Varje år bildas under den långa vintern havsis i Arktis och sedan smälter den under sommaren, den minsta utbredningen för istäcket är någon gång i september. Efter det fryser vattnet till is allt snabbare när dagarna blir kortare och temperaturen sjunker. Sett över längre tidsperioder, kommer det att finnas mer eller mindre is under sommaren? Finns det skäl till oro?
Javisst finns det skäl till oro, kommer du säkert att få läsa i braskande tidningsrubriker nu under sommaren. Isminskningen har pågått i årtionden och om något år så kommer Arktis att vara isfritt. En del kommer att säga isens utbredning är en del av en lång cykel som vi människor kan göra rätt lite för att påverka. Det finns också dem som varnar för en ny istid, om det inte vore just för människans påverkan på klimatet.
Större issmältning på sommaren är inte bara på grund av högre medeltemperaturer som en direkt följd av en högre halt koldioxid i atmosfären. Till att börja med har det inte skett någon större höjning av medeltemperaturen de senaste hundra åren, trots att nivån av koldioxid stigit. I Arktis verkar uppvärmningen gå fortare än resten av planeten, som modellerna för den hypotesen för den förstärkta växthuseffekten förutsagt. Andra förändringar modellerna pekat ut, som uppvärmningen i tropikerna, har inte inträffat och istäcket på Antarktis har fortsatt att växa.
Det har talats om sot på isen, men även om förändringar i vindarna eller på havsströmmarnas temperatur. Fast effekten av mindre sommaris är inte entydig, att havsisen smälter är annorlunda än när landisen på Grönland eller Antarktis smälter, för att den får mer värme att absorberas och ökar uppvärmningen.
Nu är det fortfarande svårt att veta hur mycket som smälter bort. Satellitmätningar av istäcket har bara funnits sedan 1979, före det är mätningarna lokala och därför mycket mer opålitliga. Forskarna har varit tvungna att extrapolera från de data som finns om isarnas utbredning, och ta hänsyn till att 1930-talet verkar ha varit ett särskilt varmt årtionde, följt av fallande temperaturer fram till mitten av 1970-talet.
Grönland verkar ha varit befolkat sedan 2.500-talet före vår tideräkning, men den så kallade Saqqaq-kulturen försvann någonstans på 800-talet före vår tideräkning. Arkeologerna har hittat lämningar efter flera andra tidigare kulturer på Grönland. De kulturerna var inte släkt med dagens inuiter.
Thulefolket, inuiternas förfäder, kom till Grönland från dagens Kanada först fram emot 1300-talet efter vår tideräkning. Nordiska kolonister hade bosatt sig på sydvästra Grönland redan i slutet av 900-talet. De nordiska bosättningarna var en del av Kungariket Norge och senare av Kalmarunionen. Det var alltså eskimåerna som vandrade in på vikingarnas område.
Vi vet inte säkert varför vikingabosättningar som Brattalid försvann i början av 1400-talet. Det finns teorier om epidemier, krig med inuiterna, jorderosion eller att det skedde förändringar i handeln så ingen ville köpa deras pälsar. Troligast är att nordmännen var beroende av jordbruk för att leva. När klimatet åter blev kallare gick det inte att odla växter eller föda upp tamdjur. Inuiterna var som jägare och samlare inte lika beroende av miljön som de skandinaviska bönderna, så inuiterna klarade sig kvar när klimatet blev kallare. Kulturer verkar alltid ha kommit och gått på Grönland efter klimatets skiften.
Den medeltida värmeperioden, som kan ha gjort vikingarnas bosättningar möjliga, är en hett omdebatterad fråga. Det inte minst därför att då brukar debatten komma in på solaktivitet och molnbildning för att förklara en uppvärmning före förbränningen av fossila bränslen.
Havsisen vid Arktis smälter och Antarktis istäcke växer, och det finns inte en tydlig trend i medeltemperaturens utveckling. Vi känner än mindre till vad som verkligen kan göras på kort sikt för att vända trenden.
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, arktis, historia, forskning, vetenskap, vikingar, inuit, grönland, antarktis, miljö, sommar, is
Intressant
Javisst finns det skäl till oro, kommer du säkert att få läsa i braskande tidningsrubriker nu under sommaren. Isminskningen har pågått i årtionden och om något år så kommer Arktis att vara isfritt. En del kommer att säga isens utbredning är en del av en lång cykel som vi människor kan göra rätt lite för att påverka. Det finns också dem som varnar för en ny istid, om det inte vore just för människans påverkan på klimatet.
Större issmältning på sommaren är inte bara på grund av högre medeltemperaturer som en direkt följd av en högre halt koldioxid i atmosfären. Till att börja med har det inte skett någon större höjning av medeltemperaturen de senaste hundra åren, trots att nivån av koldioxid stigit. I Arktis verkar uppvärmningen gå fortare än resten av planeten, som modellerna för den hypotesen för den förstärkta växthuseffekten förutsagt. Andra förändringar modellerna pekat ut, som uppvärmningen i tropikerna, har inte inträffat och istäcket på Antarktis har fortsatt att växa.
Det har talats om sot på isen, men även om förändringar i vindarna eller på havsströmmarnas temperatur. Fast effekten av mindre sommaris är inte entydig, att havsisen smälter är annorlunda än när landisen på Grönland eller Antarktis smälter, för att den får mer värme att absorberas och ökar uppvärmningen.
Nu är det fortfarande svårt att veta hur mycket som smälter bort. Satellitmätningar av istäcket har bara funnits sedan 1979, före det är mätningarna lokala och därför mycket mer opålitliga. Forskarna har varit tvungna att extrapolera från de data som finns om isarnas utbredning, och ta hänsyn till att 1930-talet verkar ha varit ett särskilt varmt årtionde, följt av fallande temperaturer fram till mitten av 1970-talet.
Grönland verkar ha varit befolkat sedan 2.500-talet före vår tideräkning, men den så kallade Saqqaq-kulturen försvann någonstans på 800-talet före vår tideräkning. Arkeologerna har hittat lämningar efter flera andra tidigare kulturer på Grönland. De kulturerna var inte släkt med dagens inuiter.
Thulefolket, inuiternas förfäder, kom till Grönland från dagens Kanada först fram emot 1300-talet efter vår tideräkning. Nordiska kolonister hade bosatt sig på sydvästra Grönland redan i slutet av 900-talet. De nordiska bosättningarna var en del av Kungariket Norge och senare av Kalmarunionen. Det var alltså eskimåerna som vandrade in på vikingarnas område.
Vi vet inte säkert varför vikingabosättningar som Brattalid försvann i början av 1400-talet. Det finns teorier om epidemier, krig med inuiterna, jorderosion eller att det skedde förändringar i handeln så ingen ville köpa deras pälsar. Troligast är att nordmännen var beroende av jordbruk för att leva. När klimatet åter blev kallare gick det inte att odla växter eller föda upp tamdjur. Inuiterna var som jägare och samlare inte lika beroende av miljön som de skandinaviska bönderna, så inuiterna klarade sig kvar när klimatet blev kallare. Kulturer verkar alltid ha kommit och gått på Grönland efter klimatets skiften.
Den medeltida värmeperioden, som kan ha gjort vikingarnas bosättningar möjliga, är en hett omdebatterad fråga. Det inte minst därför att då brukar debatten komma in på solaktivitet och molnbildning för att förklara en uppvärmning före förbränningen av fossila bränslen.
Havsisen vid Arktis smälter och Antarktis istäcke växer, och det finns inte en tydlig trend i medeltemperaturens utveckling. Vi känner än mindre till vad som verkligen kan göras på kort sikt för att vända trenden.
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, arktis, historia, forskning, vetenskap, vikingar, inuit, grönland, antarktis, miljö, sommar, is
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar