alexander Bard. TransVision 99 följdes upp med en svensk delegation till konferensen Extro 4 i Berkeley senare under 1999.
Transhumanismen var en marginell företeelse kring millennieskiftet, fast med potential för att växa. Det fanns en ökad förståelse av informationsteknikens betydelse, och att den nya kunskapen om människans kropp, naturen och de ekologiska systemen var avgörande hur framtiden skulle formas. Under dessa år deltog bl.a. författaren Johan Norberg, Svenska Dagbladets ledarskribent Per Ericson och internetforskaren Nicklas Lundblad på olika diskussionsmöten.
Efter namnbyte till Sveriges Transhumanstiska Förbund (STHF) splittrades rörelsen. Skulle man fortsätta att vara en bekantskapskrets eller skulle man påverka samhället som rörelse? När IT-bubblan kring millennieskiftet sprack föll transhumanismen tillbaka. Intresset för teknik och nya idéer sjönk. Transhumanismen stelnade till en social krets, vidareutvecklades inte, och kunde inte få ett genomslag i samhället. Den var alltför hårt upphängd på ett fåtal individer, och lyckades inte att bygga de institutioner som krävs för att ge heltidsanställningar åt debattörer och administratörer.
I mitten av 00-talet började frågor om informationstekniken, människokroppen och naturen att märkbart påverka den överordnade debatten om ekonomi och statens förvaltning av fördelning. Det borde ha funnits ett utrymme för transhumanismen att sprida sig. Den svaga infrastrukturen gav istället utrymmet till tre andra rörelser: piratrörelsen, ekologismen och feminismen.
Tiden är ändlig, och de förmågor inom policy, administration, medlemsvärvning och innovation som tilltalas av liknande idéer har att välja. Vilken idériktning ger karriärmöjligheter, meningsfull samvaro och utmaningar? Det kan röra sig om rätt skilda verksamheter som konkurrerar. Anders Sandberg har illustrerat frågan med en jämförelse mellan Förbundet Unga Forskare och roll- och konfliktspelsförbundet Sverok på 90-talet. De två föreningarna verkar ha skilda aktiviteter, men på 90-talet tilltalade de samma grupper av ungdomar. Idag har Sverok 120.000 medlemmar, Unga forskare är kvar på kanske 4.000 medlemmar.
Piratrörelsen kopplade till frågan om informationssamhället och polariserade debatten kring upphovsrätt, internetinfrastruktur och integritet. Ekologismen kopplade till frågan om människans relation till naturen och vilka värderingar produktion bör tjäna. Den fick särskilt inflytande över framtidsdebatten. Feminismen, särskilt den för Sverige starka radikalfeministiska ådran, kontrollerade debatterna kring vilken morfologisk frihet som är eftersträvansvärd. De var rörelser som drog till sig potentiella talanger, då de gjorde de mer radikala tolkningarna av de utvecklingar som transhumanismen också diskuterade. Efter The Pirate Bay, klimatmötets bakslag i Köpenhamn och Evin Rubars dokumentär Könskriget har dessa tre rörelser, på gott och ont, förlorat sitt moment.
På 00-talet utvecklades idéer något utanför transhumanismens kärna vilket gav energi tillbaka till idéerna. Rollspelet Tellus, med transhumanistiska teman, skrevs av Terje Nordin och David Bergkvist för Västerås stift år 2001. Alexander Bard och Jan Söderqvist (känd från tidskriften Dolly) utgav sin Futurica-trilogi med Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002) och Kroppsmaskinerna (2009). Karl Palmås och Otto von Busch utgav Abstract Hacktivism - the making of a hacker culture (2007). Bloggen Skiften inleddes 2008 av Erik Starck efter inspiration av skiftesföreläsningarna på Malmö Högskola. Tidskriften BON skrev om teknik, trender och teknolutionen.
Det finns en del positivt att se tillbaka på. Avtrycket i samhället, akademin, politiken, medierna och kulturen är anmärkningsvärt stort, givet tankeströmningens nästan obefintliga personella, finansiella och politiska resurser.
Många ställer sig skeptiska till att sociala, vetenskapliga och tekniska problem överhuvudtaget kan förbättras eller lösas. I en samtid där snabb konsumtion står mot en djup upplevelse att vi har nått tillväxtens gränser uppfattas förstås transhumanismen som främmande. Båda sidorna erbjuder en vision av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte skall förlora det vi har, inte hur vi skall få det bättre.
90-talstranshumanismen var sociopolitiskt och strategiskt naiv. Det räckte inte bara med en allmän teknikfascination och en hemsida på internet. 00-talstranshumanismens spekulativa långtidsscenarion och upptagenhet med existentiella risker skapade inte förutsättningarna för konkreta framsteg. Det fanns rätt gott om dysterkvistar ändå.
Nu under 2010-talet finns en öppning för en teknikoptimistisk filosofi, om den organiserar sig, gör sig synlig i rätt fora och presenterar ett mer spännande alternativ. Med lärdomarna från snart tjugo år är det lättare att formulera det alternativet.
Läs även andra bloggares åsikter om transhumanism, teknik, historia, samhälle, politik, kultur, internet, bioteknik, nanoteknik, filosofi, etik
Intressant
Regis förde i boken samman många riktningar inom forskning och teknikfilosofi som mognat efter 60-talets pionjärår. Great Mambo Chicken formade bilden av transhumanismen, det var inte självklart att termen som Julian Huxley myntade, synen på ett epokgörande skifte som Teilhard De Chardin kallade Omega-punkten, K. Eric Dexlers vision om nanoteknik, tankar om artificiellt liv och rymdrörelsens praktiska teknikanvändning skulle föras samman till en egen sammansatt tankeströmning. Rörelsens viktiga tänkare vid tidpunkten, som framtidsforskaren Fereidoun Esfandiary och filosofen Max O’Connor (senare kända som FM2030 respektive Max More), höll just på formulera den moderna transhumanismens grunder.
Den svenska grenen var sålunda tidigt ute, och fick djupare kontakter med amerikanska transhumanister genom Ed Regis skildring i Wired 2.10 av konferensen Extro 1 i Sunnyvale, Kalifornien. Meet the Extropians visade den grupp som uppstått främst bland studenter på KTH hur livkraftig den transhumanistiska filosofin hade blivit.
Kommunikationen och utbytet av idéer med USA underlättades av en ny uppfinning, internet. Det går inte att överskatta internets betydelse för att transhumanismen skulle spridas och få en närvaro i Sverige. År 1994 bildades den första e-postlistan för transhumanistisk diskussion, Omega-listan. På 90-talet öppnades telemarknaden för konkurrens, vilket sporrade fram en miljö av innovationsdrivna teknikföretag, en grogrund för transhumanismen som påminde om Silicon Valley.
Det öppnade för mer framtids- och teknikoptimism. Magasinet Dolly (efter det klonade fåret) tog upp transhumanistiska teman på ett balanserat sätt. Näringslivets tankesmedja Timbro utgav boken Framtiden och dess fiender, av Virginia Postrel. Postrels bok är ett försvar för experiment och öppenhet som tidigare var svårt att framföra i Sverige.
Föreningen Aleph var den första formella organisationen för transhumanistiska frågor i Sverige. År 1997 skrevs och översattes texter, under långa nätter och möten, i IT-bolaget Holmén & Ungmans lokaler på Råsundavägen i Solna. Resultatet blev en hyfsad introduktionsbok för föreningens medlemmar. Aleph-handboken har länge präglat bilden av transhumanismen i Sverige, och gett många sin första inblick till idéerna, genom en handfast vägledning till bl.a. livsförlängning, minnesförbättring, kalorirestriktion och kryonik. Mycket har hänt sedan 1997, och de transhumanistiska idéerna har fördjupats och delvis ändrat karaktär jämfört med Aleph-handboken.
Svenska transhumanister, främst pionjären Anders Sandberg, spelade en viktig roll även på det internationella planet med att definiera filosofin. Den svenska föreningen var först i Europa, och inspirerade bildandet av liknande grupper. Bäst organiserad av dessa nya föreningar var nederländska Transcedo, som 1998 stod som värd för konferensen TransVision i staden Weesp. Sverige sände en relativt stor grupp deltagare, och var det naturliga valet nästa arrangör.
På Långholmen i Stockholm arrangerades TransVision 1999, en konferens med talare från både Sverige och utlandet, som t.ex. Nick Boström, Rémi Sussan och Alexander Bard. TransVision 99 följdes upp med en svensk delegation till konferensen Extro 4 i Berkeley senare under 1999.
Transhumanismen var en marginell företeelse kring millennieskiftet, fast med potential för att växa. Det fanns en ökad förståelse av informationsteknikens betydelse, och att den nya kunskapen om människans kropp, naturen och de ekologiska systemen var avgörande hur framtiden skulle formas. Under dessa år deltog bl.a. författaren Johan Norberg, Svenska Dagbladets ledarskribent Per Ericson och internetforskaren Nicklas Lundblad på olika diskussionsmöten.
Efter namnbyte till Sveriges Transhumanstiska Förbund (STHF) splittrades rörelsen. Skulle man fortsätta att vara en bekantskapskrets eller skulle man påverka samhället som rörelse? När IT-bubblan kring millennieskiftet sprack föll transhumanismen tillbaka. Intresset för teknik och nya idéer sjönk. Transhumanismen stelnade till en social krets, vidareutvecklades inte, och kunde inte få ett genomslag i samhället. Den var alltför hårt upphängd på ett fåtal individer, och lyckades inte att bygga de institutioner som krävs för att ge heltidsanställningar åt debattörer och administratörer.
I mitten av 00-talet började frågor om informationstekniken, människokroppen och naturen att märkbart påverka den överordnade debatten om ekonomi och statens förvaltning av fördelning. Det borde ha funnits ett utrymme för transhumanismen att sprida sig. Den svaga infrastrukturen gav istället utrymmet till tre andra rörelser: piratrörelsen, ekologismen och feminismen.
Tiden är ändlig, och de förmågor inom policy, administration, medlemsvärvning och innovation som tilltalas av liknande idéer har att välja. Vilken idériktning ger karriärmöjligheter, meningsfull samvaro och utmaningar? Det kan röra sig om rätt skilda verksamheter som konkurrerar. Anders Sandberg har illustrerat frågan med en jämförelse mellan Förbundet Unga Forskare och roll- och konfliktspelsförbundet Sverok på 90-talet. De två föreningarna verkar ha skilda aktiviteter, men på 90-talet tilltalade de samma grupper av ungdomar. Idag har Sverok 120.000 medlemmar, Unga forskare är kvar på kanske 4.000 medlemmar.
Piratrörelsen kopplade till frågan om informationssamhället och polariserade debatten kring upphovsrätt, internetinfrastruktur och integritet. Ekologismen kopplade till frågan om människans relation till naturen och vilka värderingar produktion bör tjäna. Den fick särskilt inflytande över framtidsdebatten. Feminismen, särskilt den för Sverige starka radikalfeministiska ådran, kontrollerade debatterna kring vilken morfologisk frihet som är eftersträvansvärd. De var rörelser som drog till sig potentiella talanger, då de gjorde de mer radikala tolkningarna av de utvecklingar som transhumanismen också diskuterade. Efter The Pirate Bay, klimatmötets bakslag i Köpenhamn och Evin Rubars dokumentär Könskriget har dessa tre rörelser, på gott och ont, förlorat sitt moment.
På 00-talet utvecklades idéer något utanför transhumanismens kärna vilket gav energi tillbaka till idéerna. Rollspelet Tellus, med transhumanistiska teman, skrevs av Terje Nordin och David Bergkvist för Västerås stift år 2001. Alexander Bard och Jan Söderqvist (känd från tidskriften Dolly) utgav sin Futurica-trilogi med Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002) och Kroppsmaskinerna (2009). Karl Palmås och Otto von Busch utgav Abstract Hacktivism - the making of a hacker culture (2007). Bloggen Skiften inleddes 2008 av Erik Starck efter inspiration av skiftesföreläsningarna på Malmö Högskola. Tidskriften BON skrev om teknik, trender och teknolutionen.
Det finns en del positivt att se tillbaka på. Avtrycket i samhället, akademin, politiken, medierna och kulturen är anmärkningsvärt stort, givet tankeströmningens nästan obefintliga personella, finansiella och politiska resurser.
Många ställer sig skeptiska till att sociala, vetenskapliga och tekniska problem överhuvudtaget kan förbättras eller lösas. I en samtid där snabb konsumtion står mot en djup upplevelse att vi har nått tillväxtens gränser uppfattas förstås transhumanismen som främmande. Båda sidorna erbjuder en vision av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte skall förlora det vi har, inte hur vi skall få det bättre.
90-talstranshumanismen var sociopolitiskt och strategiskt naiv. Det räckte inte bara med en allmän teknikfascination och en hemsida på internet. 00-talstranshumanismens spekulativa långtidsscenarion och upptagenhet med existentiella risker skapade inte förutsättningarna för konkreta framsteg. Det fanns rätt gott om dysterkvistar ändå.
Nu under 2010-talet finns en öppning för en teknikoptimistisk filosofi, om den organiserar sig, gör sig synlig i rätt fora och presenterar ett mer spännande alternativ. Med lärdomarna från snart tjugo år är det lättare att formulera det alternativet.
Läs även andra bloggares åsikter om transhumanism, teknik, historia, samhälle, politik, kultur, internet, bioteknik, nanoteknik, filosofi, etik
Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)