Vår värld har många underliga djurarter vi knappt känner till. I Antarktis kalla vatten lever kolossbläckfisken (Mesonychoteuthis hamiltoni). Den 450 kilo tunga bläckfisken jagar fram med en slags inre jetmotor där den pressar ut vatten genom sig. Bläckfisken är väldigt stor för att vara ett ryggradslöst djur, och lever på mycket djupt vatten.
Hittills hade inte så många exemplar hittats så hela att forskarna kunde undersöka dem. Tryckskillnader mellan djupet som kolossbläckfisken lever på och vattenytan gör att bläckfiskens kropp sprängs om den kommer upp för snabbt.
Nu har två marinbiologer, Rui Rosa vid universitetet i Lissabon och Brad A. Seibel vid universitetet i Rhode Island, kunnat undersöka uppflutna kolossbläckfiskar bättre. Rosa och Seibel påpekar att vi inte behöver vara rädda för kolossbläckfisken. Den ser skrämmande ut och är stor, men har som många andra djuphavsdjur en mycket långsam ämnesomsättning. Till skillnad mot valar, som ju är däggdjur, så har kolossbläckfisken liten anledning att röra på sig. Det behövs bara tillräckligt med tålamod för att maten skall simma förbi.
Problemet med den låga metabolismen hos djuphavsdjur är att de idag riskerar att drabbas hårt av fisket. Det kan ta årtionden för ett djuphavsdjur att bli könsmoget, då de lever mycket länge. Kolossbläckfisken är sällsynt, och vill det sig illa kan Rui Rosa och Brad Seibel ha gjort den sista stora studien på den mystiska bläckfisken från den kalla oceanens djup.
Om du nu undrar, så skulle en calamari fritti av kolossbläckfisk ha dimensionen av ett traktordäck.
Läs även andra bloggares åsikter om zoologi, marinbiologi, forskning, vetenskap, upptäckt, bläckfisk, antarktis, hav, djur
Intressant
Hittills hade inte så många exemplar hittats så hela att forskarna kunde undersöka dem. Tryckskillnader mellan djupet som kolossbläckfisken lever på och vattenytan gör att bläckfiskens kropp sprängs om den kommer upp för snabbt.
Nu har två marinbiologer, Rui Rosa vid universitetet i Lissabon och Brad A. Seibel vid universitetet i Rhode Island, kunnat undersöka uppflutna kolossbläckfiskar bättre. Rosa och Seibel påpekar att vi inte behöver vara rädda för kolossbläckfisken. Den ser skrämmande ut och är stor, men har som många andra djuphavsdjur en mycket långsam ämnesomsättning. Till skillnad mot valar, som ju är däggdjur, så har kolossbläckfisken liten anledning att röra på sig. Det behövs bara tillräckligt med tålamod för att maten skall simma förbi.
Problemet med den låga metabolismen hos djuphavsdjur är att de idag riskerar att drabbas hårt av fisket. Det kan ta årtionden för ett djuphavsdjur att bli könsmoget, då de lever mycket länge. Kolossbläckfisken är sällsynt, och vill det sig illa kan Rui Rosa och Brad Seibel ha gjort den sista stora studien på den mystiska bläckfisken från den kalla oceanens djup.
Om du nu undrar, så skulle en calamari fritti av kolossbläckfisk ha dimensionen av ett traktordäck.
Läs även andra bloggares åsikter om zoologi, marinbiologi, forskning, vetenskap, upptäckt, bläckfisk, antarktis, hav, djur
Intressant
