För något år sedan intervjuade jag den katolske filosofen och författare Roland Poirer Martinsson om hans syn på vetenskapen och den katolska tron med utgångspunkt från hans bok Russells kalkon: en bok om hur Gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen.
Titeln är från en berättelse av Bertrand Russell: en kalkon fick mat på samma plats, samma tidpunkt under ett års tid. Kalkonen var först misstänksam, men efter en tid så vande sig kalkonen. Så en dag litade kalkonen helt och fullt på människorna som gav den mat. Då fick den istället istället en klubba i huvudet, för just den dagen var det julafton.
Kalkonens öde illustrerar att induktion inte är en framgångsrik väg till kunskap, utan att den hypotetisk-deduktiva metoden har fört vetenskapen framåt.
I boken Russells kalkon spårar du vetenskapens rötter till Mesopotamiens systematiserade mytologier. Vilka likheter ser du mellan tidig mytologi och tidig vetenskap?
Man sökte i båda fallen efter svar på sinnevärldens frågor i en verklighet bortom fenomenen. Och i båda fallen utvecklade man generella, abstrakta begrepp för att fånga de föreställningar man gjorde sig om det vi kan kalla idévärlden. Sedan var så klart förklaringarna fullständigt ad hoc inom mytologin, på ett sätt som aldrig kan accepteras i längden av vetenskapen. Den viktiga likheten är att tidig mytologi utvecklade en sorts begrepp som inte tidigare funnits och som möjliggjorde det vetenskapliga tänkandet.
Hur arbetar vetenskapen med sinnevärlden och idévärlden? Du skriver kritiskt om positivismen.
Positivismen saknar förklaringskraft, den rekommenderar samma metod för vetenskapen som frimärkssamlaren använder för att hålla ordning på sina samlingar. Genuin vetenskap eftersträvar modeller som bygger på teoretiska påståenden, vars nyckeltermer refererar till begrepp som fångar det sinnena inte har tillgång till, och observationspåståenden, som givetvis beskriver sådant vi kan mäta och väga. Om man begränsar sig till bara teoretiska påståenden får man myter, om man begränsar sig till bara observationspåståenden får man positivism. Om man utgår från teoretiska påståenden som implicerar konsekvenser i sinnevärlden får man förklaringar som besvarar både frågan "hur?" och frågan "varför?". Till syvende och sist kan man såklart inte veta om förklaringen är sann, men det gäller ju alla metafysiska påståenden.
Förbundet Humanisterna har väckt debatt i Sverige. Vad anser du om tanken från marxisten Stephen Jay Gould om Non overlapping magisteria -NOMA? Finns det en konflikt mellan religion och vetenskap?
Det Gould försöker fånga har diskuterats sedan antiken och framför allt under medeltiden, då Thomas Aquinas försökte skilja på tro och vetande och på religionens domäner och vetenskapens domäner. I logisk bemärkelse tror jag inte att vetenskapen och religionen behöver hamna i konflikt, sedan ligger det i de båda aktiviteternas natur att gräla då man stöter på varandra i marginalerna. I de gränslanden vill ibland religionen tränga in på vetenskapens område och orsakar då rättmätig vrede - vetenskap är ju per definition en aktivitet som bör utelämna Gud som förklaringsgrund, den sysslar med naturen, det skapade, inte med Skaparen - och ibland vill vetenskapen tränga in på religionens område, genom att avfärda religionen som falsk, en kompetens som vetenskapen saknar. Ofta kvittar de där genrebrotten, som när kreationister hävdar att jorden bara funnits i sextusen år eller Dawkins et al gnölar om sina fördomar, men ibland är det såklart ytterst allvarligt att man inser att de båda måste respektera varandra: i dagens Iran eller Kina, exempelvis.
Kan berättelserna om de stora forskarna ge inspiration och insikt i svåra ämnen? Finns det brister i hur vetenskapshistorien fungerar idag? Är vetenskapen alltför upphängd på ikoner som Albert Einstein?
Just Einstein var i hög grad en sådan ikon, ett ovanligt ensamt snille i vetenskapshistorien. Annars är det med vetenskapshistorien som med all historieskrivning, den formuleras för att ge stöd åt de rådande fördomarna och idealen. Sålunda skrivs vetenskapshistorien i dag gärna som en berättelse som modernism och rationalitet, vars drivkrafter är i huvudsak av teknisk karaktär. Det är nog ett problem just därför att det är en berättelse som inte något vidare uppmuntrar till inspirerande hjälteberättelser. Att bli vetenskapsman ligger mycket närmare filosofen och konstnären än ingenjören. När berättelsen om vetenskapen återigen bygger på dess nära samband med religiösa och estetiska föreställningar, när det nära intellektuella sambandet (både i form av ömsesidigt stöd och konflikt) mellan kyrkans framväxt och vetenskapens framväxt återigen betonas, då kanske det i högra grad kan locka yngre till vetenskapen.
Hur påverkar vetenskap och politik varandra idag? Ger vetenskapen en god faktagrund för politiken, eller "förvetenskapligas" politiken för att dra undan värderingsfrågor?
Enligt min mening har politiken och vetenskapen inget med varandra att göra. De tekniska problem som politiker kan ställas inför måste lösas på samma sätt som hantverkaren löser sina problem, ateoretisk och mot bakgrund av erfaranheten. Att politiken ändå förvetenskapligats - för det håller jag med om - beror på gårdagens ideologiska val av socialister och liberaler och dagens okunskap bland socialister och liberaler. Inom något decennium har också dessa förstått att modernismen är en svunnen epok.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, historia, russell, einstein, forskning, newton, fysik, böcker, intervju, katolicism, vetenskapshistoria, positivism
Intressant
Titeln är från en berättelse av Bertrand Russell: en kalkon fick mat på samma plats, samma tidpunkt under ett års tid. Kalkonen var först misstänksam, men efter en tid så vande sig kalkonen. Så en dag litade kalkonen helt och fullt på människorna som gav den mat. Då fick den istället istället en klubba i huvudet, för just den dagen var det julafton.
Kalkonens öde illustrerar att induktion inte är en framgångsrik väg till kunskap, utan att den hypotetisk-deduktiva metoden har fört vetenskapen framåt.
I boken Russells kalkon spårar du vetenskapens rötter till Mesopotamiens systematiserade mytologier. Vilka likheter ser du mellan tidig mytologi och tidig vetenskap?
Man sökte i båda fallen efter svar på sinnevärldens frågor i en verklighet bortom fenomenen. Och i båda fallen utvecklade man generella, abstrakta begrepp för att fånga de föreställningar man gjorde sig om det vi kan kalla idévärlden. Sedan var så klart förklaringarna fullständigt ad hoc inom mytologin, på ett sätt som aldrig kan accepteras i längden av vetenskapen. Den viktiga likheten är att tidig mytologi utvecklade en sorts begrepp som inte tidigare funnits och som möjliggjorde det vetenskapliga tänkandet.
Hur arbetar vetenskapen med sinnevärlden och idévärlden? Du skriver kritiskt om positivismen.
Positivismen saknar förklaringskraft, den rekommenderar samma metod för vetenskapen som frimärkssamlaren använder för att hålla ordning på sina samlingar. Genuin vetenskap eftersträvar modeller som bygger på teoretiska påståenden, vars nyckeltermer refererar till begrepp som fångar det sinnena inte har tillgång till, och observationspåståenden, som givetvis beskriver sådant vi kan mäta och väga. Om man begränsar sig till bara teoretiska påståenden får man myter, om man begränsar sig till bara observationspåståenden får man positivism. Om man utgår från teoretiska påståenden som implicerar konsekvenser i sinnevärlden får man förklaringar som besvarar både frågan "hur?" och frågan "varför?". Till syvende och sist kan man såklart inte veta om förklaringen är sann, men det gäller ju alla metafysiska påståenden.
Förbundet Humanisterna har väckt debatt i Sverige. Vad anser du om tanken från marxisten Stephen Jay Gould om Non overlapping magisteria -NOMA? Finns det en konflikt mellan religion och vetenskap?
Det Gould försöker fånga har diskuterats sedan antiken och framför allt under medeltiden, då Thomas Aquinas försökte skilja på tro och vetande och på religionens domäner och vetenskapens domäner. I logisk bemärkelse tror jag inte att vetenskapen och religionen behöver hamna i konflikt, sedan ligger det i de båda aktiviteternas natur att gräla då man stöter på varandra i marginalerna. I de gränslanden vill ibland religionen tränga in på vetenskapens område och orsakar då rättmätig vrede - vetenskap är ju per definition en aktivitet som bör utelämna Gud som förklaringsgrund, den sysslar med naturen, det skapade, inte med Skaparen - och ibland vill vetenskapen tränga in på religionens område, genom att avfärda religionen som falsk, en kompetens som vetenskapen saknar. Ofta kvittar de där genrebrotten, som när kreationister hävdar att jorden bara funnits i sextusen år eller Dawkins et al gnölar om sina fördomar, men ibland är det såklart ytterst allvarligt att man inser att de båda måste respektera varandra: i dagens Iran eller Kina, exempelvis.
Kan berättelserna om de stora forskarna ge inspiration och insikt i svåra ämnen? Finns det brister i hur vetenskapshistorien fungerar idag? Är vetenskapen alltför upphängd på ikoner som Albert Einstein?
Just Einstein var i hög grad en sådan ikon, ett ovanligt ensamt snille i vetenskapshistorien. Annars är det med vetenskapshistorien som med all historieskrivning, den formuleras för att ge stöd åt de rådande fördomarna och idealen. Sålunda skrivs vetenskapshistorien i dag gärna som en berättelse som modernism och rationalitet, vars drivkrafter är i huvudsak av teknisk karaktär. Det är nog ett problem just därför att det är en berättelse som inte något vidare uppmuntrar till inspirerande hjälteberättelser. Att bli vetenskapsman ligger mycket närmare filosofen och konstnären än ingenjören. När berättelsen om vetenskapen återigen bygger på dess nära samband med religiösa och estetiska föreställningar, när det nära intellektuella sambandet (både i form av ömsesidigt stöd och konflikt) mellan kyrkans framväxt och vetenskapens framväxt återigen betonas, då kanske det i högra grad kan locka yngre till vetenskapen.
Hur påverkar vetenskap och politik varandra idag? Ger vetenskapen en god faktagrund för politiken, eller "förvetenskapligas" politiken för att dra undan värderingsfrågor?
Enligt min mening har politiken och vetenskapen inget med varandra att göra. De tekniska problem som politiker kan ställas inför måste lösas på samma sätt som hantverkaren löser sina problem, ateoretisk och mot bakgrund av erfaranheten. Att politiken ändå förvetenskapligats - för det håller jag med om - beror på gårdagens ideologiska val av socialister och liberaler och dagens okunskap bland socialister och liberaler. Inom något decennium har också dessa förstått att modernismen är en svunnen epok.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, historia, russell, einstein, forskning, newton, fysik, böcker, intervju, katolicism, vetenskapshistoria, positivism
Intressant
