Jag skriver en artikel om Postmodern liberalism? i Captus Tidning nummer 95, 2007.
Man bör vänja sig vid att söka sanningen i små ting, annars kommer man att ta grundligt miste i de stora - Voltaire
”Postmodernism” - blotta ordet brukar röra upp vilda känslor hos den svenska borgligheten. Ofta har man fått lära sig att postmodernismen är den farligaste fienden, här finns grunderna för queerteori, postkolonialism, kulturrelativism, socialkonstruktivism och ifrågasättandet av objektiviteten. Namn som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jacques Lacan och Jean-François Lyotard låter som ett antiliberalt skräckkabinett.
Reflexmässiga reaktioner är oftast olyckliga. Skulle det i det postmoderna tankegodset kunna finnas något som en liberal kan ta vara på? Finns det kanske kopplingar till vissa liberala tänkares idéer?
Ibland har det faktiskt påpekats att det finns likheter med liberala tänkare som Friedrich Hayek och Karl Popper. Faktum är att likheterna är så slående att Hayek har blivit kallad för den förste postmodernisten. Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.
Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.
Problemet är svårigheten att precist definiera en så spretig rörelse som postmodernismen. Den innefattar så vitt skilda områden som bl.a. sociologi, historia, litteraturvetenskap, medicinsk etik och vetenskapsteori. Många av dess frontfigurer drog sällan jämnt ifråga om metoder och om slutsatsernas politiska vikt och betydelse.
I en mer fruktbar syn kan den ses som en kritik av den modernism som inleddes av Upplysningen, vilken inkluderade filosofer som Bacon, Descartes och Saint-Simon. Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer, ofta i tron att en universell kultur på rationell grund kunde skapas. Upplysningen var inte heller någon sammanhållen rörelse, vilket ses i de djupa skillnaderna mellan filosofer som Voltaire och Condorcet samt Hume och Adam Smith.
Den värsta tendensen från Upplysningen var att applicera förment vetenskapliga principer på det mänskliga samhället. Under den attityden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga. Det påpekande många postmodernister gör är att alla fakta innehåller teori, att det inte finns några sanningar som är oberoende av människor, kulturer och språk och att variationen i den mänskliga tillvaron undgår vår fullständiga förståelse. Där ser vissa postmodernister faktiskt möjligheterna i osäkerheten.
Det är en balansgång. Michel Foucaults likställande av diskurser (de världsåskådningar som påverkar hur vi tänker) med maktstrukturer kan brygga över till public choice- skolan med att institutioner kan påverka och inruta hur människor tänker, men de kan också jämna ut spelplanen för mycket så att vi inte ser de skillnader som finns mellan institutioner och akademiska discipliner.
Foucaults tankar om kroppen och hur dagens politik vill styra den genom att lägga sig i bland annat hälsa, kost, genetik, könstillhörighet sätter verktyg i händerna också på liberaler. Foucault föreläste också under de sista åren av sitt liv om Hayeks tankar kring den privata sfären i samhället och om att denna måste försvaras för att möjliggöra ett skydd mot maktens excesser.
Jacques Derrida och Jacques Lacan menar att språkliga strukturer bestämmer hur vi ser verkligheten. Det gör oss uppmärksamma på att vissa ord har en hel del kopplingar och innebörder vi är omedvetna om. Jämför med hur ordet rättvisa i dag självklart ses som rättvisa i utfallet. Men Derrida och Lacan missar att den moderna lingvistiken är inne på att tankar och uppfattningar föregår språket.
Lyotard håller med Hayek om att ekonomin är en subjektiv vetenskap, där kulturella värderingar och förväntningar om framtiden påverkar utbud, efterfrågan och priser. Lyotard ligger även nära honom i tanken på den tysta kunskapen, att all kunskap som är nödvändig för ekonomin och samhället inte alltid kan formuleras, utan ligger invävd i traditioner, sedvänjor och praxis. Intressant nog har detta institutionella sätt att närma sig ekonomin vunnit framgång de senaste åren. Lyotard är långt mer socialrelativistisk än Hayek, men förkastandet av en fullständig kunskap försvårar i alla fall totalitära institutioner. Balanserandet kan som bäst ge en mer kritisk förståelse av världen, där en pluralistisk syn inte behöver vara dogmatisk eller sammanfallen i relativism utan att man erkänner att skillnader har betydelse.
Just denna skepsis inför metaberättelser, de stora teorierna som hävdar sig kunna förklara allt i den mänskliga tillvaron, är positiv. Visst gav Upplysningen oss kunskaper om naturen och samhället, men vi bör vara vaksamma mot att den också innehöll en hel del naivitet om det begränsade förnuftets planeringsförmåga. Det är ur denna rationalism som många av 1900-talets värsta totalitära regimer föddes.
Upplysningstänkandet ligger till grund för den sociala ingenjörskonst som fortfarande påverkar våra liv. Skillnaderna mellan liberalism och postmodernism är stora. Men postmodernismen och liberalismen ställer delvis samma frågor, och även om de kommer till olika svar, finner de ibland gemensamma fiender. Där de skiljer sig från varandra på lång sikt, kan de kanske ha ett utbyte på kort sikt.
Läs även andra bloggares åsikter om foucault, lyotard, derrida, frankrike, liberalism, filosofi, politik, voltaire, kant, hayek, samhälle, postmodernism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar