torsdag 19 juli 2012

Den lyckliga stenåldern

Stenåldern är på modet. Lasse Berg har skrivit boken Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro och Jean M. Auel avslutar serien om Grottbjörnens folk med De målade grottornas land.

Lasse Berg tar med oss till mänsklighetens vagga: Afrika. Berg kommer fram till att sociobiologin visar att vi i grunden är födda solidariska. Urmänniskan är altruistisk, springer inte i ekorrhjulet för brödfödan och är fredlig. Med dessa grundvärden i ekvationen, hur har människan fallit så långt från Edens lustgård? Det är jordbruket, ägandet, som är ormen i paradiset. Jordbruket gör att människan börjar göra skillnad på ditt och mitt.

Jean M. Auel kallas tantsnusk, och visst känns böckerna ibland som Tälttantens folk med starka hippiekvinnor som ska få ihop livspusslet mellan sexscenerna. Grottkvinnan Ayla uppfinner släpet, tämjer vargar och hästar och gör andra upptäckter som historiskt tog tusentals år. Bokens höjdpunkt är att Ayla efter en droghallucination berättar att barn inte kommer från att kvinnans totem inte lyckats hålla borta barnets ande, utan från mannens säd. Då börjar män vilja kontrollera kvinnor. Samtidigt så gjorde Auel rätt stora efterforskningar. Böckerna speglar relativt väl hur 1970-talets forskning uppfattade stenåldern. Skildringen ger en inblick i hur miljön och folklivet påverkades av istiden.

Barnbegränsning är viktigt för jägare/samlare. Naturfolk gör av med en hel del resurser, men de är få till antalet och vandrar vidare när en plats inte ger tillräckligt mycket.

Arbetsdagen var troligen kort. Berg uppger tre timmar i Kalahari. Förmodligen var den lite kortare under varma mesolitikum. Främst därför att längre arbetstid inte gav så mycket mer. Jordbrukare och nutidens informationsnomader kan vinna mer senare på att jobba fler timmar. Jägare/samlare får inte ut mer för framtiden, då de inte kan lagra något utan måste konsumera så fort som möjligt. Hittar de inte mat, så svälter de ihjäl.

Jordbruket kommer plötsligt, mellan år 8.500- 2.500 f.kr. Svedjebruk är mycket arbetsintensivt och djuren måste tas om hand. Närheten till djuren och andra människor ökar risken för sjukdomar. Samma region kunde föda fem gånger mer bönder än jägare, och det är ofta bra med mer folk på åkrarna. Blir man för många på en plats, utvandrar de unga och tar jordbruket med sig. Därför finns spår i vårt DNA från Mellanöstern.

Fynd visar att kunskapen om jordbruk och djurtämjande fanns även tidigare. Kunskapen användes inte, för den var inte nödvändig för livsstilen. Varför tog människan steget över till jordbruk? Troligen har Berg en poäng i att klimatförändringar var en av orsakerna; skog blir till öken, matkris utbryter när mammutar och andra stora byten dör ut. Färre jaktbyten gör att man måste samla växter mer noggrant, då var det bättre att odla. Vi kan se hos Ertebrölle-kulturen och dess kökkenmöddingar att de hade så mycket mat i havet, så det tog tusen år till för dem att utveckla jordbruk.



Rushigt på jobbet hade en lite mer bokstavlig betydelse på stenåldern

Vi kallar det stenålder för sten är det vi har hittat. Obeständiga material som vass till korgar och ben till verktyg kan ha varit viktigare i vardagen. Det tar inte heller hänsyn till att normer och kultur är en del av tekniken. Därför väljs teknik medvetet efter människors livsstil och miljö. Vad skulle en framtida civilisation kalla oss, om de inte kunde läsa informationen på våra datorer?

Här står en av de viktigaste debatterna i modern arkeologi: mellan kulturhistorisk, processuell och postprocessuell arkeologi. Den postprocessuella synen med forskare som Ian Hodder, har kallat jordbruket för ett medvetet ideologiskt val för att tämja både naturen och människan. Jordbruket förändrar miljön till att styras av människan.

Håkan Lindgren har en poäng om att bilden av forntidsmänniskan gärna anpassas till samtiden i sin recension av Skymningssång i Kalahari i UNT. Nils Uddenberg har påpekat att samma sak skett med bilden av apan som människans spegelbild.

När världsbefolkningen bara var någon miljon människor fanns det utrymme för alla. Små grupper kunde samarbeta inbördes och vara tillmötesgående mot varandra, men stammens makt över individen var troligen stark både mot avvikare och de som inte bidrog tillräckligt. Frågan är om stammens samarbete verkligen liknar det vi kallar altruism? Räcker det när alla inte känner alla?

Det är oklart varför neandertalarna dog ut, kanske saknade de vår anpassningsförmåga. Jordbruket var ett steg ut i det okända, men utan det steget hade vi mycket väl kunnat vara utrotade. Människan blev uthållig och kunde klara kriser. Vi kanske också måste ta ett sådant steg. Som Voltaire sade Människan borde vara förnöjd, säger man, men med vad?

The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal

Read the article  The road leaving Mont Pelerin is the road leading to renewal on Medium on the future of free market and liberal ideas. ...