Efter författaren Arthur Koestlers död har få läst honom. Detaljerna kring hans död, hans ställningstaganden under det kalla kriget och den sista produktionens steg ut i pseudovetenskapen fick honom att tappa sin publik. Den senaste tiden har märkligt nog Koestler fått en förnyad aktualitet. Läs mer i min artikel Koestler kikar i evighetens nyckelhål i Tidningen Kulturen den 3 mars 2010.
Polisen i London fann den 3 mars 1983 två livlösa kroppar. Författaren Arthur Koestler hade svårt sjuk i Parkinsons och leukemi valt att avsluta sitt liv tillsammans med sin hustru Cynthia.
Den senaste tiden har det börjat att komma fram fler kulturnyheter med anknytning av hans minne. Föredrag hålls, tidskrifter tar upp hans liv, födelsestaden Budapest reste för någon månad sedan sin första staty av honom.
Främst är det litteraturvetaren Michael Scammell som väcker intresset till liv med sin nya biografi "Koestler: The Literary and Political Odyssey of a Twentieth-Century Skeptic". I tjugo år har Scammell forskat i materialet för den tjocka biografin, och ger en minutiös bild av Koestler och hans omgivning.
Koestler var en av efterkrigstidens mest inflytelserika intellektuella, och kunde fylla Carnegie Hall i New York med århörare. Hans roman "Natt klockan tolv på dagen" blottade stalinismens totalitära väsen för en hel generation, hans självbiografier engagerade läsarna, och hans vetenskapskritik väckte het debatt. Publiken utgjordes av både skolelever och intellektuella, det som brukade kallas den bildade allmänheten.
Efter sin död verkade Koestler glömmas bort, som en relik från kalla kriget. Formad av kafékulturen i sin ungdoms Wien, kunde han med skärpa ge sig i kast med ett brett antal ämnen utan någon yrkesmässig anknytning till dem. En sådan intellektuell amatörism sågs inte med blida ögon av hans samtids alltmer specialiserade kulturklimat. I sin kritik av reduktionistisk vetenskap tog han steget att ställa sig på parapsykologins sida. De mörka sidorna hos hans person med alkoholproblem, kvinnomisshandel och misstanken att han pressat sin fullt friska hustru att ta sitt liv, fläckade hans minne.
Koestler sågs som en typisk 1900-tals intellektuell drabbad av "absolutitis", som hänfört följde idéer till dess extremer, och där hans storhet bestod i att kunna nyktra till och framföra en nyanserad syn.
Delvis har samtidens syn förändrats. Det ses t.ex. i den tänkvärda essäboken "Timmarna vid fönstret" av David Andersson från 2006, där Koestlers skiften förenas till ett gemensamt tema av kamp mot reduktionism och totalitarism.
Scammell skildrar också Koestler som en välbehövlig skeptiker, främst när det gäller synen på moderniteten och att dess stelbenta syn på förnuftet, inte gett upplysningstidens idéer en mänsklig prägel. Biografin gör en riskabel betoning, som dock har förtjänster för att levandegöra Koestlers författarskap. Många av Koestlers centrala frågeställningar kring totalitarismens väsen har försvunnit efter Sovjetunionens fall. Inom vetenskapen har de fortfarande aktualitet.
Han var rädd att begränsningarna i vår biologi skulle begränsa oss till att bara titta genom evighetens nyckelhål. Mänsklighetens hopp låg i en medveten ansträngning av fri vilja. Denna strävan efter den fria viljans betydelse ledde honom ibland till felslut.
Han skapade upp en teori om intelligent design, där evolutionen följer en inbyggd mening istället för nydarwinismens blinda urval. I slumpens rötter i kvantfysiken försökte han finna en grund för parapsykologin, en förklaring bakom ordningen i universum. De idéerna föll efter att kaosforskningen gett förståelsen av att oordning är det normala medan ordning är ett undantag.
På många områden har Koestler fått viss upprättelse. Boken "Sömngångare" om astronomins historia beskrev hur forskare snarare än att söka nya sanningar ofta håller kvar vid gamla och finner belägg för dessa. Det inspirerade en ny generation vetenskapsteoretiker som Thomas Kuhn, se med nya ögon på hur forskning sker.
Tankarna kring hur kreativiteten fungerar är ännu läsvärda, likaså diskussionerna om vilken roll psykofarmaka skulle få för samhället i framtiden. Ett av Koestlers märkligaste projekt var att föra fram tanken på att erfarenheter i livet kunde förändra de egenskaper föräldrar för vidare till sin avkomma. Där har de senaste tio årens forskning om epigenetik pekat på att kraftfull påverkan från omgivningen kan förändra arvsanlagen, och föra vidare nya egenskaper på bara en generation.
Koestler kände att han levde i en tidsålder mellan en äldre vetenskaplig världsbild och en ny, obestämd framtid. Det kan vara just den obestämda framtiden efter Berlinmurens fall, som öppnat upp för kvaliteter i hans författarskap som tidigare inte togs upp. Den typ av kaféintellektuell som Koestler tillhörde, har fått sentida ättlingar på internet. Kanske upplever många samma kluvenhet som Koestler mellan tro och vetenskap, och när samma önskan att se vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om parapsykologi, kaosforskning, matematik, wien, ungern, budapest, vetenskapsteori, epigenetik, astronomi, böcker, michael scammell, kommunism
Intressant
Polisen i London fann den 3 mars 1983 två livlösa kroppar. Författaren Arthur Koestler hade svårt sjuk i Parkinsons och leukemi valt att avsluta sitt liv tillsammans med sin hustru Cynthia.
Den senaste tiden har det börjat att komma fram fler kulturnyheter med anknytning av hans minne. Föredrag hålls, tidskrifter tar upp hans liv, födelsestaden Budapest reste för någon månad sedan sin första staty av honom.
Främst är det litteraturvetaren Michael Scammell som väcker intresset till liv med sin nya biografi "Koestler: The Literary and Political Odyssey of a Twentieth-Century Skeptic". I tjugo år har Scammell forskat i materialet för den tjocka biografin, och ger en minutiös bild av Koestler och hans omgivning.
Koestler var en av efterkrigstidens mest inflytelserika intellektuella, och kunde fylla Carnegie Hall i New York med århörare. Hans roman "Natt klockan tolv på dagen" blottade stalinismens totalitära väsen för en hel generation, hans självbiografier engagerade läsarna, och hans vetenskapskritik väckte het debatt. Publiken utgjordes av både skolelever och intellektuella, det som brukade kallas den bildade allmänheten.
Efter sin död verkade Koestler glömmas bort, som en relik från kalla kriget. Formad av kafékulturen i sin ungdoms Wien, kunde han med skärpa ge sig i kast med ett brett antal ämnen utan någon yrkesmässig anknytning till dem. En sådan intellektuell amatörism sågs inte med blida ögon av hans samtids alltmer specialiserade kulturklimat. I sin kritik av reduktionistisk vetenskap tog han steget att ställa sig på parapsykologins sida. De mörka sidorna hos hans person med alkoholproblem, kvinnomisshandel och misstanken att han pressat sin fullt friska hustru att ta sitt liv, fläckade hans minne.
Koestler sågs som en typisk 1900-tals intellektuell drabbad av "absolutitis", som hänfört följde idéer till dess extremer, och där hans storhet bestod i att kunna nyktra till och framföra en nyanserad syn.
Delvis har samtidens syn förändrats. Det ses t.ex. i den tänkvärda essäboken "Timmarna vid fönstret" av David Andersson från 2006, där Koestlers skiften förenas till ett gemensamt tema av kamp mot reduktionism och totalitarism.
Scammell skildrar också Koestler som en välbehövlig skeptiker, främst när det gäller synen på moderniteten och att dess stelbenta syn på förnuftet, inte gett upplysningstidens idéer en mänsklig prägel. Biografin gör en riskabel betoning, som dock har förtjänster för att levandegöra Koestlers författarskap. Många av Koestlers centrala frågeställningar kring totalitarismens väsen har försvunnit efter Sovjetunionens fall. Inom vetenskapen har de fortfarande aktualitet.
Han var rädd att begränsningarna i vår biologi skulle begränsa oss till att bara titta genom evighetens nyckelhål. Mänsklighetens hopp låg i en medveten ansträngning av fri vilja. Denna strävan efter den fria viljans betydelse ledde honom ibland till felslut.
Han skapade upp en teori om intelligent design, där evolutionen följer en inbyggd mening istället för nydarwinismens blinda urval. I slumpens rötter i kvantfysiken försökte han finna en grund för parapsykologin, en förklaring bakom ordningen i universum. De idéerna föll efter att kaosforskningen gett förståelsen av att oordning är det normala medan ordning är ett undantag.
På många områden har Koestler fått viss upprättelse. Boken "Sömngångare" om astronomins historia beskrev hur forskare snarare än att söka nya sanningar ofta håller kvar vid gamla och finner belägg för dessa. Det inspirerade en ny generation vetenskapsteoretiker som Thomas Kuhn, se med nya ögon på hur forskning sker.
Tankarna kring hur kreativiteten fungerar är ännu läsvärda, likaså diskussionerna om vilken roll psykofarmaka skulle få för samhället i framtiden. Ett av Koestlers märkligaste projekt var att föra fram tanken på att erfarenheter i livet kunde förändra de egenskaper föräldrar för vidare till sin avkomma. Där har de senaste tio årens forskning om epigenetik pekat på att kraftfull påverkan från omgivningen kan förändra arvsanlagen, och föra vidare nya egenskaper på bara en generation.
Koestler kände att han levde i en tidsålder mellan en äldre vetenskaplig världsbild och en ny, obestämd framtid. Det kan vara just den obestämda framtiden efter Berlinmurens fall, som öppnat upp för kvaliteter i hans författarskap som tidigare inte togs upp. Den typ av kaféintellektuell som Koestler tillhörde, har fått sentida ättlingar på internet. Kanske upplever många samma kluvenhet som Koestler mellan tro och vetenskap, och när samma önskan att se vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om parapsykologi, kaosforskning, matematik, wien, ungern, budapest, vetenskapsteori, epigenetik, astronomi, böcker, michael scammell, kommunism
Intressant
