Repeterat schema om kemi engagerar inte

Dokumentärer har tyvärr blivit ett sätt att få sin världsbild bekräftad, att tillsammans med filmskaparen ställa sig utanför, stänga av empatin och istället självbelåtet få stå bredvid filmarens avslöjande blick. Då gäller det som filmskapare att ha tillräcklig koll sin publiknisch, för det blir mycket svårt att dra in en bredare publik. Citizen Schein nåde den filmare som ställer obekväma frågor till sin egen publik.

Underkastelsen av Stefan Jarl använder en väl beprövad mall, av talking head och av experiment som skall vara talande. Samordnat med recensenterna så förstår publiken att Stefan Jarl, och Underkastelsen låter dig följa en mall. Publiken kan skaka på huvudet åt "människans enfald", och Eva Röse föreslår de vanliga medelklasslösningarna, främst att shoppa. Gillar du Stefan Jarls budskap, är jag säker på att du kommer att få dina kickar.

Gillar du inte Jarls budskap, så är det tyvärr lite pengar som du gjort av med på ingenting.

Fast det må vara hänt, men problemet är när filmen även stöter bort den som går dit med öppet sinne, men utan att känna helt köpa dramaturgin och hela budskapet. De får inte heller ut så mycket av dokumentärer idag.

Det problemet jag tog upp om Earth Hour, mycket av den svenska miljörörelsen känns rätt trött. De mörkgröna lösningarna tilltalar de äldre gardet utan att tillföra så mycket, och de ljusgröna ungdomarna är rätt grunda. Det behövs nya lösningar.

En av lösningarna att tänka på är rådata, att det nu är lättare att uppdatera sig om utsläpp och känna till vad som är farliga halter. Det är inte rimligt att vi har sett fallande miljögifter i vår omgivning, och larmen blir allt fler.Men mer om miljörådata senare.

Läs även andra bloggares åsikter om film, underkastelsen, stefan jarl, eva röse, miljö, kemi, kemikalier, samhälle, politik

Intressant