tisdag 4 september 2012

Frihet är antibiotikans bästa vän

Antibiotikaresistens är ett av de allvarligaste hoten i vår tid. Just därför bör vi bemöta det med mångfald, kreativitet och ett öppet samhälle.

I Newsmill den 3 september 2012 förklarar jag att Frihet är antibiotikans bästa vän och hur en öppen marknad och innovationsvänlig politik kan ge fri forskning och företagsamhet chansen att lösa problemen.

Antibiotikaresistenta bakterier är ett av vår tids stora hot. Om det inte finns fungerande antibiotika i vården kommer mänskligheten att kastas tillbaka till den tid när urinvägsinfektion och lunginflammation var farliga sjukdomar. Fler spädbarn och mödrar skulle dö vid förlossningen och vanliga operationer skulle bli riskfyllda att utföra. Problemet är internationellt. I Europa dör cirka 25.000 människor, jämfört med de 48.000 som dör varje år i trafiken. I Sverige är läget relativt skonsamt. Varje år avlider mellan 180 och 260 personer i Sverige till följd av antibiotikaresistens.

Regeringen med socialminister Göran Hägglund har investerat mycket politiskt kapital i frågan. Under det svenska ordförandeskapet i EU år 2009 tog Hägglund upp antibiotikaresistensen även i samtal med USA:s president Barack Obama. På den prestigefyllda vetenskapliga konferensen ESOF 2012 i Dublin, där det viktigaste tvärsnittet av europeisk forskning visas upp, var det viktigaste svenska bidraget att innovationsverket Vinnova presenterade antibiotikaresistensen. Regeringen har infört en politik som säger att nästan vart tredje recept måste bort. Högst 250 recept per 1000 invånare ska skrivas ut. Nu i höst går Stockholms läns landsting med Filippa Reinfeldt ut med en stor kampanj om att småbarnsföräldrar måste minska sina barns antibiotikaanvändning.

I debatten om antibiotikaresistens ställs ofta folkhälsan mot den enskilda patientens valfrihet. Ansvaret läggs på läkarna och konsumenterna. Kundorienterade läkare och egennyttiga patienter sägs skriva ut för mycket. Frågan är vad som är för mycket? Regeringens mål baserar sig uppskattningar inte studier på hälsoläget, åldersstrukturen eller vården i de olika länen.

Sambandet mellan förskriven antibiotika och resistensutveckling är inte entydigt. I Sverige har recepten per tusen invånare minskat under lång tid. Mellan år 1992 och 2011, har läkarnas förskrivning minskat med cirka 30 procent. Trots det har antalet utbrott av antibiotikaresistenta bakterier ökat.

Det har sagts att läkarna inte är tillräckligt kunniga, men att ställa diagnoser om en sjukdom beror på virus eller bakterier är inte alltid så lätt. Det behövs även bättre diagnosredskap för att snabbt upptäcka resistenta infektioner i blodet. Om bättre kunskap ger bättre behandlingar är det än mer viktigt att värna läkarnas fria förskrivningsrätt.

Smutsiga sjukhusmiljöer och städpersonalens slarv har pekats ut som smittspridare. Andra orsaker är att Sverige har lägst antal platser i slutenvården av hela OECD och att förbättringar innebär komplicerade nya rutiner för läkare och sjuksköterskor.

Det är svårt att följa upp vad som är orsak och verkan i livsmedelsproduktionens komplicerade kedja. Den tydliga kopplingen i resistens mellan antibiotikaanvändning hos djur och överföring till människor har inte bevisats, även om det finns goda skäl i teorin. Trots en minskad antibiotikaanvändning i jordbruket så har inte resistensen minskat på motsvarande sätt. Troligen spelar användning av antibiotika i jordbruket en mindre roll än användningen hos människor och det ökade bruket hos husdjur som hundar, katter och hästar.

En viktig faktor som driver antibiotikaresistensen är att vi över huvud taget brukar antibiotika. Evolutionen gör att de bakterier som inte klarar av antibiotika efter hand dör ut, de som överlever anpassar sig och förökar sig.

Det har sagts att EU måste skapa förutsättningar för utveckling av morgondagens läkemedel. Det gjorde Europeiska kommissionen i år genom att ge anslag till läkemedelsföretagens branschförening att forska på antibiotika. Framgång i läkemedelsutveckling uppnås nästan aldrig utan storskaligt risktagande, både finansiellt och vetenskapligt. Att bara forska på år in och år ut med målet att lösa samma problem tenderar att misslyckas, och det är därför läkemedelsindustrin kan avsluta en hel forskningsriktning som inte ger resultat, som Astra Zenecas forskning i Södertälje. Fast om skattepengar betalar blir man inte lika noggrann i sin forskning.

Strategier att begränsa mängden antibiotika som används borde börjat visa effekter efter så många år, inte att problemet blir större. Ansvariga politikerna borde vara öppna med att det även finns risker för folkhälsan med att dra ned på antibiotikaförskrivningen. Politikens nytta kan inte mätas i att läget kunde vara värre, utan om politiken är effektiv i relation till patienternas hälsa och sjukvårdens funktion.

Det är den ineffektiva läkemedelsmarknaden i Sverige och Europa som inte ger chansen för ny antibiotika och smarta innovationer. Bara en av tio substanser som testas blir ett läkemedel. Av de antibiotika som finns på marknaden utvecklades 75 procent före 1970-talet. I dag tar det 8 år innan ett läkemedel blir godkänt. Europa präglas av överlastade och föråldrade sjukvårdssystem där antibiotikaresistensen är ett av många symtom.

Det är en svår uppgift för forskarna att ta fram ny antibiotika, särskilt då de nya sorterna måste begränsas till de allvarligaste fallen för att inte bakterierna ska utveckla resistens även mot dem. Det finns hoppfulla nya idéer. Forskare undersöker vilka gener som kodar en bakteries DNA för att stå antibiotika. Företag som IBM undersöker hur nanoteknik kan angripa bakterierna mer målinriktat. Bakterieterapi med avföring kan visa sig vara ett bra alternativ till antibiotika vid vissa infektioner.

Frågan om antibiotikaresistenta bakterier sätter fingret på ett mycket större problem. Det finns numer rätt många hot som sägs vara globala i sin skala, systemrisker. Om vi inte satsar alla våra resurser på en bestämd global lösning så kommer vi alla att gå under, en visshet som sällan backas upp av fakta.

Vad skulle vi kunna göra istället för all den energi och alla de pengar vi satsar på att förhindra den stora katastrofen? System för att hindra antibiotikaresistens måste tilltala patientens egennytta, det måste använda den alltmer individuella kunskapen om patientens hälsa. Det måste till bättre diagnosmetoder, bättre möjligheter för forskarna att uppfinna ny antibiotika och en mer permanent bot genom smidigare sätt att godkänna nya läkemedel. För det krävs också en öppnare marknad för både läkemedel och sjukvård.

Det finns ingen enskild lösning till ett så komplext problem som antibiotikaresistens. När vi lämnar öppet för fler lösningar, för att använda fler människors skaparkraft, så lägger vi inte alla ägg i samma korg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Sammandrag politik och teknik GAL-TAN Arholma

Av Moralist - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4269104 Nedan följer en kort sammanfattning ...