Myten säger att alla stora män har varit drinkare. Författare som Ernest Hemingway, målare som Jackson Pollock, eller statsmän som Winston Churchill med sin livsfarliga alkoholkonsumtion. Vissa skryter om att de inte alls känner av alkoholen dagen efter, andra är berusade efter ett glas vin. Ett litet mått alkohol frigör mer kreativitet, men det skulle behövas mer forskning på området.
Det genetiska arvet spelar en roll. Alkoholism är från ett medicinskt perspektiv en komplex genetisk sjukdom. Den orsakas definitivt inte bara av det genetiska arvet, men att det finns en stark genetisk komponent är väldokumenterat. Tvillingstudier har visat att enäggstvillingar, vilka delar alla gener, har dubbelt så stor chans att reagera likadant på alkoholism som tvåäggstvillingar, vilka delar hälften av sina gener. Hälften av risken för alkoholism verkar nedärvd, och det gäller framför allt den tidigt debuterande typ 2 alkoholismen. Det som ärvs är inte ett öde som alkoholist, utan en sårbarhet för att bli det. Ärftligheten är inte enkelt styrd av enstaka gener utan av en mosaik av faktorer: hur känslig man är för berusning, hur lugnande alkohol är, hur snabbt kroppen utvecklar tolerans, abstinensymptom, personlighet, riskbenägenhet och hur lätt man tar skada.
Gener predisponerar inte bara till alkoholism utan kan också skydda: vissa varianter av leverenzymet alkoholdehydrogenas ökar mängden av giftig acetaldehyd i blodet vid alkoholförtäring. Detta leder till rodnad, illamående och hjärtklappning. Hos asiater, där dessa varianter av enzymet är vanliga, är både alkoholintaget och procentandelen alkoholister lägre. Även en enkel kemisk mekanism kan påverka ett komplext socialt beteende djupt.
En studie vid University of Colorado från 2004 visade att hos femton procent av alla européer finns en genetisk variant som kallas g-varianten. De som bär på g-varianten påverkas av alkoholen annorlunda. Etanolen fungerar mer som morfin för dem, med kraftiga effekter på humör och beteende. Det kan alltså stämma att kreativiteten blir bättre av alkohol, och att vissa klarar ett farligt drickande. Fast vi vet ju inte hur bra Hemingway och Churchill hade mått om de inte krökat.
Att identifiera exakt vilka gener som är inblandade är svårt, men tekniken utvecklas snabbt. Åtskilliga gener har identifierats vars varianter förutsäger alkoholpreferenser, abstinensbesvär och alkoholkänslighet. Vad som sker idag är att allt fler gener kartläggs, och vi får medel att enkelt avläsa genkartor hos individer.
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, alkoholism, forskning, historia, vetenskap, gener, genetik, hälsa
Intressant
Det genetiska arvet spelar en roll. Alkoholism är från ett medicinskt perspektiv en komplex genetisk sjukdom. Den orsakas definitivt inte bara av det genetiska arvet, men att det finns en stark genetisk komponent är väldokumenterat. Tvillingstudier har visat att enäggstvillingar, vilka delar alla gener, har dubbelt så stor chans att reagera likadant på alkoholism som tvåäggstvillingar, vilka delar hälften av sina gener. Hälften av risken för alkoholism verkar nedärvd, och det gäller framför allt den tidigt debuterande typ 2 alkoholismen. Det som ärvs är inte ett öde som alkoholist, utan en sårbarhet för att bli det. Ärftligheten är inte enkelt styrd av enstaka gener utan av en mosaik av faktorer: hur känslig man är för berusning, hur lugnande alkohol är, hur snabbt kroppen utvecklar tolerans, abstinensymptom, personlighet, riskbenägenhet och hur lätt man tar skada.
Gener predisponerar inte bara till alkoholism utan kan också skydda: vissa varianter av leverenzymet alkoholdehydrogenas ökar mängden av giftig acetaldehyd i blodet vid alkoholförtäring. Detta leder till rodnad, illamående och hjärtklappning. Hos asiater, där dessa varianter av enzymet är vanliga, är både alkoholintaget och procentandelen alkoholister lägre. Även en enkel kemisk mekanism kan påverka ett komplext socialt beteende djupt.
En studie vid University of Colorado från 2004 visade att hos femton procent av alla européer finns en genetisk variant som kallas g-varianten. De som bär på g-varianten påverkas av alkoholen annorlunda. Etanolen fungerar mer som morfin för dem, med kraftiga effekter på humör och beteende. Det kan alltså stämma att kreativiteten blir bättre av alkohol, och att vissa klarar ett farligt drickande. Fast vi vet ju inte hur bra Hemingway och Churchill hade mått om de inte krökat.
Att identifiera exakt vilka gener som är inblandade är svårt, men tekniken utvecklas snabbt. Åtskilliga gener har identifierats vars varianter förutsäger alkoholpreferenser, abstinensbesvär och alkoholkänslighet. Vad som sker idag är att allt fler gener kartläggs, och vi får medel att enkelt avläsa genkartor hos individer.
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, alkoholism, forskning, historia, vetenskap, gener, genetik, hälsa
Intressant
