torsdag 20 september 2012

Rädda noshörningen: fridlyst eller handelsvara?

Mattias Klum gör TV-programmet Fridlyst, där kända svenskar ska göra en insats för vilda djur som skyddas under CITES.

CITES är FN:s konvention om handel med utrotningshotade djur. Det är ett avtal som ska hindra överanvändningen av arter genom att reglera handeln med vilda djur. Särskilt noshörningar, elefanter och tigrar har setts som viktiga, då de är karismatisk megafauna. Fast trots ständigt mer pengar från givare så skalas kapprustningen mellan vakter och tjuvjägare upp. Det lutar mer åt att tjuvjägarna vinner.

Är kanske lösningen att noshörningar och annan karismatisk megafauna blir varor på en marknad? Det föreslår den sydafrikanske miljöekonomen Michael 't-Sas Rolfes på sin hemsida Rhino Economics. Det finns ingen äganderätt för mycket av den karismatiska megafaunan.

Kan det vara att förbudet av handeln av noshörningshorn och tigerpenisar som driver upp marknaden till konstlat höga priser? Det gör att fler desperata människor i Afrika och Asien väljer att ta risken och ger internationella brottskarteller pengar till att bedriva en allt mer avancerad tjuvjakt? Är CITES en grym återspegling av samma problematik som kriget mot narkotikan? Avtalet försöker att reglera handeln med tusentals arter över alla världens gränser, det är absurt brett i sin tillämpning.

Världsnaturfonden WWF och andra miljöorganisation följer en för enkel väg, i alla internationella förhandlingar så kämper de så hårt de kan för att stärka förbuden för handel och att pressa utvecklingsländernas regeringar att stifta hårdare lagar och upprätthålla dem striktare. Det får konsekvenser för de fattiga i u-länderna. Fridlysning är andrahandslösningar, menar Michael 't-Sas Rolfes.

Mike förslår att tillåta handel, och att tillåta ägande av enskilda djur. Han anser att det skulle vara särskilt lämpligt för noshörningarna. Det går att ta deras horn utan att döda djuret.



Lokalbefolkning måste vara med på det. Det är dem som får leva med att en noshörning trampar ned deras grönsaksland! Noshörningar kan vara aggressiva djur som är farliga att ha nära byn. Är du fattig är inkomsten från att hjälpa tjuvskyttarna livsviktig. Ser lokalbefolkningen ett vettigt sätt att samleva med djuren och dessutom en hållbar utveckling på bygden så minskar intresset för jakt.

Det är en svår debatt Michael 't-Sas Rolfes har framför sig. Många av dem som stödjer förbuden menar säkert väl, men problemet förvärras av att naturskydd i dag handlar mer om känslor hos givarna än om att skapa livskraftiga djurstammar. Vad händer när kändisarna åker hem? Dagens politik har inte lyckats. Hur kan noshörningar blir tillgångar snarare än kostnader? Att de är mer värdefulla som levande djur, än som döda? Kan vara dags att prova alternativen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Universalism mot brutalism

Det görs mycket sökande efter mening i dessa dagar då liberalkonservatismen spelat ut sin roll. Ibland så förs tanken om den stora state...