Alla idéer börjar i det lilla. De största politiska och sociala rörelserna, världsreligionerna och de senaste flugorna. De har alla börjat med att någon fick en idé. Fast att någon får en idé är bara början, det är när idén stöts och blöts av många som den formas till att bli något eget. Något som lever sitt eget liv och vandrar runt från människa till människa.
Det är så en rörelse uppstår. Det kan gälla kommunism, hinduism, freudiansk psykologi, åsikter om personlig hygien, fia med knuff eller köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken. Alla genomgår ungefär samma stadier i sin utveckling. En del tankar har jag samlat ihop från litteraturen, andra från personliga erfarenheter.
I början finns det förstås bara en person som omfattar idén, den som kom på idén. Det är självfallet ett ensamt stadium och idén är tämligen grumlig då den inte har prövats ens mot någon annans tankegångar. Ofta överlever inte idén ens en första prövning från den som fick idén.
Det första svåra steget är att få någon annan att börja tro på idén, oftast genom att två personer pusslar ihop två liknande tankar de haft och sedan gemensamt tar in föreställningar från omvärlden och sätter ord på dem. Det är därför som många upplever sitt möte med en idé som omskakande, som "en upptäckt", som "igenkänning", som något "naturligt", något man "alltid varit". Tillsammans fyller man i luckorna i idén och ger den form.
När idén blivit så artikulerad, är det rätt lätt att börja övertyga en mindre grupp i sin närhet. Detta då människors bekantskapskrets ofta består av personer som är lika varandra i temperament, intressen och övertygelser. Idén verkar passa in för fler och snart finns en liten grupp med samma intresse.
Gruppen är en bekantskapskrets. Visst är idén viktig men ofta blandas dess betydelse ihop med gruppen och kamratskapet. Det kan bli hårda argument om idén, men alla känner alla och ofta kan personliga egenskaper spela mycket stor roll. Relativt stora kontroverser kan jämnas ut av personliga egenskaper: "vilken knäpp tanke att ta bort offside i fotboll, men Bengt-Åke är en juste kompis ändå".
Bekantskapskretsen upplevs ofta som "pratig", alla "snackar bara" - "mycket snack, lite verkstad". Snacket, det ständiga stötandet och blötandet, beror på att idén håller på att formas och konkretiseras: "vilken är Guds sanna natur?", "är regeln att spelpjäsen ska står kvar på brädet när spelaren slagit en sexa på tärningen bra?", "hur kan nootropika användas och vad vill vi uppnå?", "varför är fildelning så bra, egentligen?".
Ofta kan frågorna inom bekantskapskretsens hägn dra sig till ytterligheter för att testa gränserna: "rätten att äga en atombomb är en grundläggande mänsklig rättighet", "Black power", "tango borde vara obligatorisk i skolan". Bekantskapskretsen tänker rätt sällan på strategi eller hur idén skulle expandera, ibland kommer det till någon ny i gruppen eller någon försvinner. De flesta har satsat rätt lite prestige och personliga resurser i bekantskapskretsen, det är okej att aktiviteter och verksamhet sköts rätt valhänt. Ett exempel, Jesus och hans lärjungar.
Särskilt idag genom internet, vidsträckta kommunikationer och lätthet att resa omkring i världen, är det svårare att hålla idén inom bekantskapskretsen. Snart så stöter man på andra ensamma individer, andra bekantskapskretsar eller till och med hela rörelser kring idéerna som uppstått helt utanför bekantskapskretsens kännedom.
Det är ett av de svåraste stegen att gå från bekantskapskrets till rörelse. Det är ett möte med personer som kommit fram till idén från andra bakgrunder och med en annan utveckling och som kan ha prioriterat andra aspekter av idén: "kyrkan i Alingsås har inte brytt sig om Guds sanna natur särskilt mycket utan diskuterar hela tiden dopets betydelse, du vet den där debatten som vi klarade av redan på 90-talet". Mötet med de egna idéerna sedda genom en annan erfarenhet kan vara berikande men också kusligt.
Plötsligt är det inte möjligt att känna alla i rörelsen personligen eller att vara bekant med alla delar av den numer rätt komplexa och genomarbetade idén: "det här var en utmärkt bok om Ayn Rand, men jag har aldrig hört talas om författaren tidigare!". Nu uppstår många problem, hur ska man växa och vad ska man säga till yttervärlden? Handling och organisation blir viktigare än diskussion. Det börjar bli en uppdelning mellan kaffekokare, intellektuella och administratörer. Frågor ställs om det finns delar av idén som bör betonas eller tonas ned, "kan vi skippa atombombsdebatterna och fokusera på demonstrationen"?
Förlusten av personlig koppling kan bli svår för många i bekantskapskretsen. Någon eller några tar den mysiga klubben ifrån dem, ofta följt av passiv aggressivt beteende från dem som inte gillar den utökade aktiviteten. Idén kan visa sig vara attraktiv och kraftfull, den hade bara nackdelen att hamna i fel bekantskapskrets. Ett exempel: aposteln Paulus tar Jesus idéer och spinner vidare på dem. Paulus fyller i luckor, bygger en stor organisation och anpassar kristendomen till att bli en världsreligion snarare än en liten judisk sekt.
Idén börjar att möta externt motstånd från andra idéer som kan ha positioner att bevaka. Dessa rivaler kan ta i utan silkesvantar och skrämma tillbaka rörelsen till bekantskapskretsar, ofta genom att rörelsen splittras i mindre fraktioner. Den egna lilla rättrogna fraktionen är kanske maktlös, men det är mycket lättare att fortsätta fungera efter bekantskapskretsens regler än att möta starkare meningsmotståndare på riktigt.
När rörelsen blir större och får en fastare struktur så måste den bli mer ordnad och professionell för att kunna fungera och samordna sig. Det ger en enorm styrka jämfört med bekantskapskretsen, plötsligt så måste även de som avskyr religionen, dansen, forskningsriktningen, hårtrenden eller vad nu idén handlar om lyssna noggrant när rörelsen talar.
Alla personer som gillar idén behöver inte längre vara trevliga bekantskaper. Många tvister går inte längre att lösa bara på personliga egenskaper, utan måste debatteras genomgående. Rörelsen kan börja att tala till de relevanta intellektuella och organisatoriska talangerna i samhället som så många idéer slåss om. Fler börjar att investera mycket av tid, ansträngning och karriärmöjligheter i idén och organisationen. Då tolererar de inte längre bekantskapskretsens mer tillbakalutade inställning till genomförandet. Rörelsen får de gamla bekantskapskretsarna att överleva när viktiga och pådrivande personer inte vill eller kan delta längre. I rörelsen fylls den platsen av en ny pådrivande person.
Rörelsen kan nå ut på en helt ny skala med idén. En del av dem som nås blir lika engagerade och entusiastiska som dem från bekantskapskretsen, men man kan inte längre räkna med att de nya är eld och lågor. De flesta nya ser intresset som något de betalar medlemsavgift till, de går på något möte när det verkligen är ett intressant tema, de är öppna om att de är medlemmar och intresserade men de talar inte hela tiden om idén. En del i rörelsen är där främst för organisationens egen skull "Bandy? Det är väl okej. Spela själv? Nej, jag jobbar ju bara här på kansliet". Självfallet är dessa personer också viktiga, de ger en större publik. Om inte annat kan många som gör lite se till att något alltid blir gjort, vilket är ett av bekantskapskretsens problem.
För det är rörelser som har många olika miljöer och verksamheter inom sig som klarar sig bäst i längden. Rörelsen som bara arbetar med "samla, skola, slussa" blir ofta mycket tunga i toppen, "för många hövdingar och för få indianer" som ordspråket säger. När det finns både tänkare, plakatbärare och hantverkare kan miljöerna leva både tillsammans och var för sig om något skulle förändras i den yttre miljö utanför idéns ramar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykologi, samhälle, kultur, organisation, ideologi, religion, idrott, hobby, föreningar
Intressant
Det är så en rörelse uppstår. Det kan gälla kommunism, hinduism, freudiansk psykologi, åsikter om personlig hygien, fia med knuff eller köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken. Alla genomgår ungefär samma stadier i sin utveckling. En del tankar har jag samlat ihop från litteraturen, andra från personliga erfarenheter.
I början finns det förstås bara en person som omfattar idén, den som kom på idén. Det är självfallet ett ensamt stadium och idén är tämligen grumlig då den inte har prövats ens mot någon annans tankegångar. Ofta överlever inte idén ens en första prövning från den som fick idén.
Det första svåra steget är att få någon annan att börja tro på idén, oftast genom att två personer pusslar ihop två liknande tankar de haft och sedan gemensamt tar in föreställningar från omvärlden och sätter ord på dem. Det är därför som många upplever sitt möte med en idé som omskakande, som "en upptäckt", som "igenkänning", som något "naturligt", något man "alltid varit". Tillsammans fyller man i luckorna i idén och ger den form.
När idén blivit så artikulerad, är det rätt lätt att börja övertyga en mindre grupp i sin närhet. Detta då människors bekantskapskrets ofta består av personer som är lika varandra i temperament, intressen och övertygelser. Idén verkar passa in för fler och snart finns en liten grupp med samma intresse.
Gruppen är en bekantskapskrets. Visst är idén viktig men ofta blandas dess betydelse ihop med gruppen och kamratskapet. Det kan bli hårda argument om idén, men alla känner alla och ofta kan personliga egenskaper spela mycket stor roll. Relativt stora kontroverser kan jämnas ut av personliga egenskaper: "vilken knäpp tanke att ta bort offside i fotboll, men Bengt-Åke är en juste kompis ändå".
Bekantskapskretsen upplevs ofta som "pratig", alla "snackar bara" - "mycket snack, lite verkstad". Snacket, det ständiga stötandet och blötandet, beror på att idén håller på att formas och konkretiseras: "vilken är Guds sanna natur?", "är regeln att spelpjäsen ska står kvar på brädet när spelaren slagit en sexa på tärningen bra?", "hur kan nootropika användas och vad vill vi uppnå?", "varför är fildelning så bra, egentligen?".
Ofta kan frågorna inom bekantskapskretsens hägn dra sig till ytterligheter för att testa gränserna: "rätten att äga en atombomb är en grundläggande mänsklig rättighet", "Black power", "tango borde vara obligatorisk i skolan". Bekantskapskretsen tänker rätt sällan på strategi eller hur idén skulle expandera, ibland kommer det till någon ny i gruppen eller någon försvinner. De flesta har satsat rätt lite prestige och personliga resurser i bekantskapskretsen, det är okej att aktiviteter och verksamhet sköts rätt valhänt. Ett exempel, Jesus och hans lärjungar.
Särskilt idag genom internet, vidsträckta kommunikationer och lätthet att resa omkring i världen, är det svårare att hålla idén inom bekantskapskretsen. Snart så stöter man på andra ensamma individer, andra bekantskapskretsar eller till och med hela rörelser kring idéerna som uppstått helt utanför bekantskapskretsens kännedom.
Det är ett av de svåraste stegen att gå från bekantskapskrets till rörelse. Det är ett möte med personer som kommit fram till idén från andra bakgrunder och med en annan utveckling och som kan ha prioriterat andra aspekter av idén: "kyrkan i Alingsås har inte brytt sig om Guds sanna natur särskilt mycket utan diskuterar hela tiden dopets betydelse, du vet den där debatten som vi klarade av redan på 90-talet". Mötet med de egna idéerna sedda genom en annan erfarenhet kan vara berikande men också kusligt.
Plötsligt är det inte möjligt att känna alla i rörelsen personligen eller att vara bekant med alla delar av den numer rätt komplexa och genomarbetade idén: "det här var en utmärkt bok om Ayn Rand, men jag har aldrig hört talas om författaren tidigare!". Nu uppstår många problem, hur ska man växa och vad ska man säga till yttervärlden? Handling och organisation blir viktigare än diskussion. Det börjar bli en uppdelning mellan kaffekokare, intellektuella och administratörer. Frågor ställs om det finns delar av idén som bör betonas eller tonas ned, "kan vi skippa atombombsdebatterna och fokusera på demonstrationen"?
Förlusten av personlig koppling kan bli svår för många i bekantskapskretsen. Någon eller några tar den mysiga klubben ifrån dem, ofta följt av passiv aggressivt beteende från dem som inte gillar den utökade aktiviteten. Idén kan visa sig vara attraktiv och kraftfull, den hade bara nackdelen att hamna i fel bekantskapskrets. Ett exempel: aposteln Paulus tar Jesus idéer och spinner vidare på dem. Paulus fyller i luckor, bygger en stor organisation och anpassar kristendomen till att bli en världsreligion snarare än en liten judisk sekt.
Idén börjar att möta externt motstånd från andra idéer som kan ha positioner att bevaka. Dessa rivaler kan ta i utan silkesvantar och skrämma tillbaka rörelsen till bekantskapskretsar, ofta genom att rörelsen splittras i mindre fraktioner. Den egna lilla rättrogna fraktionen är kanske maktlös, men det är mycket lättare att fortsätta fungera efter bekantskapskretsens regler än att möta starkare meningsmotståndare på riktigt.
När rörelsen blir större och får en fastare struktur så måste den bli mer ordnad och professionell för att kunna fungera och samordna sig. Det ger en enorm styrka jämfört med bekantskapskretsen, plötsligt så måste även de som avskyr religionen, dansen, forskningsriktningen, hårtrenden eller vad nu idén handlar om lyssna noggrant när rörelsen talar.
Alla personer som gillar idén behöver inte längre vara trevliga bekantskaper. Många tvister går inte längre att lösa bara på personliga egenskaper, utan måste debatteras genomgående. Rörelsen kan börja att tala till de relevanta intellektuella och organisatoriska talangerna i samhället som så många idéer slåss om. Fler börjar att investera mycket av tid, ansträngning och karriärmöjligheter i idén och organisationen. Då tolererar de inte längre bekantskapskretsens mer tillbakalutade inställning till genomförandet. Rörelsen får de gamla bekantskapskretsarna att överleva när viktiga och pådrivande personer inte vill eller kan delta längre. I rörelsen fylls den platsen av en ny pådrivande person.
Rörelsen kan nå ut på en helt ny skala med idén. En del av dem som nås blir lika engagerade och entusiastiska som dem från bekantskapskretsen, men man kan inte längre räkna med att de nya är eld och lågor. De flesta nya ser intresset som något de betalar medlemsavgift till, de går på något möte när det verkligen är ett intressant tema, de är öppna om att de är medlemmar och intresserade men de talar inte hela tiden om idén. En del i rörelsen är där främst för organisationens egen skull "Bandy? Det är väl okej. Spela själv? Nej, jag jobbar ju bara här på kansliet". Självfallet är dessa personer också viktiga, de ger en större publik. Om inte annat kan många som gör lite se till att något alltid blir gjort, vilket är ett av bekantskapskretsens problem.
För det är rörelser som har många olika miljöer och verksamheter inom sig som klarar sig bäst i längden. Rörelsen som bara arbetar med "samla, skola, slussa" blir ofta mycket tunga i toppen, "för många hövdingar och för få indianer" som ordspråket säger. När det finns både tänkare, plakatbärare och hantverkare kan miljöerna leva både tillsammans och var för sig om något skulle förändras i den yttre miljö utanför idéns ramar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, psykologi, samhälle, kultur, organisation, ideologi, religion, idrott, hobby, föreningar
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar