Almedalen har börjat och som vanligt är det rekord i antal anordnade seminarier och mycket folk. Det är alltid slående, att det är mycket folk som besöker politikerveckan. Det är delvis en firmafest för PR- och mediabranschen, men för att det skulle bli en folkfest skulle långt fler vanliga sommargäster och gotlänningar behöva komma till Almedalen. Många föreläsningar och seminarier är rätt svåra att följa. Det räcker inte med att vara allmänpolitiskt intresserad, du måste vara en del av "sfären" för att kunna hänga med.
Ändå är ju Visby fullt av folk, vilka är de? En viktig grupp är strumpdockorna, det namn som journalisten Christopher Snowdon ger till GONGO i sin essä Sock puppets som givits ut nyligen på Institute of Economic Affairs. Strumpdockorna är de föreningar, organisationer och numer rätt tomma folkrörelser som används av statliga myndigheter för att bedriva lobbying mot både den egna verksamheten, mot resten av statsapparaten, mot folkvalda och mot allmänheten. I den offentliga sektorns kostnader för Almedalen ingår nog inte utgifterna till strumpdockorna. Det är inte konstigt att Almedalen ökar i omfattning år efter år, det gäller att som aktör kunna visa upp att man kan spela på den högsta nivån. Annars kan någon annan ta dina bidrag.
Strumpdockorna skulle inte finnas om den inte var för skattemedel. Vanliga medlemsavgifter i fackförbund, ideella föreningar och NGO:er räcker helt enkelt inte till för att driva verksamheten på en nivå som har en realistisk chans att påverka politiken.
Snowdon berättar i Sock puppets om hur det gick till när New Labour under premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown, systematiskt omvandlande Storbritanniens folkrörelser och civilsamhälle. Det främjade de organisationer som förespråkade regeringens linje men tog den ett snäpp till, så att regeringen verkade stå i mitten. Politiskt svåra beslut drevs på genom att strumpdockor kunde trumma ut och samordna heltidsanställda aktivister för demonstrationer, eller agera som intressenter och referensgrupper i utredningar. Motsvarigheten skulle vara hur det gick till under regeringen Göran Persson i Sverige.
Det är inte lite pengar det är fråga om, inte heller i Sverige. En organisation som Svenska Naturskyddsföreningen omsätter årligen 140-150 miljoner kronor med hälften av detta från affärsverksamhet och olika former av bidrag. Statsstöd är den enskilt största intäktskällan, som för många andra gamla folkrörelser, fast uppmärksamheten på detta är inte den bästa. Fast SNF är inte ensamma, även de politiska partierna har svårt att hålla igång sin verksamhet ekonomiskt utan statligt understöd.
Att GONGO existerar är ingen stor nyhet, men det intressanta som Snowdon påpekar är att de numer är så stora och har tillräckligt med politiska muskler att stå emot regeringen. Den konservativa och liberaldemokratiska regeringen i Storbritannien möter samma dilemma som Alliansen här hemma, skära i bidragen och möta strumpdockornas vrede eller hålla igång politiska fiender ekonomiskt.
Här fångar Snowdon kanske inte riktigt hela problemet. Han utgår ifrån att en ny regering vill ha sina egna strumpdockor. Så är det inte alltid, då det finns för många intelligenta, välartikulerade, högutbildade och inflytelserika personer som står i gränslandet mellan akademi, statsförvaltning, näringsliv och någon GONGO. Den som är inriktad på ett visst politikområde tar till sig den politiska konsensus som formats i den miljö. Alla är gröna i miljöpolitiken, alla anser att internationellt bistånd sker bäst genom central fördelning. Då blir det svårare för en regering att driva sin egen politik.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, regeringen, eu, ekonomi, usa, storbritannien, socialdemokraterna, moderaterna, miljö, media, statsvetenskap, gongo, ngo, folkrörelser
Intressant
