Klimatforskningen kommer att blir mer öppen för samtal och fler synsätt. Nu har forskningen börjat att finna mer komplexa förklaringar till klimatets variationer.
En artikel publicerad i Nature av CERN om ett experiment om molnbildning är lämpligt neutralt. Experimentet handlar om en hypotes från fysikern Henrik Svensmark om låg molnbildning. Molnbildningen startas av höga nivåer kosmisk strålning, som förmedlas genom variationer i solens magnetfält. När solens magnetfält försvagas, tränger mer kosmisk strålning in i atmosfären, vilket skapar fler moln och minskar mängden solljus som når ytan och på så sätt sänker temperaturen. Omvänt gäller att när solens magnetiska aktivitet är högre (och det finns gott om solfläckar), är jorden till viss del avskärmad från kosmisk strålning, färre moln skapas och temperaturer tenderar att stiga.
Svensmarks studier de senaste åren hade gett belägg för att höga energipartiklar (liknande kosmisk strålning) kan ge upphov till molnbildning, men resultaten från CERN:s CLOUD- experiment väntades ge starkare bevis. I stora drag var svaret: ja, under noggrant kontrollerade förhållanden som skulle kunna finnas på olika höjdnivåer i atmosfären, har förekomsten av spår av svavelsyra och ammoniak resulterat i bildandet av kärnorna för molnbildning. När man tillsatte högenergipartiklar ökade graden av kärnbildning avsevärt.
Experimentet behöver kompletterande frågor. Forskningens förståelse av molnbildning är fortfarande långt ifrån fullständig. Eftersom moln spelar en viktig roll för temperaturen och IPCC:s modellbyggare inser att deras modeller inte tar tillräcklig hänsyn till moln, så bör alla välkomna fler experiment.
Det finns dem som önskat tona ned den kosmiska strålningens betydelse och sopa undan resultaten från CERN, likaväl som andra har tolkat resultaten som ett fullständigt omkullkastande av all tidigare forskning. De flesta reaktionerna på artikeln i Nature har dock varit hoppfullt balanserade. Effekten på molnbildningen är lägre än vad som behövs för att få det genomslag som hypotesen förutser, men den kan inte avvisas.
Vi vet inte ännu hur kosmisk strålning har en koppling till molnbildning. Troligen kommer forskningen ställas inför nya frågor, skapa nya hypoteser och behöva fler tester. Det är så forskning går till. Det var inte länge sedan som forskningen förkastade tanken på att Månen skulle spela en roll i världshavens egenskaper. Nu sägs det vara uppenbart, och de flesta antar att Jordens tidvatten blandar det kalla vattnet från djuphavet med ytans varma vatten och tvärtom. En realistisk modell av havet och klimatet måste tänka på tidvattnet.
Den förstärkta växthuseffekten som står bakom klimatförändringarna har inte heller några slutgiltiga bevis, trots politiska strider. Den är den bästa förklaringen hittills på mönstret av stigande temperaturer under de senaste hundra åren, särskilt givet en relativt statisk syn på det globala klimatet. Förklaringen understöds av indicier och resultaten av körningar på datamodeller av klimatet som tar hänsyn till tidigare förändringar. Det är den graden av visshet all vetenskap arbetar med. När vi sett en utplaning av temperaturerna det senaste årtiondet väcks förstås frågor om hur bra modellerna är.
Läs även andra bloggares åsikter om väder, klimat, forskning, klimatvetenskap, vetenskap, astronomi
Intressant
En artikel publicerad i Nature av CERN om ett experiment om molnbildning är lämpligt neutralt. Experimentet handlar om en hypotes från fysikern Henrik Svensmark om låg molnbildning. Molnbildningen startas av höga nivåer kosmisk strålning, som förmedlas genom variationer i solens magnetfält. När solens magnetfält försvagas, tränger mer kosmisk strålning in i atmosfären, vilket skapar fler moln och minskar mängden solljus som når ytan och på så sätt sänker temperaturen. Omvänt gäller att när solens magnetiska aktivitet är högre (och det finns gott om solfläckar), är jorden till viss del avskärmad från kosmisk strålning, färre moln skapas och temperaturer tenderar att stiga.
Svensmarks studier de senaste åren hade gett belägg för att höga energipartiklar (liknande kosmisk strålning) kan ge upphov till molnbildning, men resultaten från CERN:s CLOUD- experiment väntades ge starkare bevis. I stora drag var svaret: ja, under noggrant kontrollerade förhållanden som skulle kunna finnas på olika höjdnivåer i atmosfären, har förekomsten av spår av svavelsyra och ammoniak resulterat i bildandet av kärnorna för molnbildning. När man tillsatte högenergipartiklar ökade graden av kärnbildning avsevärt.
Experimentet behöver kompletterande frågor. Forskningens förståelse av molnbildning är fortfarande långt ifrån fullständig. Eftersom moln spelar en viktig roll för temperaturen och IPCC:s modellbyggare inser att deras modeller inte tar tillräcklig hänsyn till moln, så bör alla välkomna fler experiment.
Det finns dem som önskat tona ned den kosmiska strålningens betydelse och sopa undan resultaten från CERN, likaväl som andra har tolkat resultaten som ett fullständigt omkullkastande av all tidigare forskning. De flesta reaktionerna på artikeln i Nature har dock varit hoppfullt balanserade. Effekten på molnbildningen är lägre än vad som behövs för att få det genomslag som hypotesen förutser, men den kan inte avvisas.
Vi vet inte ännu hur kosmisk strålning har en koppling till molnbildning. Troligen kommer forskningen ställas inför nya frågor, skapa nya hypoteser och behöva fler tester. Det är så forskning går till. Det var inte länge sedan som forskningen förkastade tanken på att Månen skulle spela en roll i världshavens egenskaper. Nu sägs det vara uppenbart, och de flesta antar att Jordens tidvatten blandar det kalla vattnet från djuphavet med ytans varma vatten och tvärtom. En realistisk modell av havet och klimatet måste tänka på tidvattnet.
Den förstärkta växthuseffekten som står bakom klimatförändringarna har inte heller några slutgiltiga bevis, trots politiska strider. Den är den bästa förklaringen hittills på mönstret av stigande temperaturer under de senaste hundra åren, särskilt givet en relativt statisk syn på det globala klimatet. Förklaringen understöds av indicier och resultaten av körningar på datamodeller av klimatet som tar hänsyn till tidigare förändringar. Det är den graden av visshet all vetenskap arbetar med. När vi sett en utplaning av temperaturerna det senaste årtiondet väcks förstås frågor om hur bra modellerna är.
Läs även andra bloggares åsikter om väder, klimat, forskning, klimatvetenskap, vetenskap, astronomi
Intressant
