Arktiska rådet är ett samarbetsforum där de länder som utgör Arktis arbetar för en ansvarsfull utveckling av regionen. Sverige är ordförandeland fram till 2013.
Klimatfrågorna står högt på agendan. När forskningen började uppmärksamma risken för farliga klimatförändringar p.g.a. människans utsläpp av växthusgaser tittade man särskilt på Arktis. Snö har en förmåga att reflektera tillbaka solenergin, samt hur tundra och havsis lagrar växthusgaser. Forskningen tyder på att klimatförändringarna skulle ske snabbare där än i resten av världen.
Rapporten Artic Climate Impact Assessment ACIA från 2004 sågs som en bekräftelse på Arktis särskilt utsatta läge och att situationen i regionen skulle påverka resten av världen med smältande glaciärer skulle bidra till en höjning av havsytan och högre temperaturer när tundrorna smälter och släpper ut växthusgaserna. ACIA låg till grund för upptrappningen av klimatdebatten under resten av 00-talet.
Sedan dess har debatten om Arktis och Grönlands isar blivit mer nyanserad. Det står klart att medeltemperaturen norr om polcirkeln höjts med 2 grader sedan 60-talet, jämfört med 0,7 grader för resten av planeten, men att ökningen är mycket ojämnt fördelad över regionen. Vissa delar av Arktis har sett smältande isar (med lägre salthalt i havet som följd), jorderosion och påverkan på fisket. Andra delar har sett normala temperaturer.
Diskussionen har också gällt den roll som kortlivade klimatämnen som sot och metan spelar. Sot från diesel och biobränslen tar upp solenergi som annars strålar tillbaka från de vita vidderna. Då sot inte är lika långlivat i atmosfären som koldioxid kan lätta åtgärder ge snabba resultat.
