Olympiska spelen har börjat i London. Ska spelen leva upp till sitt motto Citius, altius, fortius (snabbare, högre, starkare)? Idrotten har förändrats mycket de senaste åren.
Inför OS har diskussionen om doping väckts igen genom det "war on doping" Arne Ljungqvist startade genom antidopningsbyrån WADA. Debatten har pågått länge om "fair play" å ena sidan mot "harm reduction" på den andra.
Hittills har nolltoleransen mot doping dominerat. Mörkertalen är stora om hur spritt det är, eller hur väl preparaten kan upptäckas eller varför vissa preparat är förbjudna medan andra inte är det. Legitimiteten i systemet ligger i att många i allmänheten inte riktigt uppfattar hur skild elitidrotten är från motionsidrotten. Elitidrottens träning är hälsovådlig, kosthållningen minutiöst hållen och vardagsrutinen övervakad i detalj.
En elitidrottare är, som George Dvorsky beskriver, även fysiskt annorlunda med extrema egenskaper. De är mutanter. Mutanter är vi allihopa, men det gäller att ha rätt kombination av samverkande egenskaper.
Idrottarna Oscar Pistorius och Aimee Mullins har blivit mycket omtalade inför OS, tillsammans med löparen Caster Semenya som fick genomgå ett könstest. Mekaniska proteser, oklara könsgränser har inte mött samma motstånd inom idrotten som doping. Visar Pistorius och Mullins att funktionshindrade idrottare nu kan bli förebilder och idoler? Blade Runner har ju använts av Nike i sin reklam, så det visar väl en förändrad attityd hos allmänheten?
Delvis stämmer det, men Pistorius berättelse handlar också om att publiken gillar någon som står upp mot alla odds. När det blir vardagsmat, eller när någon skaffar sig en protes för att bli en bättre löpare, så kommer saken i annan dager. Aimee Mullins har en fördel av sitt utseende för att vinna sympatier.
Semenya och hennes mer svårtydda könsidentitet har accepterats genom att attityden mot kvinnor förändrats så mycket i allmänhet. I London 2012 så ställer alla nationers OS-trupper upp med kvinnliga deltagare för första gången. Skillnaden mellan könen ses inte som så viktiga och fler ifrågasätter att idrottsgrenar behöver vara åtskilda efter kön. Det stämmer i allmänhet i grenar som skytte, medan könsskillnaderna är betydligt större inom löpning och fotboll. I en klassisk artikel i Nature Will women soon outrun men? visade forskarna Whipp och Ward hur dumt det kan bli vid naiva statistiska extrapolationer. De drog ut ökningstakten av snabbheten hos kvinnliga löpare till att de kunde springa om män, geparder och slutligen även ljusets hastighet. De fysiska förutsättningarna finns i allmänhet kvar.
De fysiska skillnaderna i toppskiktet av idrottsvärlden är mycket små, så de mentala spelar allt större roll. Då kommer även doping av sinnet in i idrotten. Det är skiftet mot att allt fler idrottsgrenar blir materialidrotter som driver konflikten, tanken på att kroppen bara är ett material bland många.
För att förändra förutsättningarna måste det mänskliga tillståndet förändras radikalt, ett steg av teknik och medicin som kommer på bred front i samhället. Det är inte riktigt elitidrottarna som står för det stora skiftet, utan samhället runt om.
Den långa olympiska konflikten sedan Pierre de Coubertins dagar om professionella idrottare skulle tillåtas, var länge frågan om att aristokraterna ville ha sin tävling ifred. Amatörismens ideal var inte lika viktigt som att hålla underklassen borta. Underklassen kunde inte ägna sig åt elitidrott om de inte kunde ha den som levebröd. Då blev dessa idrottare också bättre än spänstiga ädlingar. Vi står på tröskeln till något liknande, om fler ska få kunna förändra sina fysiska och mentala förutsättningar till de extrema egenskaper som elitidrottare kan uppnå.
Läs även andra bloggares åsikter om doping, sport, medicin, forskning, wada, london, politik, läkemedel, droger, transhumanism, hälsa, os, olympiska spelen
Intressant
Inför OS har diskussionen om doping väckts igen genom det "war on doping" Arne Ljungqvist startade genom antidopningsbyrån WADA. Debatten har pågått länge om "fair play" å ena sidan mot "harm reduction" på den andra.
Hittills har nolltoleransen mot doping dominerat. Mörkertalen är stora om hur spritt det är, eller hur väl preparaten kan upptäckas eller varför vissa preparat är förbjudna medan andra inte är det. Legitimiteten i systemet ligger i att många i allmänheten inte riktigt uppfattar hur skild elitidrotten är från motionsidrotten. Elitidrottens träning är hälsovådlig, kosthållningen minutiöst hållen och vardagsrutinen övervakad i detalj.
En elitidrottare är, som George Dvorsky beskriver, även fysiskt annorlunda med extrema egenskaper. De är mutanter. Mutanter är vi allihopa, men det gäller att ha rätt kombination av samverkande egenskaper.
Idrottarna Oscar Pistorius och Aimee Mullins har blivit mycket omtalade inför OS, tillsammans med löparen Caster Semenya som fick genomgå ett könstest. Mekaniska proteser, oklara könsgränser har inte mött samma motstånd inom idrotten som doping. Visar Pistorius och Mullins att funktionshindrade idrottare nu kan bli förebilder och idoler? Blade Runner har ju använts av Nike i sin reklam, så det visar väl en förändrad attityd hos allmänheten?
Delvis stämmer det, men Pistorius berättelse handlar också om att publiken gillar någon som står upp mot alla odds. När det blir vardagsmat, eller när någon skaffar sig en protes för att bli en bättre löpare, så kommer saken i annan dager. Aimee Mullins har en fördel av sitt utseende för att vinna sympatier.
Semenya och hennes mer svårtydda könsidentitet har accepterats genom att attityden mot kvinnor förändrats så mycket i allmänhet. I London 2012 så ställer alla nationers OS-trupper upp med kvinnliga deltagare för första gången. Skillnaden mellan könen ses inte som så viktiga och fler ifrågasätter att idrottsgrenar behöver vara åtskilda efter kön. Det stämmer i allmänhet i grenar som skytte, medan könsskillnaderna är betydligt större inom löpning och fotboll. I en klassisk artikel i Nature Will women soon outrun men? visade forskarna Whipp och Ward hur dumt det kan bli vid naiva statistiska extrapolationer. De drog ut ökningstakten av snabbheten hos kvinnliga löpare till att de kunde springa om män, geparder och slutligen även ljusets hastighet. De fysiska förutsättningarna finns i allmänhet kvar.
De fysiska skillnaderna i toppskiktet av idrottsvärlden är mycket små, så de mentala spelar allt större roll. Då kommer även doping av sinnet in i idrotten. Det är skiftet mot att allt fler idrottsgrenar blir materialidrotter som driver konflikten, tanken på att kroppen bara är ett material bland många.
För att förändra förutsättningarna måste det mänskliga tillståndet förändras radikalt, ett steg av teknik och medicin som kommer på bred front i samhället. Det är inte riktigt elitidrottarna som står för det stora skiftet, utan samhället runt om.
Den långa olympiska konflikten sedan Pierre de Coubertins dagar om professionella idrottare skulle tillåtas, var länge frågan om att aristokraterna ville ha sin tävling ifred. Amatörismens ideal var inte lika viktigt som att hålla underklassen borta. Underklassen kunde inte ägna sig åt elitidrott om de inte kunde ha den som levebröd. Då blev dessa idrottare också bättre än spänstiga ädlingar. Vi står på tröskeln till något liknande, om fler ska få kunna förändra sina fysiska och mentala förutsättningar till de extrema egenskaper som elitidrottare kan uppnå.
Läs även andra bloggares åsikter om doping, sport, medicin, forskning, wada, london, politik, läkemedel, droger, transhumanism, hälsa, os, olympiska spelen
Intressant
