Det är mindre än en vecka kvar till presidentvalet i Colombia, som främst verkar stå mellan Juan Manuel Santos, f.d. förvarsminister och medlem av landets stora mediemogulsfamilj, och huvudstaden Bogotàs tidigare borgmästare, den okonventionelle Antanas Mockus.
I den gassande solen på Bio Rio vid Hornstulls uteservering sitter journalisten och författaren Magnus Linton, som i augusti utkommer med sin nya bok Cocaina. "Många kanske tror att Cocaina är ett inlägg i den svenska narkotikadebatten, men främst handlar min bok om Colombia och drogen som format landet".
Colombia är tyvärr ett idealiskt land för kokainframställningen, "det är ett land med extrem fattigdom, men som även har en avancerad ekonomi". Den extrema fattigdomen på landsbygden pressar småbönderna att odla koka. Vid kusten bor många afro-colombianer i sina egna isolerade samhällen, så förhållandena är idealiska för kokainframställningen. Samtidigt så finns det i storstäderna tillgång till en avancerad ekonomi med banker, kommunikationer och strukturer för export och pengatvätt.
"Det är trasiga stater som behövs för narkotikatillverkningen", och Colombia är en stat som trasats sönder av kokainet. Fram till 80-talet var landet oroligt, men inte kaotiskt. När kokaodlingen började växte den marxistiska gerillan FARC från en stryka på 1000 soldater i början av 1980-talet, till en armé på 20000 soldater vid nollnolltalets början. Parallellt organiserade rika jordägare paramilitära styrkor för att skydda sina intressen, och även dessa privatarméer blev helt beroende av narkotikaproduktion och övertog kokainhandeln när Medellin- och Calikartellerna kollapsade. Gerillans och paramilitärens strider om territorium har nu gjort fyra miljoner colombianer till flyktingar i sitt eget land. Dåvarande presidenten, Ernesto Samper, misstänks för att ha varit mutad av Calikartellen.
Kokain blev från och med 80-talet modedrogen, därför att "kokain är knarket för dem som hatar knarkare" påpekar Linton. Drogkulturen hade före kokainet förknippats med flummighet och förlorad kontroll, egenskaper som inte passade in den västliga medelklassens livsstil.
"USA:s krig mot narkotikan misslyckades. Tanken var att istället för att utkämpa kriget mot efterfrågan hemma i USA, så skulle utbudet från Latinamerika stoppas". Trots alla besprutade kokafält och sprängda labb så kunde inte flödet av kokain hindras. Konflikten blev dock alltmer militariserad, och den nu sittande presidenten Alvaro Uribe, drog nytta av att likställa kokainproblemet helt och hållet med FARC-gerillan. "Det är en för enkel beskrivning, kokain är inte alltid lika med FARC", säger Linton och pekar på de paramilitära gruppernas helt avgörande roll i varför nästa hela världens kokainproduktion kom att koncentreras till Colombia. I dag är ett stort problem att militariseringen av antidrogkriget skapat ett alltmer spänt förhållande till grannländerna Venezuela och Ecuador.
Det är inte så välkänt att Colombia under en tid legaliserade innehav och bruk av små mängder narkotikan. Det finns en stark tradition av frihetlig vänster, påpekar Linton, och 1994 dömde konstitutionsdomstolen ut förbudet som en inskränkning av medborgarnas frihet och självbestämmande. Det är därför som president Uribes återkriminalisering av bruket väckte sådan kontrovers, det var en del av Uribes försöka att montera ned konstitutionen. Han ville själv ställa upp för en tredje mandatperiod, men en folkomröstning stoppades av konstitutionsdomstolen.
Gerillorna och de paramilitära grupperna är ännu stora aktörer, men "i dag har de stora kartellerna brutits upp och ersätts av baby-karteller", säger Linton. Det är främst mexikanska intressen som kontrollerar baby-kartellerna, och utvecklingen i Mexiko är en repris på hur det såg ut i Colombia för tjugo år sedan under jakten på bossen Pablo Escobar. Staten mister kontrollen över landet genom att militarisera konflikten med narkotikaligorna istället för att bekämpa den strukturella fattigdomen.
Den allt svårare utvecklingen i Mexiko kan förhoppningsvis ge Latinamerika förbättringar. President Barack Obama och hans narkotikageneral Gil Kerlikowske är medvetna om att kriget och förbuden kostar för mycket pengar, och försöker att gå mot en skadereduktionslinje, kanske även en avkriminalisering av cannabis. "Förbudet är ju undergrävt av att flera delstater tillåter medicinsk användning av marijuana. Via sin ekonomiska makt har Washington absurt nog större makt över Latinamerikas nationer än över de egna delstaterna".
Så vem vinner presidentvalet? Linton hoppas på Mockus, men tror att Santos stöd från etablissemanget kommer att vara avgörande. Därför fortsättter kriget mot kokainet, de inre stridigheterna och risken finns för ett krig med grannländerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar