Jag intervjuar författaren Dilsa Demirbag-Sten i Tidningen Kulturen, En av Sveriges starkaste liberala röster den 26 maj 2010. Dilsa Demirbag-Sten berättar om sin biografi Fosterland och sina tankar kring multikulturalism, yttrandefriheten, folkhemmet och framtiden.
Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit avhandla både sin kritik av debattören Ayaan Hirsi Ali (som uppmanat till kristen mission i muslimska områden), och pekat ut hur Halal-TV:s val av programledare drivit på fördomar.
Kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten är en av Sveriges starkaste liberala röster kring mångkulturalism och yttrandefrihet. I biografin berättar hon om sin uppväxt i Uppsala, i folkhemmets räta linjer. Hon berättar om motsättningen mellan modernitet och tradition, och hur familjen förändrats både av mötet med Sverige och omvärldens utvecklingar.
I medierna har hennes porträtt av sin far ofta tagits upp, men "det är en kvinnoskildring av tre generationer" påpekar hon. Främst skildras mamman, och hennes möte med Sverige.
Sverige var den stora förebilden för familjen. Det var smärtsamt för mamman att komma till det nya landet, och finna sig till rätta, men det gick att till sig det nya landet genom barnen.
Fosterland handlar även om en tid av stora förändringar. Det var precis i skiftet mellan arbetskraftsinvandring till flyktingmottagning. Den förändrade invandringspolitiken skapade grunden för ett splittrat samhälle.
Hon kan förstå att det finns en nostalgi över folkhemssverige. Det var ett samhälle som gjorde framsteg, men det krävde också stor likformighet och uteslöt det som avvek. I längden höll det inte, så "det är dags att efter ett långt avsked lämna folkhemmet bakom oss" annars blir det lätt att grupp står mot grupp.
Ett av spåren efter folkhemmet, är det konservativa kulturliv som Dilsa debatterat. Det skakas av strider som hon finner ålderdomliga. Striden mellan figurativ och icke-figurativ konst som rasar är löjlig, "man kan ju gilla båda".
I folkhemmets ställe ser Dilsa gärna en mer liberal och öppen vision, men hon ser nu att "då politikerna inte kunde göra alla lika, vill de nu skapa upp separata samhällen". I längden kan det inte fungera, och därför har hon tagit upp debatten mot islamismen. Priset för yttrandefriheten är att man inte kan vara omtyckt av alla. Det är ett nödvändigt pris, men hon ser hur konflikträdslan sprids i offentligheten, särskilt som hon uppfattar att det politiska våldet har ökat.
"Staten har en roll i kulturlivet, men nu har det blivit ett brett och institutionaliserat kulturliv". Hon saknar nya intryck, "alltför många sitter och vinkar till varandra i postkoloniala diskurser". Det gäller att ingjuta nytt liv i kulturen, säger hon från sin erfarenhet. Förslagen till förnyelse har hon, "prova med nya institutioner, ge möjligheten till avdrag för gåvor till kulturstiftelser, och ge kulturlivet lika stor andel i Svenska Spels vinster som idrotten".
Resurserna kan komma kulturen till godo, "men för att göra det, måste vi våga ta debatten om kvalitet i kulturen". Där har uppfattningen om vad som är jämlikhet varit ett problem, "det är en illusion att tro att det inte finns en elit, den viktiga frågan är hur genomlyst eliten är". Dilsa pekar på debatten kring de statliga inkomstgarantierna för konstnärer som ett exempel på att kultureliten inte tar ansvar för sina privilegier. Den slutenhet som tagits fram är förödande, "därför kommer inte intresset, engagemanget och idéerna fram, och då blir finanselitens intresse av att bli välgörare för kultur och samhällsdebatt litet".
Det är en tid av förändringar för Sverige. Kanske kan de förändringarna likna slutet i Fosterland; det blev bra trots allt, bara på ett annat sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, böcker, fosterland, invandring, folkhemmet, politik, islam, samhälle,
Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit avhandla både sin kritik av debattören Ayaan Hirsi Ali (som uppmanat till kristen mission i muslimska områden), och pekat ut hur Halal-TV:s val av programledare drivit på fördomar.
Kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten är en av Sveriges starkaste liberala röster kring mångkulturalism och yttrandefrihet. I biografin berättar hon om sin uppväxt i Uppsala, i folkhemmets räta linjer. Hon berättar om motsättningen mellan modernitet och tradition, och hur familjen förändrats både av mötet med Sverige och omvärldens utvecklingar.
I medierna har hennes porträtt av sin far ofta tagits upp, men "det är en kvinnoskildring av tre generationer" påpekar hon. Främst skildras mamman, och hennes möte med Sverige.
Sverige var den stora förebilden för familjen. Det var smärtsamt för mamman att komma till det nya landet, och finna sig till rätta, men det gick att till sig det nya landet genom barnen.
Fosterland handlar även om en tid av stora förändringar. Det var precis i skiftet mellan arbetskraftsinvandring till flyktingmottagning. Den förändrade invandringspolitiken skapade grunden för ett splittrat samhälle.
Hon kan förstå att det finns en nostalgi över folkhemssverige. Det var ett samhälle som gjorde framsteg, men det krävde också stor likformighet och uteslöt det som avvek. I längden höll det inte, så "det är dags att efter ett långt avsked lämna folkhemmet bakom oss" annars blir det lätt att grupp står mot grupp.
Ett av spåren efter folkhemmet, är det konservativa kulturliv som Dilsa debatterat. Det skakas av strider som hon finner ålderdomliga. Striden mellan figurativ och icke-figurativ konst som rasar är löjlig, "man kan ju gilla båda".
I folkhemmets ställe ser Dilsa gärna en mer liberal och öppen vision, men hon ser nu att "då politikerna inte kunde göra alla lika, vill de nu skapa upp separata samhällen". I längden kan det inte fungera, och därför har hon tagit upp debatten mot islamismen. Priset för yttrandefriheten är att man inte kan vara omtyckt av alla. Det är ett nödvändigt pris, men hon ser hur konflikträdslan sprids i offentligheten, särskilt som hon uppfattar att det politiska våldet har ökat.
"Staten har en roll i kulturlivet, men nu har det blivit ett brett och institutionaliserat kulturliv". Hon saknar nya intryck, "alltför många sitter och vinkar till varandra i postkoloniala diskurser". Det gäller att ingjuta nytt liv i kulturen, säger hon från sin erfarenhet. Förslagen till förnyelse har hon, "prova med nya institutioner, ge möjligheten till avdrag för gåvor till kulturstiftelser, och ge kulturlivet lika stor andel i Svenska Spels vinster som idrotten".
Resurserna kan komma kulturen till godo, "men för att göra det, måste vi våga ta debatten om kvalitet i kulturen". Där har uppfattningen om vad som är jämlikhet varit ett problem, "det är en illusion att tro att det inte finns en elit, den viktiga frågan är hur genomlyst eliten är". Dilsa pekar på debatten kring de statliga inkomstgarantierna för konstnärer som ett exempel på att kultureliten inte tar ansvar för sina privilegier. Den slutenhet som tagits fram är förödande, "därför kommer inte intresset, engagemanget och idéerna fram, och då blir finanselitens intresse av att bli välgörare för kultur och samhällsdebatt litet".
Det är en tid av förändringar för Sverige. Kanske kan de förändringarna likna slutet i Fosterland; det blev bra trots allt, bara på ett annat sätt.
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, böcker, fosterland, invandring, folkhemmet, politik, islam, samhälle,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar