Det är alltid svårt att tala om vart samhället är på väg genom att titta på valresultat. Exakt vem som vinner eller förlorar beror på många omständigheter som är svåra att förutse; från att ett parti hittat en enskild fråga i rättan tid, till ett kommunikativt självmål i sista stund. Det får stora konsekvenser därför att den största gruppen i väljarkåren numer är den partipolitisk ointresserade, som säger “vet ej” eller som tar partiet som är hett för stunden. Parlamentarism är ju också ett nollsummespel, det finns bara x antal mandat i den politiska församlingen. Då kan ett parti se ut att vara smart, välorganiserat och drivet bara därför att motståndarna inte är det.
Det är också alltid lätt att tala om politiken i form av övergripande trender, där populism är samtidens modeord. Alberto Mingardi påpekar att det finns rätt lite som förenar de politiker som kallas populister och att utrymmet för politiska omvälvningar skapas av stagnerande samhällen och ekonomi. Torbjörn Sjöström berättar om ett klimat av rädsla och oro och hur det stött vissa politiska strömningar. Mingardis förklaring pekar dock bara ut att utrymmet för omvälvningar finns, inte riktigt varför vissa sorters idéer ses som rimliga lösningar. Sjöströms förklaring tar inte med att ett sådant klimat måste skapas genom ett långt och målmedvetet arbete.
För långsiktig opinionsbildning avgör vilka positioner som är relevanta i värderingsklimatet och på den politiska kartan till att börja med. Strömningarna i samtidens politik avgörs ofta något tiotal år före sin tid. När den grundläggande investeringen är gjord, är det bara fråga om tid innan politiken slår igenom. Troligen mer så i ett samhälle där människor inte föds, lever och dör inom en politisk identitet. En titt på ideologier som socialism, liberalism, konservatism, den gröna ideologin, feminismen eller olika identitära ideologiska ställningstaganden pekar på att försvaret för de olika idéerna är svagt då företrädarna inte riktigt finner det rimligt att omvandla samhället i den egna riktningen. Socialister strävar inte efter ett socialistiskt samhälle, liberaler finner alltid undantag för friheten, konservativa försvarar gårdagens radikalism bara för att den är gårdagens, de gröna strävar inte längre efter ett småskaligt och lågintensivt samhälle, feminismen och de identitära ideologierna är beroende för sin existens av just de makthierarkier de kritiserar.
Det är ett svårt idéklimat att påverka då många springer på mycket korta bollar, begränsade av vad som uppfattas som praktiskt i den omedelbara samtidsdebatten. Det är onekligen lättare att peka ut motståndarens idéer som dåliga, snarare än de egna som bra, men det lönar sig inte i längden. Att försvara samtidens framgångar tenderar att försvara även samtidens sämre delar, om man inte berättar vad samtidens framgångar syftar till.
Samtidigt var det just denna, ofta mycket personliga osäkerhet i en miljö i snabb förändring, som kunde vinna intellektuella för en viss sorts idéer. Politiska etiketter hänger kvar, inte minst i en tid där många försöker lösa globala problem som om de vore nationella eller uttryck för starka personligheters nycker. Den politiska kartan är minst sagt satt under förändring, frågan är vem som bäst kan formulera en tilltalande framtidssyn.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, debatt, framtiden, ideologi, globalisering
Intressant
