Kamelen, öknens skepp

Dromedaren är det kameldjur som lever i Sahara, och är förstås känd för att ha en puckel istället för kamelens två. Nuförtiden gör många allt mindre skillnad på kameler och dromedarer i talspråk.

Ursprungligen kommer kamelernas förfäder från Amerika, där kameldjuren var vanliga, och utvandrade till Asien och så småningom Afrika. Lamadjuret, alpackan, guanacon och vikunjan är de sista av de amerikanska släktingarna. Dromedaren tämjdes kanske så sent som för 3500 år sedan, jämför med hästen som tämjdes för 7000 år sedan.

Dromedaren är tvåtåig och spretar ut med sina fötter när den går i sand, som ett par snöskor. Puckeln består av lagrat fett, och hjälper dromedaren att gå i upp till två veckor utan vatten.

Under natten sjunker kamelens kroppstemperatur till 34 grader för att under dagen stiga upp till 40 grader igen, en temperaturväxling som skulle döda en människa. Dessutom har kamelen väldigt tjocka blodkärl vilket hindrar den från att svettas bort onödigt mycket vatten när det är som varmast.

Kameler lägger sig bredvid varandra under den hetaste tiden på dagen. Det hjälper dem att hålla sig svala då deras kroppstemperatur är lägre än den omgivande luften.

De är idisslare och kräks upp maten med ett gurglande läte för att tugga och smälta den igen. När kameler spottar på folk, så kräks de egentligen... Avföringen är så torr och tätt packad att den är ett utmärkt bränsle.

Kamelmjölk består till 30 procent av fett och sägs vara både läkande och bra för potensen. Ett problem var att det var svårt att göra mejeriprodukter av mjölken, då den inte stelnar. Nu finns det kamelost efter ett FAO-projekt att starta en tillverkning av ost på kamelmjölk i Mauretanien, genom att tillsätta löpe.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, zoologi, kamel, dromedar, bistånd, afrika, sahara, djur, öken, vetenskap

Intressant

För all sand i Sahara

Öknen är en av de stora biotoperna idag. Saharas bevuxna slätter och skogar försvann för omkring fem tusen år sedan. Klimatet påverkas av jordens lutning. När jorden lutar som minst mot solen blir norra halvklotet kallare och det faller mindre regn. Tropikerna blir torrare och savannen förvandlas till öken. Eftersom jordens lutning förändras kommer det att ta ungefär tio tusen år innan Sahara blir grönt igen.

Öknen i Sahara utgörs inte främst av sanddyner, utan av torr bruten terräng. Terrängen mals ned till klippryggen. Den väldiga Rub al-Khali i Saudiarabien och Jemen är däremot en sandöken.

Klimatet i Sahara är extremt torrt (mindre än 25 mm/år) och det kan blåsa upp till starka vindar som bär med sig sand över långa avstånd. Värmen är tryckande, och med 4.300 soltimmar om året (av 4.500 möjliga). Den högsta temperaturen som uppmätts på jorden var i den libyska delen av Sahara med 57,8 grader Celsius. Under sommaren ligger temperaturen ofta på 45 grader.

Öknen är en främmande plats där fotspår efter djur ligger kvar länge. Tystnaden i sandhavet är så stor att ljud kan föras över kilometer. Trots bristen på vatten finns det förvånansvärt mycket liv i öknen; ökenrävar, ökenspringråttor, dromedarer, korpar, insekter, ormar och vid randen av sandöknen finns en släkting till vårt lodjur och lejon. Många djur som lever öknen har stora och utspärrade öron. I öronen finns många blodkärl, så stora öron är ett effektivt sätt att kunna kyla kroppen om man inte kan svettas.

Växter försöker snarare hålla igen. Det finns inte mycket av växten ovanför markytan, men har utgrenade rotsystem för att kunna samla ihop mycket vatten från ett stort område. Alternativt har växterna en mycket abrupt livscykel, där frön kan ligga i träda i årtionden för att hastigt gro och sprida sina frön vid ett sällsynt regn.

Ökenspridning handlar inte om att grönskande områden plötsligt blir till sanddyner, utan om att jordbruksmark överanvänds och på sikt kan bli öken. Ökenspridningen påverkas genom årtionden av dåligt utförd konstbevattning, svedjejordbruk eller överbetning. Det finns en naturlig variation som människan inte kan påverka.

Hur klimatförändringarna spelar in vet inte forskningen riktigt, koldioxid kan ha en gödslande effekt för växtligheten som motverkar torkan från högre temperaturer. Hur omfattande blir ökenspridningen? Det är svårt att få siffror på det, som FN:s ökenspridningskonvention UNCCD påpekar.

I en del områden i USA, Mexico och Asien så odlas allt mer av öknarna upp. För är det möjligt att bevattna, så innehåller ökenmarken tillräckligt med mineraler och närsalter för att ge goda skördar. Akacia är ett träd som göder jorden med kväve och fosfor, så det används för att återvinna mark. Det ger dessutom bra byggmaterial och skydd åt andra grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, natur, öken, sahara, växter, djur, samhälle, zoologi, ekologi, afrika

Intressant

Vitiligo är inte en svartvit sjukdom

Michael Jackson, the king of pop, råkade ut för flera kontroverser i slutet av 80-talet. Michael Jackson verkade, minst sagt, excentrisk i mångas ögon. Ett av Jacksons många excentriska drag var att han plötsligt verkade vilja bli vit. Hans hudfärg blev allteftersom blekare och blekare, för att slutligen bli kritvit. Afro-amerikanska medborgargrupper såg det som en symbol för att framgångsrika svarta ville tvätta bort sitt ursprung. Stay black Michael, skanderade de.

Det var vitiligo som Michael Jackson drabbades av, samt lupus, och hans läkare ordinerade att han skulle bleka resten av huden. Sjukdom leder till att pigmentcellerna i ytterhuden förloras, ibland kan även hårsäckarna påverkas och håret som växer ut blir kritvitt. De vita fläckarna uppstår vid knän, handleder, armhålor, ljumskar och runt ögonen, men de kan uppträda var som helst på kroppen.

Vitiligo är en autoimmun sjukdom, där den vanligaste formen (vitiligo vulgaris) drabbar högst två procent av befolkningen. Troligen är sjukdomen inte ärftlig, men anlag kan påverka om den bryter ut och anlagen verkar finnas hos tio procent av befolkningen. En faktor som har debatterats är stress. Ökar risken för att vitiligo skall utbryta om man är stressad? Möjligtvis finns en koppling mellan nervsystemet och vitiligo.

Förmodligen är vitiligo en blandning av arv och miljö, vilket har gjort det svårt att finna ett bra botemedel. Ljusterapier med cortisonbehandling samt kirurgi har använts. Även vitamin B12 har ordinerats, fast vitaminkurerna har inte visat sig framgångsrika. I de allra flesta fall är det bästa resultatet att sjukdomsförloppet bromsar upp. Akademiska sjukhuset i Uppsala forskar på att transplantera pigmentceller, i hopp om en permanent återställning av huden.

Vitiligo är inte dödlig, smittsam eller så värst farlig. Ändå utsätts många med sjukdomen för diskriminering. Historiskt påminde symptomen många om symptomen för spetälska, i dag är det vår tids rädsla för hudcancer som spökar, och kanske att så mycket av vår identitet sitter i hudfärgen. Vitiligo visar att så mycket skillnad är det nog inte mellan oss. It don't matter if you're black or white, som Michael sjöng.

Läs även andra bloggares åsikter om vitiligo, forskning, medicin, sjukdom, hälsa, michael jackson, vetenskap

Intressant

Bank och finans 2.0

Ett hinder för att få igång ekonomin är finansväsendets hjärtinfarkt. Krisen blottlägger strukturella problem, vad utgör finans 2.0?

Vi hör ofta optimistiska förutsägelser om att konjunkturen nu vänder. Vi skall fixa det här, lite Gnosjöanda och företagsamhet och jobba ännu hårdare. Och så avskaffar vi LAS, då kommer jobben. Fast parollerna verkar inte kunna leverera lika mycket längre.

Vi lever i en gammal MAD-vits där Darth Vader leder arbetet med Dödstjärnan och eländet inte blir klart i tid till Kejsarens besök. En skräckslagen officer upplyser Darth Vader om det, och Darth Vader säger att manskapet får börja jobba 26 timmar om dygnet. Officeren påpekar att dygnet bara har 24 timmar, då Sith-lorden svarar att han är sadist, inte matematiker.

Epic fail.

Det finns många politiska initiativ för att reglera bankerna ännu mer, stoppa bonusar till bankdirektörer, sätta stopp på deras löner, sätta upp spärrar för handeln med värdepapper, anställa fler på finansinspektionen. Politikerna vill visa att de menar allvar, utan att behöva göra det riktigt jobbiga: att inventera bankernas balansräkningar.

Problemet med att politikerna reglerar produkter, tjänster och kapitalstruktur är att det inte ändrar på bankernas affärsstrategier och incitament. Är det dags för ett skifte, finans 2.0?

Det var mycket som hände på 1980-talet. Berlinmuren föll, benvärmare blev på modet och finansmarknaden gick upp till en helt annan nivå. Bank- och finans var en ganska liten värld, som bestod av några tätt sammanvävda personer. Skyddet mot flockmentalitet hette långa kontakter mellan aktörerna inom ramen för konservativa institutioner. Storsparare var viktiga kunder, småspararna var just småsparare. Då skedde handeln bokstavligen på börsgolvet med att finansvalpar sprang fram och tillbaka med värdepapper. Filmen Wall Street utspelade sig i en tid då detta höll på att luckras upp.

Dagens finansvärld är en koloss i jämförelse, fast kapitalet är mer opersonligt. Företag finansierar sig genom skuldsättning, deras aktiers utdelningar kan inte täcka upp aktiekursernas vinstförhoppningar. Skyddet från den trygga institutionen är borta. När jag går ner på banken så känns det lite 80-tal. Den ensamma kassörskan, efter allt större personalnedskärningar, har inte stora axelvaddar men produkterna på banken är sig ganska lika för en så liten kund som jag är. Banken från 80-talet har bara flyttat ut på nätet. Det är jag som kund som får göra bankens administrativa arbete, men det är ett 80-tals jobb jag gör på internet. 

Det som verkligen gett tillbaka på investeringarna är inte ett nytt läkemedel, cleantech eller ett genombrott à la Web 2.0. Det är bättre fungerande finansiella tjänster. Dagens affärsgenombrott handlar inte om att ta upp en ny produkt, det handlar om att förändra vad som är affären: change the script. Istället för att komma på en ny läsk, bör bryggeriet komma på ett sätt att omorganisera hur drickandet sker.

Företag har gått in på finansmarknaden tidigare, med en hel del dåliga resultat, främst för att de oförsiktigt gått in för att tjäna sig en hacka på det som alla andra gör. De har inte höjt sin kompetens och gått högre upp i värdekedjan.

Pusselbitarna till finans 2.0 finns spridda runt om. Skiftet är att börja lägga pusslet och ställa upp finans 2.0 som ett alternativ till dagens system.

Vilka är då pusselbitarna? Några vi kan ana är:

• Transparenta finanser, tydlighet och sökbarhet istället för hedgefonder och matematiska formler. Twittra ut insider information, googlifiera dina finanser och se till att de fyra banker som innehar 85 procent av den svenska marknaden får konkurrens även på småspararna.
• Mikrovalutor, valutor bundna till en verksamhet istället för en politisk elit.
• Sociala banker och P2P banking. Bankens intresse är inte bara att maximera vinsten, utan även maximera insättningarnas säkerhet. Det spelar roll om det finns fler modeller, för hittills så varierar banker främst med att de är samma sak med lite olika logo på skylten. Väl inne på de få kvarvarande kontoren så är det samma företag, med en variation av sovjetiskt snitt.
• Fler former för företagsamhet och samhällsföretag istället för offentlig sektor, vare sig den är i statlig eller privat regi!
• Intressenterna tar över. Ett modernt företags risker och komplexitet kan inte minskas av att styrelsen består av ett litet gäng som kände varandra på elitskolan eller partihögkvarteret.

Går det att bygga om finanssystemet och ändra incitamenten med en ny arkitektur? We rebuild finance? Då handlar de inte om att leverera tjänster till finanssektorn utan om att ersätta finanssektorn?

Google har möjligheten. De kopplar samman fler sparare och företag än världens börser. IT-branschen är globalt på några tusen miljarder kronor men värdet på att rädda finansmarknaden med krispaketet från amerikanska staten låg ju på tiotusentals miljarder kronor. Det ser ut som om det finns pengar att hämta här.

Google Finance och andra tjänster på internet visar att det ligger något i att sänka transaktionskostnaderna, att öppna informationen, kategorisera och sammanställa den så att småsparare förstår. Transaktionskostnader är ju vad finansinstitutioner handlar om. Det har sagts länge nu att vår ekonomi består av information, ettor och nollor. Där trivs väl Google som fisken i vattnet, marknaden är ju en sorts sökmotor?

Läs även andra bloggares åsikter om bank, finans, teknik, internet, ekonomi, innovation, historia, google

Intressant

Hur fungerar evolutionen?

Hur fungerar evolutionen? Evolutionen kan vara en mycket snabb process under rätt förutsättningar. För en tid sedan lyssnade jag på professor Torbjörn Fagerström tala om Darwin och det naturliga urvalet. På föreläsningen tog han upp exemplet med vad som skett med Svarthättan.

Läs även andra bloggares åsikter om djur, fåglar, evolution, biologi, forskning, naturvetenskap, vetenskap, darwin, darwinism

Intressant

TEDx i den gömda reaktorn

TED är en föreläsningsserie i ett globalt format, men en föreläsning blir aldrig bättre än ämnet och talaren.

Var har jag hamnat? Frågan snurrar runt i mitt huvud när jag sakta segar mig ned för den mörka branta trappan ned i underjorden. Det känns som att kliva ned i en glömd bunker. Vilket det är frågan om, platsen är R1 den första forskningsreaktorn i Sverige. Det tidigare kärnkraftverket ligger under Drottning Kristinas väg på KTH mitt i Stockholm! Jag är inbjuden som en i den exklusiva skara som ska lyssna på TEDxKTH på denna hemlighetsfulla plats. I reaktorsalen ljuder den sällsamma musiken från sönderfallande isotoper från Radioactive Orchestra.

Reaktorsalen R1 är en förunderlig, magnifik och samtidigt spöklik plats.



Hålet mitt i salen är platsen där reaktorn stod mellan 1954 till 1982. Sista gången den kördes var 1970, sedan fick den stå i träda tills att den monterades ned. Salen var inte hemlig, men inte heller särskilt omtalad. R1 blev på 90-talet en av de bästa platserna för förbjudna raveparty.



Kontor och kontrollcentraler ser ut som om de hade blivit lämnade på 50-talet och personalen är mystiskt försvunnen.



TED, Technology Entertainment and Design, är ett format för föreläsningar där man diskuterar goda idéer. Ursprungligen samlades man för ett årligt möte i Kalifornien. TEDx betyder att organisationen i Kalifornien lämnar ut sitt namn åt andra (i det här fallet KTH Innovation) för att anordna en föredragsafton i samma stil. Föredragen kan handla lite om allting, ikväll är temat energi.

Talen kan ni se på hemsidan för TEDxKTH, en av hörnpelarna är att alla föredrag ska filmas och spridas. En del av talen är riktigt intressanta, som när Lars Nordström talar om smarta nät men andra känns korthuggna och platta.

Anspänningen som byggts upp av inramningen ställer höga förväntningar, kanske för höga förväntningar då TED fått med sig några av pseudoandliga stämningar från Silicon Valley. TED har skapat stjärnor av några föredragshållare, som Hans Rosling, men det är bara ett format. De videoklipp som blir virala och ses av många är de bästa. Inget tal är bättre än föredragshållaren och ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om energi, tedx, teknik, historia, kärnkraft, kth, forskning, innovation

Intressant

Sol, vind och vatten, framtidens energikällor?

Jag är energiagnostiker. En energikälla måste bevisa sin produktivitet och effektivitet, vare sig det gäller solenergi, vind- och vatten och kärnkraft eller för den delen när det gäller olja och gas.

Tyvärr är energi laddat med politiska fördomar även för energislag som inte är tillräckligt effektiva. Risker och faror blir inte tillräckligt väl bedömda, jämför kärnkraften med biobränslen. Utan odlingen av biobränslen skulle nog användningen av jordbruksmarken redan gått ned. Det är handfast problem jämfört med de låga sannolikheterna för en olycka i ett kärnkraftsverk.

Så vad kan avgöra vilka som blir framtidens energikällor?

Läs även andra bloggares åsikter om vind, vatten, sol, bioenergi, biobränsle, risker, teknik, energi, forskning, politik, smarta nät

Intressant

Julskinkans lag

Din hjärna är programmerad för julskinka. Det var inte så att du föddes med en lust för julskinka, men i din barndom fick du en första smak på det.

En rad sensoriska, metabola och neurokemiska smällkarameller fyrades av. Den mesolimbiska regionen, njutningscentret i din hjärna tindrade till. Vagusnerven blixtrade signaler till magen, som började att utsöndra magsyror. Bukspottkörteln började spotta ur sig insulin. Levern vevades upp för att förfina kroppens kemi för att tillgodose socker och fett och stärkelse. I din hjärna arkiverades ett enkelt och omedveten minne: julskinka är bra.

Människan har alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Vardagslivet kräver att våra kroppar håller igång en mängd automatiska system som cirkulation, andning samt neurologiska och endokrina system. Mat och sex riggar hjärnan för att vi skall lära oss att tycka om, då de inte är automatiska. Vi fick rätt lite av båda som jägare och samlare.

Våra dagars dignande julbord är inget vi har hunnit anpassa oss till evolutionärt. I kombination med en alltmer stillasittande livsstil leder det till övervikt och fetma.

När julhelgen är över lovar vi att gå ned i vikt och äta hälsosamt, men nog kommer kilona tillbaka. Läkaren varnar om stigande blodtryck och kolesterolhalten, och nog lyssnar vi på varningen. Problemet är att hjärnan inte verkar ha lyssnat. Den är kvar på våra förfäders svältkost.

Aptiten är en stark och komplicerad drivkraft för vårt beteende och rör forskning om så olika områden som smak, lukt, neurolkemi, magens kemi, ämnesomsättning och psykologi. Vetenskapen har kommit närmare att förstå aptitens mysterium. Vilka receptorer på cellytan som håller oss hungriga eller mätta. Hur mättnadskänslans signaler skickas i hjärnan, för att styra mage och tarm. Vilka gener som ger fallenhet för glupskhet.

Den forskningen kan mycket väl ge oss lösningen på den bristfälliga programmering evolutionen lämnat våra hjärnor med. I framtiden kan maten bara bli högtidens njutning utan överätandets gissel.

Fram till dess, en riktigt god jul.

Läs även andra bloggares åsikter om god jul, fetma, medicin, forskning, neurovetenskap, mat, hjärnan, genetik, forskning, naturvetenskap, vetenskap

Intressant

Kärnkraften vid vägs ände?

Jordbävningen i Japan 2011 ledde även till en kris för kärnkraften. Lyckligtvis kan krisen i Fukushima starta en ny, och mer fruktbar debatt om säkrare kärnkraftverk och nya energikällor. 

Det gäller att tycka illa om kärnkraften av rätt skäl. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.

Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bland annat de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen. Som tekniken ser ut nu, kan kärnkraft helt enkelt inte vara kostnadseffektiv.

På kort sikt finns ett behov av någon form av säkrare fissionskraft. Andra energikällor, förnyelsebara eller fossila, är inte tillräckligt effektiva. Idag klarar inte vindkraft, vågkraft, solkraft etc. av att ge en pålitlig, flexibel och säker leverans av energi. Det behövs lagringskapacitet i en större skala än vad som är möjligt i en snart framtid, även om vi tänker på ett DC-nät som omfattar hela Europa.

Jakten på förnyelsebara energikällor är ett sätt att sprida gracerna och inte satsa allt på ett kort. Problemet är att hitta rätt mix, då politiker länge har använt bidrag, prisstyrning, forskningspolitik och teknikpolicy för att stödja sin favoritteknik. De snedvridna incitamenten har gjort att ingen vet vilken energiteknik som faktiskt ger den bästa balansen mellan miljö, kostnadseffektivitet och säkerhet. 

Det har varit problem med driften av de svenska kärnkraftsverken. Frågan är infekterad även efter energiuppgörelsen 2009 då den öppnar för nya kärnkraftverk, trots folkomröstningen 1980.

Hur ska slutförvaringen av kärnbränslet ske? Var ska avfallet lagras? EU har skärpt kraven. Det är få som vill ha en lagringsplats i sin kommun. Nu har kärnkraftsindustrin tagit en bättre approach i Östhammar, genom att aktivt omfatta invånarna i planeringsarbetet.

Det lättaste är att återvinna. Nästan allt bränsle kan återvinnas, eller användas inom industrin eller sjukvården. I Frankrike är en tredjedel av bränslet återanvända bränslestavar.

Gamle miljökämpen Stewart Brand har framfört att säkerheten för lagringen är överdriven. Ingen kan planera för tusentals år framåt. Vi borde planera lagringen för bara några hundra år framåt. Det är lättare att räkna på, fast Brand förlitar sig då väl mycket på att framtidens forskare verkligen kommer att ha lyckats med några rätt svåra genombrott inom kärntekniken.


Lyckligtvis kan krisen i Fukushima starta en ny, och mer fruktbar debatt om säkrare kärnkraftverk och nya energikällor. Westinghouse arbetar med reaktorer med passiva säkerhetssystem, som använder naturkrafterna istället för dieselgeneratorer och elektriska pumpar. 

Det skulle också sätta fart på de toriumreaktorer som bland annat just Japan arbetar med att utveckla. Toriumreaktorer kan vara ett säkrare alternativ. Torium kan inte upprätthålla en kedjereaktion, till skillnad från vissa uranisotoper. Toriumreaktorer arbetar med atmosfärstryck.Torium kan dock dopas med tillräckligt mycket uran eller plutonium för att upprätthålla en kedjereaktion. LFTR-reaktorer drivs av en smält bländning av torium och uran som smälts i flouridsalter av litium och beryllium under atmosfäriskt tryck.


Det finns inget tryck i reaktorn så de sprider inte radioaktivt material vid en olycka. Det går att byta bränsle när som helst, bränslet är redan nedsmält, och det går inte att upparbeta till kärnvapen. Torium är vanligt och reaktorn kan använda gammalt avfall också. Det bedöms att 83 procent av avfallet från en toriumreaktor är säkert efter tio år, och resten lagras i relativt korta 300 år. 


Läs även andra bloggares åsikter om teknik, kärnkraft, torium, fukushima, forskning, vetenskap, naturvetenskap, radioaktivitet, risker, energi

Intressant

Vart tar forskningsanslagen vägen?

Ligger svenska forskare på högskolor och universitet på 12,8 miljarder kronor som de inte forskar för? Anslag som läggs på hög, en situation som självfallet kan upplevas som stötande av allmänheten. Skattemedlen ska väl gå till att forska för?

Situationen är inte en slump, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har önskat att kunna styra svensk forskning, det vill säga de strategiska satsningarna för att snabbt få fram ny forskning på områden som varit politiskt gångbara. Det gäller för institutionerna att spara anslagspengar till sämre tider, då den egna disciplinen inte längre är i ropet hos beslutsfattarna.

Det har skapat upp vissa grupper eller forskare som fått mycket god tillgång till medel, genom satsningar på ”spetsforskningen”, men som har problem att utföra ett gott forskningsarbete då resten infrastrukturen inte finns runt omkring dem.

Ansökningsträsket är ett problem, de flesta forskare ägnar en tredjedel av sin arbetstid med att söka nya anslag snarare än att forska. Särskilt svårt blir det för unga forskare, de får svårt att genomföra egen forskning då de blir tvungna att främst hålla sig kvar i systemet. Inte undra på att nydisputerade forskare gärna flyttar utomlands.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, politik, samhälle, ekonomi, anslag, universitet, högskola

Intressant

Nordhaus och Shellenberger, gröna kättare

De gröna debattörerna Ted Nordhaus och William Shellenberger dödförklarade miljörörelsen år 2004 i sin skrift The Death of Environmentalism. Författarna undrar varför årtionden av miljöaktivism gett så små resultat och fann orsakerna inom miljörörelsen själv. Den har sedan följt upp med The Long Death of Environmentalism.

Den första gröna vågen handlade om bevarande, och den andra om regleringar. Den tredje kommer att handla om investeringar. Miljörörelsen är så säker på vad som är problemet, och så fast i sina politiska lösningar, att den antar att det enda som behövs är att berätta sanningen för allmänheten för att grön politik ska lyckas. Därför ville man möta klimatförändringarna på samma sätt som man mött det sura regnet på 80-talet, med utsläppsbegränsningar, men klimatförändringarna är inte en fråga om utsläpp.

Politiker blandade ihop allmänhetens förståelse för klimatproblematiken med ett stöd för grön politik. För att få mer stöd för politiken gällde det att trumma på problemen av klimatförändringarna. Det gick illa, effekten blev tvärt om att fler började att bli misstänksamma mot faktabakgrunden för klimatförändringarna. Det är dags att sluta att skylla på skeptikerna, skriver Nordhaus och Shellenberger. Deras betydelse är grovt överskattad. Den blandade kompott av lobbyister, akademiker och bloggare som utgör klimatskeptikerna har nästintill helt stått utanför mainstreammedierna. Det är bekvämt, men inte produktivt att psykologisera och skylla de egna misslyckandena på oljelobbyn.

Sanningen är att ju mer komplex kunskapen om klimatsystemet blir desto mer osäker blir kunskapen. I längden blir bevisen starkare men svårare att visa än med enkla bilder. Regleringar och ekonomiska styrmedel fungerar när vi har bra lågprisalternativ. I dag finns helt enkelt inte ersättningarna, anser Nordhaus och Shellenberger. Vindkraft är enligt IEA fortfarande 50 procent dyrare än kol och gas. Solenergi runt 300-500 procent dyrare.

Utvecklingsländerna kommer att fortsätta utvecklas i vilket fall som helst. De stora ekologiska utmaningarna kräver en politik som är skapande, inte begränsande. Nordhaus och Shellenberger anser att miljörörelsen borde ta fram en inspirerande vision for hur fler ska kunna frodas, istället för hur vi ska slippa gå under.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, klimat, politik, böcker, usa, miljöpartiet, energiteknik, energi, forskning

Intressant

Farväl Google och Facebook

Är de stora webjättarna snart minnen blott? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att inträffa.

Fet chans att det här händer, svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram, särskilt om det bryter mot användarnas uppfattning om integritet, vem materialet tillhör och hur det får användas.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips, inte idag. Molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras med ett långt större skifte.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, samhälle, instagram, facebook, google, ekonomi, internet

Intressant

Urtidens flygande monster

Filmen Flying Monsters 3D med David Attenborough som dragplåster, visades på Cosmonova, och jag gick på premiären. Det är urtidens flygödlor, pterosaurierna, som visas upp och förklaras i en fartfylld dokumentär. De var inte dinosaurier, om än släkt med dem. I mer än 150 miljoner år dominerade de skyarna som de första flygande ryggradsdjuren. Det är längre tid än vad vi däggdjur har funnits till.

Filmen visar upp pterosauriernas stora variation under dessa år. Pterodaktylen, den flygödla som många först tänker på, levde rätt sent under Kritaperioden. Paleontologen Lars Werdelin vid Naturhistoriska säger under sin presentation att filmen ger en helt annan förståelse av helheten kring flygödlorna än bara fossil kan ge. Det stämmer nog, därför att forskningen på senare tid har börjat att ställa sig nya frågor om hur forntidsdjuren såg ut.

Vår tids bilder av pterosaurier och dinosaurier är uppbyggda efter hur skeletten såg ut, fast vår tids djur ser ju inte ut som sina skelett utan utseendet präglas av hur fett och muskler sitter på kroppen. All Yesterdays: Unique and Speculative Views of Dinosaurs and Other Prehistoric Animals av D. Naish, C.M. Koseman och J. Conway är en spännande bok som ger en alternativ bild, det finns mer än ett sätt att rekonstruera en dinosaurie på.

Flying Monsters 3D är storslagen och fantastiskt. Problemet är att det är 3D, och filmen vill dra största möjliga växel på det. Hisnande djupa klyftor! Störtdykande flygödlor! Magnifika vyer! Efter ett tag finns risken att åskådaren blir lite bedövad (i värsta fall sjösjuk) och distraherad från att flygödlorna är rätt uppseendeväckande i sig själva.

 Mer om filmen finns på hemsidan för Flying Monsters 3D.

Läs även andra bloggares åsikter om cosmonova, djur, dinosaurier, forskning, vetenskap, film, 3d, teknik, paleontologi

Intressant

Faran med försiktighet

Försiktighetsprincipen säger att om konsekvenserna av en handling inte är kända, men det finns en risk för negativa följder, så är det bättre att avstå från att handla. Det innebär att vända bevisbördan från att bevisa att det finns negativa konsekvenser av en handling för att förbjuda den, till att man måste bevisa att en handling saknar negativa konsekvenser för att den skall tillåtas.

Många beslut inom inom forskning, vetenskap och politik och mycket av allas vår vardag styrs av försiktighetsprincipen. Jonathan H. Adler berättar om hur principen uppstod på 60-talet i Västtyskland och antogs som vägledande vid miljökonferensen UNCED i Rio de Janeiro 1992. Försiktighetsprincipen har också skrivits in i EU:s Maastrichtfördrag.

All mänsklig påverkan innebär förstås risker och effekter på miljön, det går inte vara helt säker på alla möjliga konsekvenser. Det har styrt över många beslut inom forskning och industri att föredra risker som är tidigare kända, även om de har större miljöpåverkan eller inte är naturligt förekommande.

Det finns två varianter av hur försiktighetsprincipen appliceras: den starka och den svaga definitionen. Den starka definitionen menar att försiktighetsprincipen skall användas fullt ut som en överordnad princip för lagstiftning på alla innovationer som på något sätt påverkar miljön eller mänsklig väl och ve. Den svaga definitionen av försiktighetsprincipen menar att det utifrån principen skall föras en offentlig debatt där fördelar och nackdelar noga övervägs och där debatten tjänar som beslutsunderlag.

I sin svaga form kan principen vara bra för att medvetandegöra forskare om de konsekvenser ett handlande kan få och mana till försiktighet i hur man applicerar nya rön, men om man inte tar rationell riskanalys på allvar, så används lätt principen bara till att avfärda allt nytt som för riskabelt.

Försiktighetsprincipen har applicerats på innovationer, inte existerande teknik som den nya tekniken skulle kunna ersätta. Teknik som skulle kunna vara både säkrare och mer miljövänlig kan alltså stoppas just för att den är ny. Kostnaden för vad det innebär att använda en ny teknik är svårare att sätta siffror på, då gynnas riskaversion. En intressant beräkning som borde göras är vilken kostnaden för försiktighetsprincipen har varit, ställd i relation till dess nytta?

Läs även andra bloggares åsikter om risk, sannolikhet, politik, samhälle, forskning, vetenskap, miljö, beslutsfattande, eu,

Intressant

Vad gör en ingenjör framgångsrik?

Vilka trender kan vi se påverka arbetsmarknaden för ingenjörer? I Dagens Industri den 14 december 2012 medföljer bilagan Framgångsrik ingenjör, kompetensen bygger samhället. I bilagan har jag skrivit följande artiklar:

• Materialet för drömmarnas stad. Samhällsplanering handlar om att ge förhoppningar om framtiden en fast form.
• Nanoteknik - stadens minsta byggsten.
• Det svenska IT-undret blir självmedvetet. Svenska IT-företag är fortfarande framstående. Framtiden ligger i att bli än smartare genom anpassning och autonoma system.
• Liv och teknik samverkar. Medicin är en djupt teknisk vetenskap och konst. Utan teknik står läkarkonsten ofta maktlös även om det främst är människokännedom, integritet, omdöme och medicinsk kunskap som betonas.
• Vitrolife vinner SwedenBIO Award 2012.
• Fånga chansen som ingenjör. Det råder i dag brist på erfarna civilingenjörer enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) Arbetskraftsbarometer 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, ingenjör, universitet, nanoteknik, samhällsplanering, elektronik, göteborg, stockholm, malmö, medicin, forskning, vetenskap, informationsteknik, datorer, internet, samhälle, civilingenjör, arbetsmarknad, sjukvård

Intressant

Marknaden, ett beräknande monster?

Hela världen håller andan, hur ska aktiemarknaderna utvecklas? Fortsatt fritt fall eller en återhämtning? Det förvånar inte att även finansmagnater är rädda, marknaden har blivit ett monster som de inte har kontroll över. Det är den algoritmbaserade handeln som har förändrat börsen. Börsrobotarna sprider rädslan om att människor inte längre kan hänga med.

Felix Salmons klassiker i Wired om David X. Li, blev förgrundsartikeln om kvanteran. Lis modell använde historiska priser snarare än data från marknaden för att förutse risken att ett visst lån inte betalades tillbaka. Datorprogrammen styrs av sina inprogrammerade parametrar. I enlighet med dessa riktlinjer så undviker de osäkerhet, att risk inte kan beräknas. De säljer av aktier när de närmar sig en viss kurs.

Räntan på amerikanska statsobligationer faller då statliga regleringar tvingar många av de väldiga institutionella placerarna, som försäkringsbolag och pensionsfonder, att hålla ett högt genomsnittligt kreditbetyg på sina placeringar. När deras stora innehav i amerikanska statsobligationer nedgraderas från AAA till AA+ så måste de sälja ut en massa obligationer med lägre rating och köpa obligationer med högre rating för att kompensera den genomsnittliga kreditgraderingen.

Frågan är hur mycket vi skulle ta kreditvärderingsinstituten på allvar längre efter deras tidigare fadäser? Regleringarna har hållit kvar deras betydelse.

Då försäljningen sker datoriserat sker den snabbare, och resultatet av svängningen blir att än fler står och försöker sälja sina obligationer. Då faller förstås priset.



Borde man inte förbjuda datorernas snabba avslut? Dra ned på tempot? Det kommer inte åt de ekonomiska problemens orsaker. Varför tar börsen så stora och komplexa risker? Kapital har pressats till stora anonyma institutioner, som för pensionssparande, istället för att vi får sköta om det egna kapitalet. Då är många småsparare mer riskundvikande ombudskapitalisterna.

Det statliga inflationsskapandet har skiftat från tryckpressvarianten (med hög inflation som syns i butiken) till att öka kreditmängden genom att alltid lägga räntorna för lågt och därmed skapa upp bubblor och skuldsättning. Det har drivit på utvecklingen av en kapitalism som inte längre är intresserad av att producera eller innovera.

Datoriseringen och matematiken har förändrat vårt förhållningssätt till aktiemarknaden. Men det är snarare en bättre kunskap om informationssystem vi behöver, och självfallet tänka igenom vad vi vill uppnå med algoritmerna.

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, robot, börsrobot, aktier, aktiemarknad, ekonomi, politik, marknaden, internet, teknik

Intressant

Experter, finns de?

För 55 år sedan påpekade Hannah Arendt att auktoriteterna hade försvunnit. Är det ett av vår tids största misstag att tro att vi har slutat tro på auktoriteter? Vi kanske tror mindre på kungen, kyrkan och adeln men dagens auktoriteter är expertisen.

I ett modernt välfärdssamhälle antas ansvarstagande människor lyssna på experter och följa deras råd. Politiker vill gärna hänvisa till oberoende rapporter, eller deras politiks faktabaserade underlag. Experternas makt kan komma rätt nära individen och individens rättigheter, vi behöver inte tala om tvångssteriliseringar så mycket som att Socialstyrelsen rekommenderade 6-8 brödskivor om dagen.

Johan Bahlenberg kommer med en uppseendeväckande artikel efter de finansiella beslutsmodellernas krascher; Glöm doktorn fråga datorn. Det är smarta system som tas upp, statistiska modeller gör bättre förutsägelser än människor. Sedan artikeln skrivits har robotarna blivit allt viktigare som kunskapsarbetare.

Ett alternativ till det smarta systemet verkar vara det distribuerade beslutsfattandet. Vi ser det i partipolitikens strukturomvandling och i att fler organisationer uppstår som nätverk.

Expert brukade betyda någon som har erfarenhet, rör det sig nu mot att det inte ens är en person? Mot att en datormodell eller ett nätverk tar över beslutsfattandet?

Läs även andra bloggares åsikter om information, internet, teknik, ai, experter, media, politik, samhälle, forskning

Intressant

Rädda internet med ITU

Går det verkligen att rädda internet? Att begränsa ett fritt internet? Det låter som om internet var ett tydligt avgränsat fenomen. Den dualismen har funnits länge angående ett trots allt så komplicerat område som internetpolicy.

Tanken att rädda internet har funnits ända sedan John Perry Barlow förklarade internet självständigt. Sedan FN-konferensen World Summit on the Information Society (WSIS) hölls i Genève år 2003, ska USA som dominerat internet släppa mer inflytande till andra länder. Då diskuterades kampen om internet, eller som Vint Cerf nyligen skrev keeping the internet free and open.

Mellan den 3-14 december hålls World Conference on International Communications WCIT12 i Dubai av FN:s telekommunikationsunion ITU. Två frågor står i centrum: dels vem som ska betala för vad när det gäller internationell datatrafik och dels hur säkerheten på internet ska förbättras.

Det är lite svårt att hålla reda på då ITU höll en konferens på liknande tema i oktober på samma ställe i Förenade Arabemiraten. Då med betydligt viktigare utgångar som deep packet search 

Det finns en hel del underliga strukturer kvar från internets första tid kvar, se t.ex. det om ICANN ovan och att de nuvarande regleringarna för internationella telekommunikationer i ITU är från 1988. De var aldrig avsedda för att internet skulle förändras till att bli dagen allomfattande verktyg. Många saker, som decentraliseringen går det inte att ändra på så mycket, oavsett avtal, då de är "inbyggda" i internet.

Regleringar är inte alltid så lätta genomföra eller att driva igenom en organisation som länge styrts av konsensus och att inget behöver anta regler som de inte vill införa. Därför handlar det inte om någon kollaps, utan att det inte finns någon vilja att driva på fler frågor.

Det finns inte längre ett enda syfte med internet och det var inte tydligt när internet förändrades för många användare. Frågan om nätneutralitet är omdebatterad i sammanhanget, självfallet är Google mycket oroat över att få sin affärsmodell hotad. Google, Microsoft och andra nätjättar har förstås många lobbyister med i Doha. Frågan om säkerheten har hängt med sedan internet började med cyberkrig och spam i mailboxen till exempel.

Nätneutralitet, global tillgång till nätet, frihet och säkerhet är förstås alla viktiga frågor men krockar ibland med varandra. Där borde man fokusera på konkreta fall istället för abstraktioner.

Regleringarna från 1988 har fungerat därför att de medverkat till att göra internet lätt att laga, inte svårt att ha sönder. Ett nytt avtal måste hålla den lärdomen främst för att inte internet ska spricka upp med att vissa länder antar några regler och andra inte gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om google, facebook, teknik, itu, dubai, teknik, internet, nätpolitik, fn, politik, samhälle

Intressant

DSM-5 gör oss alla galna

Psykiatrimanualen DSM-5 har nu spikats och är redo att släppas. Kritiken mot APA och dess manual har varit hård, även internt som den från Allen J. Frances. Det är för många vanliga mentala tillstånd som sjukdomförklaras, låter kritiken.

Är vi alla galna nuförtiden? Finns det ingen som är vanligt, hederligt Svensson? Vi har sett en ökning av antalet diagnostiska kategorier för olika psykiska störningar. Uppfattar vi numer fler mentala tillstånd som onormala, eller är samhället mer tolerant mot sina avvikare? Har vi kanske blivit friskare och därför mer uppmärksamma på hur vi mår?

Vilka effekter har psykofarmaka som sobril och SSRI-preparat? Finns det en större vilja hos människor att själva forma sitt eget sinne, eller sitter vi fast i läkemedelsindustrins sjukdomsförklaringar av vardagen? Finns det mentala störningar vi skulle vilja ha, då de uppskattas av samhället?

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, psykologi, ssri, forskning, medicin, politik, freudianism, kbt, psykiatri, transhumanism, läkemedel, kultur, dsm, psykologi, medicin, ansvar, vetenskap, forskning

Intressant

Utvecklingen i Arktis

Arktiska rådet är ett samarbetsforum där de länder som utgör Arktis arbetar för en ansvarsfull utveckling av regionen. Sverige är ordförandeland fram till 2013.

Klimatfrågorna står högt på agendan. När forskningen började uppmärksamma risken för farliga klimatförändringar p.g.a. människans utsläpp av växthusgaser tittade man särskilt på Arktis. Snö har en förmåga att reflektera tillbaka solenergin, samt hur tundra och havsis lagrar växthusgaser. Forskningen tyder på att klimatförändringarna skulle ske snabbare där än i resten av världen.

Rapporten Artic Climate Impact Assessment ACIA från 2004 sågs som en bekräftelse på Arktis särskilt utsatta läge och att situationen i regionen skulle påverka resten av världen med smältande glaciärer skulle bidra till en höjning av havsytan och högre temperaturer när tundrorna smälter och släpper ut växthusgaserna. ACIA låg till grund för upptrappningen av klimatdebatten under resten av 00-talet.

Sedan dess har debatten om Arktis och Grönlands isar blivit mer nyanserad. Det står klart att medeltemperaturen norr om polcirkeln höjts med 2 grader sedan 60-talet, jämfört med 0,7 grader för resten av planeten, men att ökningen är mycket ojämnt fördelad över regionen. Vissa delar av Arktis har sett smältande isar (med lägre salthalt i havet som följd), jorderosion och påverkan på fisket. Andra delar har sett normala temperaturer.

Diskussionen har också  gällt den roll som kortlivade klimatämnen som sot och metan spelar. Sot från diesel och biobränslen tar upp solenergi som annars strålar tillbaka från de vita vidderna. Då sot inte är lika långlivat i atmosfären som koldioxid kan lätta åtgärder ge snabba resultat.

Läs även andra bloggares åsikter om snö, vinter, politik, arktis, miljö, klimat, doha, forskning

Intressant

Grön licensiering för ny teknik

Allteftersom utvecklingen av renare energi går framåt har debatten om hur patenterade uppfinningar ska kunna licensieras blivit viktig för klimatfrågan. Om Kina, till exempel, vill satsa på en elbil för att minska sina utsläpp av koldioxid, hur ska Kina kunna få tillverka elbilarna?

Utvecklingsländerna vill förstås ha viktig koldioxidneutral teknik, helst så billigt som möjligt, och allra helst som generisk produktion. Självfallet vill inte många stora företag att deras patent för cleantech ska revideras av världshandelsorganisationen WTO.

Även om de stora teknikföretagen är något för oroade, patentsystemet kommer inte att röras av WTO, så har de rätt att väl fungerande patentlagar har betydande fördelar. Om företag fruktar att deras patent inte respekteras så kommer de få incitament till att göra ny cleantech till företagshemligheter istället.

Men när miljarder människor i utvecklingsländerna som kunde dra nytta av dessa idéer inte har råd med det nuvarande systemet, måste vi överväga hur det kan utvecklas. Hur kan vi förena nyttan i det nuvarande patentsystemet och behovet av omfattande användning av grön teknik?

På det hela taget är det rimligt att anta att det fortsatta patentskyddet skulle stödja investeringar som levererar gradvisa förbättringar. Utmaningen är dock att vi behöver mer än stegvisa förbättringar.

Det kan finns andra sätt att innovatörer kan belönas, och de flesta av dem är bättre för samhället än det monopol som patent och upphovsrätt för närvarande ger. problemet för debatten har varit att den koncentrerats till att handla till patentsystemet som princip, istället för att konkret diskutera hur patent lättare kan få licens och hur allmänna standardbaserade tillstånd kan öppna upp innovation över hela världen. Detta kan ske inom ramen för gällande lagstiftning och med hjälp av frivilliga privata licenser som t.ex. Creative Commons. De företag som är innovativa med sin egen patentstrategi kan dra bättre nytta av dem. Det är nätverkssamhällets sätt att tänka.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, upphovsrätt, patent, cleantech, miljö, klimat, doha, innovation, kina

Intressant

Integritet är en praktik genom ny teknik

Tankesmedjan Fores släpper antologin Integritet i en digital värld om integritetsdebatten och dess framtid. Avsikten är att författarna ska svara på frågor om som hotar integriteten och hur mycket vi vet om informationen vi som användare lämnar ifrån oss i de sociala medierna. Detta särskilt då debatten om integriteten i samhället har avstannat sedan FRA-debatten.

Integritet i en digital värld lämnar tyvärr många frågor obesvarade. Läs mer i min recension av boken från den 29 november 2012 i Netopia.

Integritetsfrågan försvann efter FRA-debatten då det varken blev storebrorssamhälle eller anarki, skriver redaktör Jakop Dalunde i förordet till antologin Integritet i en digital värld – sju texter om individ och internet. Fores tar ett steg in i debatten om digitala frågor och har samlat några av de stora debattnamnen från då.

Ämnet är svårgripbart. Dalunde har gjort ett bra arbete med att göra texterna tydligare med en röd tråd genom boken. Det öppnar för fler läsare, annars förutsätter skribenterna att läsaren är väl insatt i den tidigare debatten.

Idéhistorikern Johan Norberg inleder med en historik över begreppet integritet, en rak utveckling från antiken till dagens liberala demokratier. Texten tar inte upp de konflikter som funnits runt integriteten även i öppna samhällen. Det hade gett mer handfasta råd för läsaren.

Författaren Isobel Hadley-Kamptz tar upp hur fri- och rättigheter utvecklas när det digitala och det fysiska smälter samman. Omständligt kommer hon fram till att integritet är en fråga om uppfattningar och konventioner. Integriteten finns mellan avskildhet och delaktighet. Givande läsning, men inte så uppseendeväckande slutsatser.

Nätdebattören Johanna Nylander konstaterar att personlig information blir viktigare  när tjänster blir personligt anpassade. Integritet borde vara en konkurrensfördel, snarare än något att friskriva sig ifrån. Påtvingad insamling löper risk för ändamålsglidningar. Tekniken glömmer inte, så Nylander har rätt i att integritet handlar om en förlåtande och frisinnad kultur på internet.

Var går gränserna? Framlidne Anders R. Olsson ansåg att integritet för privatlivet inte är samma som vi vill ha som medborgare. Det är bra att ta med till nationalekonomen Robert Östlings text. Integritetsparadoxen är att många ser integritet som viktigt, men få anstränger sig för den. Vi vet inte alla följder av att släppa ifrån oss personlig information. Myndigheterna måste ibland gå in och stoppa även frivillig informationsdelning. Östling gör en uppdelning mellan stat och företag, där staten sägs åtnjuta större förtroende. Fast vi vet kanske inte, som sagt, det fulla värdet av informationen som staten hindrar oss från att dela.

Teknikhistorikern Nina Wormbs berättar om att tekniken bytt karaktär flera gånger, och jämför med den första integritetsdebatten, Folk- och bostadsräkningen från 1970 och Datalagen som följde. Det är bättre att diskutera rättigheter i allmänhet än att särskilja det digitala. Korrekt, men inte så uppseendeväckande efter Arabvårens nätevangeliska brittsommar.

I antologins framblickande del blir det konflikt: Googles policychef Nicklas Lundblad mot historikern Rasmus Fleischer.

Lundblad anser att inställningen till datainsamling behöver förändras. I dag ska så lite data som möjligt samlas in för att analysera ett specifikt ändamål. Datainsamling ses ännu som något skadligt som individen inte kan överblicka. Den digitala ekonomins bränsle är information och regleringar som hindrar behandlingen av data kommer att påverka dess effektivitet. Hur uthållig är modellen? Data på nätet är ofta ostrukturerad och mängden växer. Det är viktigt att känna till syftet bakom sökningarna, annars kan resultaten feltolkas.

Fleischer ser omvandlingen av internet som en kris för den personliga sfären. Spotify ersatte Pirate Bay, Googles moln ersatte servern, Facebook ersatte RSS-läsaren. I det lägger han en värdering av vilket sorts internet som är att föredra. Det tidigare nätet var mer anonymt, fast det var mindre användarvänligt.

Integritet i en digital värld är tankeväckande men behöver en patch för att inte låsa in sig i tidigare standarder, protokoll och policy. Integritetsdebatten föll ifrån därför att standarder, trafikhantering och funktioner förändrades sömlöst med P2P-applikationer, mobilt bredband och appar. Nya idéer kom om nätets roll.

Den abstrakta synen på integritet ser inte de praktiska lösningarna över tid. Återkoppling, transparens och att upptäcka integritetens gränser är mer uthålligt för förändringar. Det kan leda till fler betalväggar eller att fler användare drar nytta av sin konsumentmakt.

Jämför det europeiska integritetsdirektivets centralstyrning med den relativa friheten i USA för intressenterna att lösa problem. Där behövdes inte lagstiftning utan konsumentmyndigheten FTC kunde få med Google och Facebook på ändringar och  göra uppföljningar de närmaste tjugo åren.

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, internet, politik, fores, böcker, recension, liberalism, historia, teknik, övervakning, demokrati

Intressant

Har Kina och Indien klimatångest?

Besvikelsen efter COP15 i Köpenhamn riktar sig även mot u-länderna. Borde de inte göra mer? Oavsett vem som tidigare har släppt ut mest koldioxid så kommer det inte att gå att göra betydande minskningar utan att u-länderna går med på drastiska nedskärningar. Kina är har världens högsta utsläpp och Sydafrika släpper ut mer koldioxid än Sverige.

Det finns ett högst rationellt skäl till att ett land som Indien inte vill binda upp sig till enskilda beslut, utan att se till att det diskuteras en helhet av klimat- och utvecklingsfrågor. Kraven som skulle ställas på Indien är värre än klimatförändringarna, även om vi ger mer alarmistiska debattörer än IPCC rätt.

Tänk på vad som skulle krävas för att minska världens koldioxidutsläpp från år 2000 med femtio procent till år 2050, och det är ett lägre satt mål än vad många forskare och miljöaktivister framhållit som nödvändigt för att undvika en klimatkatastrof.

Om väst minskar sina utsläpp med 80 procent under nivån från år 2000 så skulle ett land som Indien, enligt beräkningar från Stephen Eule vid den amerikanska handelskammaren, ändå år 2050 behöva halvera sina utsläpp från år 2000. Dagens indier konsumerar femton gånger mindre energi än amerikanerna. Om Indien skall klara sin befolkning på 1,8 miljarder år 2050 med samma energianvändning som år 2000 så kommer landet att få stora problem med att föda sin befolkning.

Indien skulle få överge planerna på att lyfta upp ännu fler miljoner människor ur den yttersta fattigdomen. Om inte det vore illa nog, så skulle just Indiens snabba utveckling sedan 90-talet lägga ytterligare sten på bördan. Idag har hundratals miljoner indier precis tagit steget upp från bondbyarnas armod till en hyfsad medelklasstillvaro med nymodigheter som tre mål mat om dagen, en billig Tata Nano-bil och luftkonditionering som gör arbetet uthärdligt. Den livsstilen skulle medelklassen behöva ge upp, med en enorm social oro och svält som följd.

Det är så krasst att valet för Indien står mellan en möjlig katastrofal utveckling någon gång i framtiden, kontra en självförvållad svältkatastrof idag. Det dilemmat ger perspektiv på varför just de länder som sett stor ekonomisk utveckling inte gärna gör särskilt mycket i klimatfrågan. Utvecklingen har inlett en samhällsprocess som inte kan gå tillbaka.

Indien och Kina är rädda för ett handelskrig över klimatfrågor med EU och USA, men i det handelskriget kan väst mycket väl bli förlorarna om de utestängs från växande marknader. Dessa låsningar i världspolitiken gör att klimatförhandlingarna riskerar att gå in i samma limbo som förhandlingarna världshandelsorganisationen WTO gjort efter Doha-rundans sammanbrott 2008. Om klimatförhandlingarna som UNFCCC hamnar samma limbo i Doha genom bristande helhetssyn vore förödande.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, politik, doha, cop18, unfccc, frihandel, kina, indien, eu, usa, bric, miljö, utveckling, bistånd

Intressant

Minska klimatpåverkan

Systemet med handel för utsläppsrätter diskuteras alltmer. Handeln skall driva på investeringar och sänka utsläppen. Problemet är att efter Chicago Climate Exchange fallit ihop, så är det bara EU:s ETS-system som finns kvar. ETS har plågats av hackerattacker, skattebedrägerier, maffiainfiltration i Italien, återanvändning av utsläppsrätter (i Danmark försvann utsläppsrätter ut till mäklare) och bubblor. EU har fått ingripa i marknaden flera gånger för att hålla priset uppe vid 300 kronor per ton CO2.

Sverige har under tjugo års tid sparat utsläppsrätter för åtta miljarder kronor. Finansminister Anders Borg står inför dilemmat vad som skall göras med dessa. Skall utsläppsrätterna säljas eller borde Sverige göra som Storbritannien och efterskänka sina sparade utsläppsrätter. Borg har lutat åt försäljning i sina uttalanden.

Om Anders Borg väljer det alternativet är det bråttom för med försäljningen. Finanskrisen beräknas ha sänkt utsläppen i Europa genom mindre produktion och att industrier flyttat till Kina. Tillgången på utsläppsrätter är enorm i systemet. Fast vad ska man göra med dem? Många industrier i EU-länderna skulle kunna bygga ut sin kapacitet för fullt till 2016 utan att behöva göra några begränsningar av utsläppen.

Det finns stora problem i systemet, på en mindre skala har ofta individens ansvar betonats. Det är individer som borde hjälpa till med att spara energi.

S. Z. Attari et al. visar i sin rapport Public perception of energy consumption and savings (PNAS 2010) att många konsumenter är dåliga på att uppskatta hur stora deras energibesparingar är. De antar att konsumtionsminskningar (slå av en strömbrytare, kör mindre bil) är bättre än effektivitetsförbättringar (bättre glödlampor och produktionsprocesser).

Vissa åtgärder är flera storleksordningar mer effektiva än andra, men vi tenderar ofta att se till det som går fort och lätt att göra i vår närmiljö, även om effekten är minimal. Om samhället ska gå från fossilbränslen till förnybara energikällor krävs stora ändringar i utbud och efterfrågan som kan våra svåra för konsumenterna att få grepp om. Om vi vill minska koldioxidutsläppen rejält borde vi verkligen sluta framställa stål och cement, vilket ju inte låter sig göras i första taget.

Tanken att alla kan göra något, kan tyvärr ibland vara ett sätt att få något litet att låta stort.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, energi, miljö, teknik, utsläppsrätter, handel, ekonomi, forskning, eu

Intressant

Genmodiferade virus mot klimathotet

Ironiskt nog kan gentekniken ge en hållbar lösning på energiproblemet. Med undantag av jordvärme, är solsken den yttersta källan till all den energi vi förbrukar. En liten mängd av detta skördas direkt via solceller, men för det mesta förlitar vi oss på växterna, och använder energi från solen från att framställa kolhydrater från koldioxid. Biomassa ger djur energi eller bränns för att frigöra värme.

Ett alternativ skulle vara att bygga upp styrkan i fotosyntesen till organismer som kan ge oss ett mer direkt användbar form av energi. Professor Angela Belcher från Massachusetts Institute of Technology, skriver i en artikel publicerad i tidskriften Nature Nanotechnology, att de nu har visat ett sätt att dela vattenmolekyler till syre och väte, som kan ge teoretiskt obegränsade mängder av användbara energi. Hon skapade ett ofarligt virus, en bakteriofag, som kallas M13. Den kan binda en iridiumoxid som katalysator och ett pigment, zinkporfyrin. Dessa ordnar sig i trådliknande strukturer, som fångar in solljuset genom att dela upp syre från vatten. Forskarna syftar till att utveckla system för att ge vätgas som ska samlas in.

Kommer vätgas någonsin kommer att bli ett realistisk energikälla? Väte är svårt att lagra, men det finns andra strategier. Vinnaren av Nobelpriset i kemi från 1994, professor George A. Olah har tillsammans med GK Surya Prakash ansökt om ett patent för att katalysera koldioxid till metanol på nanonivå. En utmärkt förnyelsebar energikälla utan koldioxid utsläpp.

Användningen av metanol i stället för vätgas skulle fortfarande möjliggöra användning av bränsleceller, och skulle också ge en energibärare som är mycket enklare att lagra och hantera. Kemin bakom är redan välkänd. Tricket är att integrera detta till en effektiv, kostnadseffektiv process som skulle vara ett realistiskt konkurrent till befintliga energikällor. Om processen är beroende av dyra, subventionerade förnybara energikällor för att producera vätgas, och sedan använder mer energi att för producera metanol, så låter det låter osannolikt att den skulle vara lönsam. Kanske det skulle gå i områden med mycket vattenkraft eller jordvärme.

Läs även andra bloggares åsikter om genteknik, virus, klimat, energi, forskning, vetenskap, teknik, kemi, bakterier

Intressant

Klimatflyktingarna som försvann

En vacker, och djupt tragisk bok är Climate Refugees från den franska fotojournalistkollektivet Argos på MIT Press. Argos visar de umbäranden som människor får leva med i staden Dhakas slum när översvämningar får dem att lämna Bangladeshs landsbygd. Bilderna ger intryck av den förtorkade Chadsjön i Afrika och hur bönderna måste lämna dess stränder. Boken dröjer kvar och ser det som finns kvar efter katastroferna, när tevekamerorna dragit vidare.

Klimatflyktingar har börjat bli omtalade, med människor som flyttar från torka, ökenspridning, stigande havsnivåer eller växlande vädermönster. Internationella Röda Korset skrev i en rapport 2001 att fler flyr från sina hem för klimatskäl än av krig. Uppskattningsvis fanns det då 25 miljoner klimatflyktingar. Förenta Nationerna varnade år 2005 för att 50 miljoner skulle kunna bli klimatflyktingar till 2010. Klimatpanelen IPCC uppskattade att det kan finnas 150 miljoner klimatflyktingar år 2050.

Förändringar är svårare att anpassa sig till i fattigare länder, och nu har också fler i världen chansen att fly. Tidigare stannade de kvar i ett omöjligt läge. Förändringar i miljön kan vara mycket drastiska. Chadsjön har varierat sin storlek över åren. FN skattade att sjön minskade med kanske 95 procent mellan 1963 till 1998, för att nu öka efter de senaste satellitbilderna.

Stora förändringar i miljön sker kontinuerligt, frågan är hur dessa förändringar hanteras på bäst sätt. Men är skälet till att människor flyr fattigdom eller klimatförändringar? Det är ofta svårt att avgöra. Ska klimatflyktingar skall få en egen flyktingstatus av FN:s flyktingkommissariat UNHCR och hur ska de skiljas från politiska, ekonomiska och krigsflyktingar?

Det talas inte längre så mycket om klimatflyktingarna. Gavin Atkins på Asian Correspondent undrade över hur det gått i de områden som pekats ut som riskzoner. Det visade sig inte ha hänt något speciellt, på de platser där folkräkningar genomförts hade befolkningen ökat. FN svarade med att plocka ned sajten med undersökningens karta utan förklaring. Siffran på klimatflyktingar hade kommit från professor Norman Myers vid Oxford, också känd för att ha myntat att det dör ut en art om dagen.

Få människor uppfattar ett så abstrakt begrepp som klimatet. De flyr sin hemort för att det saknas mat, jobb eller makthavares övergrepp. Klimatförändringar kan vara en orsak, men att kategorisera klimatflyktingar som en egen grupp säger rätt lite i sig om hur de bör få hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, politik, flyktingar, ekonomi, miljö, doha, invandring, fn, media

Intressant

COP18, vad kan vi vänta

Idag måndag den 26 november börjar COP18, UNFCCC-förhandlingarna i Doha, Qatar. I år, till skillnad från Durban ifjol, så är det inte tal om att det ska bli något avtal. Kyoto har fallit och parterna har kommit överens om att komma överens, någon gång i framtiden.

Det var EU som fick igång COP-förhandlingarna igen efter den amerikanska senatens nej till Kyoto och satsade mycket politiskt kapital på att få igenom ett avtal i Köpenhamn. När Barack Obama valdes till president i USA höjdes förväntningarna, men ironiskt nog har miljörörelsens starka stöd och Nobelpriset tillåtit honom att komma undan med ett jämförelsevis svalt engagemang.

EU kommer att ha svårt att driva samma linje som tidigare. Vi vet tyvärr inte vad som sagts på Europarådets ministermöte för Doha, ländernas positioner på mötena är inte tillgängliga för allmänheten utan det kommer ett gemensamt uttalande efteråt. EU nådde sina mål rätt snabbt, åtgärderna såg lätta ut att genomföra på 90-talet. Polen och andra nya medlemsstater vill ha utrymme att växa i när deras ekonomi kräver mer energi. Cypern är EU:s ordförandeland och ska samordna EU:s arbete i Doha. Sverige har inte en betydelsefull roll i Doha.

Nu vill president Obama plocka ut förhandlingarna från FN-processen och föra över dem till Major Economies Forum. Det skulle vara en välgärning att samtalet koncentrerades till de 16 största ekonomierna som ändå släpper ut mest växthusgaser.

Mammutkonferenserna är svåra att få ihop med hundratals parter, som alla kommer med olika intressen och förutsättningar till förhandlingsbordet. Alla parter kommer inte heller till bordet med de bästa avsikter; många länder ser snarare konferenserna som chansen att få mer biståndspengar.

Vid de senaste mötena i Cancun och Durban var det tydligt att energipolitik och miljöpolitik blandas ihop med utvecklingspolitik i allmänhet. Mycket prestige har lagts ned i FN-mötena, särskilt av EU, men en mer pragmatisk inställning skulle behövas. Nya parallella samtal kan öppna dödläget.

Under tiden har forskningen börjat att förändras. Det påverkar förutsättningarna, det paradigm forskarna arbetar utifrån, om vilka frågor som är viktiga, vilka svar som är betydelsefulla och vilka experiment som ska utföras. Det kommer fram resultat som inte passar in i paradigmet och inte låter sig förklaras inom ramarna för det förutsättningar som vetenskapen ställt upp.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, klimat, doha, forskning, vetenskap, ekonomi, energi, centerpartiet, eu, regeringen

Intressant