När jag skrev min artikel i Dagens Industri om att reformera IMF och Världsbanken blev utrymmet kort. Det som inte redigerades bort var en kortfattad uppmaning till utrikesminister Carl Bildt att Sverige skulle lägga sin röst för tanken att cheferna till IMF och Världsbanken skall utses på sina meriter, istället för att delas upp politiskt av EU och USA. Inte ett val som Carl Bildt kunde påverka så mycket, och det blev återigen ett politiskt val.
Dominique Strauss-Kahn, tidigare presidentkandidat i för socialistpartiet som förlorade mot Ségolène Royal drevs igenom främst av Frankrike. Ryssland föreslog en motkandidat men valet av Strauss-Kahn sattes aldrig i fråga.
Vad har hänt sedan dess? Dominique Strauss-Kahn hamnade i en sexskandal med IMF-ekonomen Piruska Nagy. Nagy sades fått fördelar då hon varit en relation med Strauss-Kahn. I ett uttalande av styrelsen fördömdes Strauss-Kahns beteende som bristande professionalitet, men DSK fick fortsatt förtroende.
Nåväl, skandaler har även förgångarna haft och det är inte enskilda skandaler som är främsta problemet. Problemet är business as usual.
Ibland överlever institutioner de system de är satta att upprätthålla. IMF och Världsbanken skapades efter andra världskriget till följd av Bretton Woods-systemet för att främja stabila valutakurser, avskaffande av handelshinder och bekämpa fattigdomen. Bretton Woods instiftades i en tid av mycket strikta statliga valutaregleringar och även Västeuropa upplevde efter andra världskriget kapitalbrist.
Dagens nyligen industrialiserade länder i Asien, Latinamerika och Östeuropa har tvärtom tillgång till fria kapitalmarknader och IMF och Världsbanken lånar ut till räntor som är inte särskilt mycket lägre än de globala kapitalmarknadernas.
De senaste tio åren har de båda institutionerna ökat antalet anställda med 50 procent, upp till 2.700 heltidsanställda för IMF och 8.700 för Världsbanken. Detta i en tid då knappt några nya medlemsländer tillkommit.
Sedan jag skrev artikeln i DI har det kommit en finanskris av stora dimensioner, där IMF fått rycka ut med räddningspaket till länder som Ungern och Lettland.
Frågan är om IMF verkligen skall fortsätta som en lender of last resort, en brandkår för stater i enorm likviditetskris? Internationella Valutafonden grundades för att råda bot på de problem som fanns med betalningsbalanser före andra världskriget. I dag har vi en sällan skådad obalans i världsekonomin, och tittar vi på Asien så verkar inte IMF ha särskilt mycket att säga till om. Kina fortsätter att kraftfullt hindra varje meningsfull värdering av sin valuta, medan Japan fortsätter att hålla låga räntor och ständigt försvaga sin valuta. Genom att hålla sina valutor svaga pressades bördan av den allt svagare dollarn över på Euro-området, trots obalanser i de europeiska betalningssystemen. IMF var inte särskilt framsynt när det gällde bostadsbubblan i USA.
Enligt Världsbankens egna uppgifter är 70 procent av lånen utställda till korrupta regimer, samtidigt som Världsbanken fått konkurrens av väldiga välgörenhetsstiftelser som Bill and Melinda Gates Foundation och Google.
Hur väl utvärderas institutionernas arbete? Förändringarna av den globala ekonomin visar fortfarande att det är nödvändigt att båda institutionerna reformeras för att behålla sin relevans och sitt existensberättigande.
IMF borde ha en allt viktigare roll att fylla som övervakare av det internationella valutasystemet. IMF borde göra marknaderna lätta att laga, inte svåra att ha sönder.
Världsbanken borde rikta sig till att verka mot de riktigt fattiga länderna i Afrika, och trappa ned sitt engagemang i medelinkomstländer. Särskilt gäller det Världsbankens engagemang i Kina, som ju sitter på mycket kapital.
Det är svårare uppgifter, som båda institutionerna värjt sig från, men de är nödvändiga för att överhuvudtaget behålla deras relevans.
Läs även andra bloggares åsikter om imf, världsbanken, valuta, kris, politik, ekonomi, kina, japan, usa, carl bildt, afrika, bill gates, google
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar