Jag recenserar boken Smart Power: Toward a Prudent Foreign Policy for America av Ted Galen Carpenter i Captus Tidning nummer 116, 2008. Läs mer i Smart makt: En ny amerikansk säkerhetspolitik?
Ted Galen Carpenter är säkerhetspolitisk kommentator vid den libertarianska tankesmedjan Cato Institute. Han har skrivit flera böcker om en smart isolationism för USA; redo att ingripa för Amerikas intressen, men inte för att binda fast sig i otydliga åtaganden. Hans nya bok Smart Power är särskilt intressant, då dess tankar kan bli vägledande för ett USA som i finanskrisens spår inte längre kan bekosta ett lika omfattande utrikespolitiskt engagemang.
Politiken efter attentatet mot World Trade Center var inte ett avgörande skifte, anser Carpenter. Det har funnits en ovilja att avsluta åtaganden från kalla kriget, istället har man fortsatt utsträcka dem till nya länder och konflikter. Ökningen av interventionismen anser Carpenter beror på att den amerikanska utrikespolitiken har saknat en god analys av världsläget, en tydlig syn på vilken roll USA skall spela i det, och vilka prioriteringar som är nödvändiga för att ingripa. Därför har ledningen överreagerat på dåliga utvecklingar, och den oplanerade aktivismen kan ha gjort världen mer osäker.
Carpenter är som många libertarianer kritisk till insatsen i Irak. Irak har blivit en belastning som är svår att dra sig ur, trots vissa framgångar. När man pendlat mellan att anföra oskadliggörandet av massförstörelsevapen eller spridning av demokrati i Mellanöstern som skäl för invasionen, visar ledningen att det inte funnits beredskap för den långsiktiga insats som krävs för att bringa ordning i ett från början instabilt land med otydliga konflikter.
Fler fientliga stater kommer att få tillgång till massförstörelsevapen. Istället för att måla in sig i ett hörn att stoppa alla, anser Carpenter att man behöver visa en avskräckande förmåga. USA har tidigare klarat av att balansera fientliga stater med massförstörelsevapen, som Stalins Sovjet och Maos Kina, då de förstått att anfall även skulle utplåna dem. Linjen mot Iran blir alltför oresonlig, vars ledare iallafall för sin egen överlevnads skull kunde sluta fred i kriget mot Irak. I jämförelse så går man på med silkesvantarna mot Nordkorea, utan att pressa Kina att lägga band på sin sönderfallande klientstat.
Relationen till Kina är en nyckelfråga för säkerhetspolitiken, och Carpenter ser att ytterligheterna mellan pandahatare och pandakramare i Washington kan skapa långsiktiga problem. Pandahatarna driver fram onödiga konflikter med en ny stormakt, som visserligen är auktoritär, men inte totalitärt expansionistisk. Pandakramarna tar en positiv utveckling för given, och tänker inte på att även ett mer demokratiskt Kina kommer att ha storpolitiska ambitioner. Dagens strategi av vänskap med press på reformer har fungerat bra.
EU, Japan och Sydkorea har inte tillvaratagit sina regionala säkerhetspolitiska intressen och har försummat sina respektive militära försvarsmakter, just för att de kunnat förlita sig på USA. Nato har tillåtits att expandera för att lösa organisationens identitetsproblem efter kalla kriget. Då har Nato tagit in medlemsländer vars säkerhet är svår att garantera, och som inte tillför alliansen nya resurser.
Svagare och mer instabila allierade kan genom sin förlitan på USA bli oförsiktiga och råka in i kostsamma konflikter. Carpenter blev sannspådd om att Georgien skulle reagera övermodigt på Rysslands provokationer, men han hamnar snett när han anser att Taiwan är lika oförsiktigt. Ledarna i Peking känner sig nog provocerade av det mesta som Taiwan gör på den internationella arenan.
USA:s politik har haft framgångar de senaste åren, just när man varit tydlig med vad man vill uppnå. Insatsen i Afghanistan avlöpte väl när man fokuserade på att oskadliggöra talibanerna och Al Qaida. När man lade till målet att även bekämpa opiumhandeln slog man bort en tredjedel av landets ekonomi, och gav islamisterna en ny chans. Den ursprungliga mellanösternpolitiken Condoleeza Rice tog fram, att pragmatiskt vika av från linjen med de stora fredsfördragen och satsa på begränsade insatser, gav bättre resultat. Fördragen hölls ju ändå inte. Den pragmatiska linjen gav också bättre resultat än att försöka etablera ett demokratins brohuvud i Irak, då man blev tvungen att ägna sig åt nationsbyggande. I dag blir världens polisman också världens socialassistent.
En ogenomtänkt säkerhetspolitik får inrikespolitiska effekter. USAs konstitution var inte skriven för ett land i krig eller inblandat i konflikter långt borta från sina intressen. Systemet av ”checks & balances” fungerar inte för det, och kan locka den politiska ledningen att än mer centralisera den politiska makten.
Kongressen diskuterar att sätta upp ett utgiftsmål på fyra procent av BNP för försvarsbudgeten. Det varnar Carpenter med rätta för, då det öppnar för ansvarslöshet med resurserna i en ekonomiskt trängd tid. Utvecklingen efter år 2001 var inte bra för stridskrafternas kvalitet, då Pentagon fick igenom gamla önskelistor som inte alltid stämde med vad som verkligen behövdes. Förutom i Afghanistan har den ökade militärbudgeten inte haft med kriget mot terrorismen att göra – den kampen är en polisiär uppgift.
Carpenters lösning är att rangordna de säkerhetspolitiska intressena. Eliminera särskilt fientliga terrorgrupper som Al Qaida och att vara militärt avskräckande är ett vitalt intresse kopplat till USA:s existens. Sekundära intressen, som Kinas expansion i Asien, är viktiga men kan undvaras. Svaga fientliga stater som Venezuela kan orsaka smärre problem, men är perifera intressen. Vissa intressen kan betecknas irrelevanta, som vem som styr i obetydliga länder på världscenen som Burma.
I en intervju för ABC News fick vicepresidentkandidaten Sarah Palin frågan om hon instämde i ”Bushdoktrinen”. Hon svarade med att fråga intervjuaren vad han avsåg, och hon beskylldes då för att vara okunnig om utrikespolitiken. Smart power menar att hon kanske svarade rätt, för det har funnits politiska fördelar både för vänstern och högern med att sätta sina etiketter på USA:s säkerhetspolitik. Då har improvisationen i efterhand kallats doktrin.
Näste president har därför kanske oväntat stora möjligheter att upprätta en egen agenda i säkerhetspolitiken. Både McCain och Obama har uppvisat drag av en mindre aktiv säkerhetspolitik, som kan förstärkas av det finansiella läget.
Carpenter ser främst till USA:s intressen, och om USA blir isolationistiskt i dag innebär det en stor risk för världsläget. Men om USA inte har förutsättningarna att spela samma ledande roll som tidigare, kan Carpenters prioriteringar ge vägledning så att USA:s säkerhetspolitik blir mer effektiv för USA självt och ge utrymme för dess allierade att i trygghet bygga upp sin egen säkerhetspolitik.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, USA, Barack Obama, George W. Bush, iran, nordkorea, kina, eu, storbritannien, nato, clinton, politik, globaliseringen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar