söndag 16 september 2012

Olof Palme, en film om svunnen politik

Palme, en av de mest omtalade dokumentärerna någonsin på svenska biografer. Filmen har nått en spridning utöver det vanliga för en dokumentär. Rent filmiskt instämmer jag i Tidningen Kulturens kritik av dokumentärfilmen från Kristina Lindström och Maud Nycander. Som Roberto Fogelberg Rota påpekar, det blir mest som en film för samhällskunskapen i skolan. Det är en mycket rak berättelse om politikern Olof Palme, främst för en publik som inte upplevde hans politiska gärning under sin livstid eller en äldre publik där den nu känns väldigt avlägsen.

Palme präglades av sin tid. Han var formad av efterkrigstiden och dess klara och tydliga sidor. Det fanns en klar avgränsning mot kommunismen, men socialdemokratin hade ett tydligt mål om ett socialistiskt samhälle. Frågan handlade om vägen dit och hur man skulle passa ihop de olika delarna i socialdemokratins breda tält. För att kunna vara ett fyrtioprocentsparti måste man samla många disparata grupper över ett brett politiskt spektrum, vilket inte är lätt i opposition och utan förtroendeuppdrag att dela ut för att släta över konflikter.

Nu finns inte längre tanken om socialismen kvar inom socialdemokratin, partiet är snarare mer öppet för marknader, inkomstskillnader och företagande än vad Olof Palmes borgerliga motståndare var på 70-talet.

Palme hade nog haft svårt för att världshistorien startade sin gång igen efter Berlinmurens fall. Reträtten från socialismen inleddes av socialdemokratin redan under Palmes återkomst till statsministerposten 1982. Det var troligen Palmemordet 1986 och den konstlade högkonjunktur som regeringens politik underblåst som höll kvar socialdemokratin vid makten efter valet 1988, präglat som det var av säldöd och skandaler inom rörelsen. En tredje valförlust hade Olof Palme inte överlevt som partiledare.

År 1988 skulle Palme ha fyllt 61 år, men redan då på 80-talet skulle den svenska politikens åldersdiskrimineringen ha satt igång och hållit honom utanför de viktigare uppdragen. Trots sin roll som medlare i kriget mellan Iran och Irak stod det tydligt att Palme skulle bli förbigången i FN-sammanhang. Exit Palme, kanske hade han kunnat ge Göran Persson några tjuvnyp från vänster under 90-talets socialdemokratiska kantring fast nog inte mer än så.



Olof Palmes praktiska politik har blivit än svårare att hålla levande, då det färgats av en närmast Kristus-lik ton. Det hindrar anpassningar och omtolkningar för att möta samtiden och påverka den. Utrymmet för politiken överlag är mycket mindre, där myndigheterna bestämmer mer över politikerna. Det förhållandet hade Palme också haft svårt för.

Palme formade sin omgivning och även sina politiska motståndare. Än i dag är stora delar av den intellektuella högern anpassad till att bekämpa en ideologiskt målmedveten socialdemokrati av klassiskt snitt. Därför så försöker politiken att handla om många av samma frågor som på Palmes tid, fast utan frågornas innehåll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...