Författarna tittar på bröstcancer, spermakvalitet i testiklar, skönhetsprodukter samt cocktaileffekter, även kallade lågdoseffekter, finner deras skador för osannolika.
Doserna som människor utsätts för är låga jämfört med dem i djurförsök och doserna människor får i sig kommer främst av att äta östrogena ämnen (s.k. fytoöstrogener) i soja, rågbröd, linfrön, bönor, jordnötter och solrosfrön. Dosernas koncentration från miljön tenderar också att minska samtidigt som viktiga studier för att bevisa hypotesen om hormonstörande ämnen har motbevisats, dragits tillbaka eller inte har kunnat reproduceras. Doserna spelar roll, fytoöstrogener kan vara 1.000 till 10.000 gånger starkare än konstgjorda östrogenet.
Lågdoshypotesen handlar om att låga doser skulle kunna ha farliga effekter som inte finns vid höga doser om de blandas med andra ämnen i låga doser. Fast det skulle vara svårt att förklara hur människan som organism kan leva vidare då vi ofta tar tusentals naturliga hormonliknande ämnen från mat och miljö som kan vara giftiga vid höga doser i ett experiment, om ämnena avsevärt skulle öka eller minska kroppens egna hormonella aktivitet. Vi borde helt ha märkt effekterna tidigare. En tankeväckare är påpekande att största endokrina experimentet i historien är p-pillret, men det är mycket sällsynt att p-pillret tas upp i diskussionerna om hormonstörande ämnen.
Det har gjorts många epidemiologiska studier. Det behövs en biologisk mekanism, en orsak till varför en sjukdom skulle bryta ut men hur kan avgöra det när det är osäkert att sjukdomen i sig själv existerar?
Läs även andra bloggares åsikter om kemi, hormoner, forskning, risk, bisfenol, miljö, hälsa
Intressant
