DN skriver om civilsamhället i Sverige, och hur starkt det är.
Det stämmer, svenskt civilsamhälle är starkt, fast det finns viktiga följdfrågor att ställa.
Hur väl skulle civilsamhället klara sig utan bidrag från det offentliga? Både i form av penninganslag, lokaler, speciell lagstiftning. På många sätt så särbehandlas ju föreningslivet.
Det kan vara svårt för föreningslivet att dra in de pengarna de har idag. Försäljning av salami och Bingolotter ger inte längre de nödvändiga beloppen, och donationer från privatpersoner, dödsbon och stiftelser kan ge skattemässiga problem.
Mycket av föreningslivet är beroende av kvinnors oavlönade arbete, särskilt i en ålder som många har blivit mödrar. Vad har det för konsekvenser?
Viktigt är också att se hur föreningslivet har formats av bidrag och regler. Har det formats i en positiv riktning? Var är civilsamhället starkt, var är det svagare? Vi har vissa delar av civilsamhället som uppbär statsbärande funktioner (de gör saker som staten egentligen skulle göra), medan andra viktiga delar inte finns.
Många har lagt 70-talet medlemssiffror som ett riktmärke för partiernas storlek i medlemstal. Partierna var nog för stora på 70-talet. Det inte bara genom kreativ räkning av antalet medlemmar, utan för att många blev medlemmar i en tid av klara politiska alternativ.
Bloggen Att dricka liberalt pekar på att medlemmarna är mest i vägen i dagens politiska partier. Medlemmarna kastar grus i utspelspolitiken.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, civilsamhället, folkpartiet, bidrag, föreningsliv, demografi, feminism
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar