Henrik Brändén beskriver problemet; trots att allt mer av samhällsutvecklingen drivs av vetenskapliga frågeställningar så ägnas allt mindre utrymme i media åt vetenskap och teknik. Det blir svårare att själv göra bruk av sitt eget förnuft inför teknikens omvälvningar av vardagen.
Det finns en sanning i resonemanget. Paradoxen är att vetenskapsjournalistik samtidigt går hem hos publiken. Spridningen på nätet har skapat upp fler källor än tidigare. Nya medier som bloggar, vloggar, poddar är i slutändan bara teknik, det är innehållet som räknas. Den främsta förändringen är att de har fostrat nya skribenter och nya publikationer. I kvalitet och mängd finns ett gott urval, särskilt om läsaren behärskar fler språk än svenska.
Delvis är det inte ett problem för vetenskapsjournalistiken i sig, det är ett problem för journalistiken som helhet. Annonser på internet ger inte lika höga intäkter som dem på papper, konkurrensen är större även med internationella media. Fokuseringen på kostnader gör att allmänreportrar alltmer får täcka vetenskapsfrågor, vilket tyvärr påverkar kvaliteten.
Det är för mycket fokus på vad som publiceras i de stora tidskrifterna som Nature och Science. Då återfinns samma nyhet i alla medier, med samma vinkling. Då lägger sig genren och konkurrerar med PR-byråernas och institutionernas alltmer kvalitativa material.
Ett skäl har varit att medierna tagit skydd bakom den exklusivitet de vetenskapliga tidskrifternas betalväggar erbjuder mot läsaren. Därför skulle det vara bra med fler länkar till de ursprungliga artiklarna. Forskare kommer snart också finna nya publiceringsalternativ för sina rön.
Det handlar också om samhällets bild av vetenskapen. Identitetsbyggandet är viktigt; Anders Rydell beskriver hur dagens populärkultur är konservativ, Virginia Postrel beskriver hur världsutställningen Expo 2010 i Shanghai inte längre entusiasmerar allmänheten med sin världsbild.
Här har vetenskapsjournalistiken en plats; om man vågar vara nördig och ställa frågor tillbaka till samhället.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, journalistik, media, internet, bloggar, teknik
Intressant
Det finns en sanning i resonemanget. Paradoxen är att vetenskapsjournalistik samtidigt går hem hos publiken. Spridningen på nätet har skapat upp fler källor än tidigare. Nya medier som bloggar, vloggar, poddar är i slutändan bara teknik, det är innehållet som räknas. Den främsta förändringen är att de har fostrat nya skribenter och nya publikationer. I kvalitet och mängd finns ett gott urval, särskilt om läsaren behärskar fler språk än svenska.
Delvis är det inte ett problem för vetenskapsjournalistiken i sig, det är ett problem för journalistiken som helhet. Annonser på internet ger inte lika höga intäkter som dem på papper, konkurrensen är större även med internationella media. Fokuseringen på kostnader gör att allmänreportrar alltmer får täcka vetenskapsfrågor, vilket tyvärr påverkar kvaliteten.
Det är för mycket fokus på vad som publiceras i de stora tidskrifterna som Nature och Science. Då återfinns samma nyhet i alla medier, med samma vinkling. Då lägger sig genren och konkurrerar med PR-byråernas och institutionernas alltmer kvalitativa material.
Ett skäl har varit att medierna tagit skydd bakom den exklusivitet de vetenskapliga tidskrifternas betalväggar erbjuder mot läsaren. Därför skulle det vara bra med fler länkar till de ursprungliga artiklarna. Forskare kommer snart också finna nya publiceringsalternativ för sina rön.
Det handlar också om samhällets bild av vetenskapen. Identitetsbyggandet är viktigt; Anders Rydell beskriver hur dagens populärkultur är konservativ, Virginia Postrel beskriver hur världsutställningen Expo 2010 i Shanghai inte längre entusiasmerar allmänheten med sin världsbild.
Här har vetenskapsjournalistiken en plats; om man vågar vara nördig och ställa frågor tillbaka till samhället.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, journalistik, media, internet, bloggar, teknik
Intressant
