För bara tjugo år sedan var radio den teknik det stormade om. Det märks i populärkulturen. Radiopirater, eterns fribrytare mot de statliga monopolen. Det är samma romantik som kring fildelningen på internet. Boken Stick iväg, Jack av Jan Kotschack berättar om hur Jack S. Kotschack startade piratradiosändningarna från skeppet Bon Jour utanför Sveriges kust. I England gjordes för några år sedan den stjärnspäckade filmen The Boat that Rocked, inspirerad av den sanna historien om piratradioskeppet Radio Caroline.
Men när filmens sluttexter börjar rulla kopplas piratradion till "de radiostationer som idag sänder rock 24 timmar om dygnet i England”. Det skorrar dåligt. Snarare än den kreativitet som omtalades i början av 90-talet, så har privatradion blivit lika konservativ som Sveriges Radio och BBC var på 60-talet.
När monopolet bröts 1993 och marknaden omreglerades så fylldes etern av nyskapande stationer som Radio City, Bandit 105,5 och Radio Q. Det ersattes snart av likriktad easy listening och adult contemporary, varvat med lättsamt prat och korta telegramnyheter i alla stationer. Det är inte fel i sig, men det är ett problem om det bara finns utrymme för skvalmusik. Förhoppningarna var ju så mycket högre ställda.
Jesse Walker berättar i Rebels on the Air om radions teknikhistoria och vilka alternativ som föll bort. När radion kom var likheten med internet påfallande, med Guglielmo Marconi, Reginald Fessenden, Hugo Gernsback och Lee de Forest som sin tids teknikgurus. I Sverige fanns det 40.000 tillståndsbevis för mottagare, och alla kunde vara både sändare och mottagare. Det stod utanför strukturerna, utanför organiserat lönearbete. Pro-am, professionella amatörer som var långt mer tekniskt avancerade än de kommersiella sändningarna. Tidens motto var: varje gosse en ingenjör.
Skeppet Titanics undergång skylldes på att amatörradion störde ut flottans sändningar. Skälet att nödropen missades var förmodligen att flottisterna var för dåliga på morsekod. Flottan hade bara behövt kryptera sina meddelanden, istället blev ett litet problem startpunkten för omvälvande statsingripanden i radion.
Den svenska radiohistorien beskrivs av Anders E. Borg (ja, den Anders Borg som blev finansminister) i boken Förmynderiets teori. Radio blev ett statligt monopol 1925. Staten ville styra det nya mediet. Radions pionjärer såg sig främst som tekniker och inte publicister, så att skapa upp programinnehållet såg som oviktigt. Radiotillverkare ville snabbt få igång sändningar för att sälja apparater. Tidningarnas Telegrambyrå hade just segrat mot konkurrenten Presstelegrambolaget och ville inte få ny konkurrens, så TT:s VD Gustav Reuterswärd blir radions förste chef. Monopolet höll radion tekniskt outvecklad, antalet anställda på Sveriges Radio steg mer än antalet sändningstimmar.
I konkurrens med radiopiraterna blev även den statliga radion alltmer nyheter och popmusik. När sedan Radio Nova i Vagnhärad 1990 började sända reklam var monopolets dagar räknade. Sverige och det då fortfarande kommunistiska Albanien var då de sista länderna som förbjöd privatradio.
Anders Borg förde fram Coaseteoremet för radiofrekvenser och tanken att äganderätten kan hålla ordning. Han varnade för att avgifter för frekvenserna kunde uppmuntra sammangående av stationerna. Det skulle motverka lokal förankring, då avgiften per lyssnare skulle bli högre ju färre som omfattas av den. En avgift oberoende av det använda frekvensbandets bredd skulle inte ge några skäl att använda frekvenserna effektivt eller utveckla tekniken. Snarast var det bra att behålla föråldrad teknik som tog upp en större del av frekvensen och pressade ut konkurrenter. Urval efter kvalitetskriterier skulle ge en skönhetstävling där stationerna anpassade sig till att falla juryn i smaken, inte att göra bra radio.
Anders Borg räknade med trehundra stationer till år 2000, fast idag finns det bara 89 sändningstillstånd. Han förordade att lägga ned alla SR:s kanaler, förutom P1, och produktionen kunde ersättas med en skatterabatt till de företag som sände samhällsprogram. Om lokalt ägda stationer fick gå samman i nätverk, så kunde de stora och kostsamma radioproduktionerna göras centralt, utan att tappa i mångfald.
Regeringen valde att inte rubba Sveriges Radios ställning. Det blev inte en fri radio. Privatradion fick konkurrens på nationella nyheter av P1, klassisk musik av P2 och lokal journalistik av P4. Den billigaste kanalen att konkurrera med var nöjeskanalen P3.
De kommersiella radiobolagen domineras av MTG Radio och SBS Radio. Sveriges Radio har ungefär hälften av lyssnarna, där P1 är den stora vinnaren. Reklamradion har blivit en krisbransch. Trots avskaffad reklamskatt gick branschen med vinst först 2007, sedan kom krisen och fallet i reklamintäkter. En orsak är att de unga lyssnarna lämnar de kommersiella kanalerna för Spotify, Apple Music och andra digitala musiktjänster. På nätet behöver de inte lyssna på utfyllnadspratet.
Regeringen begränsade antalet frekvenser som auktionerades ut, fast det största problemet för smala program var inte liten publik eller låga reklamintäkter, utan de höga fasta kostnaderna i programproduktionen. Kostnaden att göra ett program är densamma om det har två eller två tusen lyssnare. Fem procent av privatradions intäkter, 130 miljoner kronor, går direkt till staten i form av koncessionsavgifter. SR får 2,2 miljarder kronor från licenspengarna. Motståndarna till omregleringen fick rätt på sätt och vis. Vi fick det som i USA, fast det betyder en hårt styrd och begränsad marknad.
Finns det en framtid för radion? Skulle det vara värt att prova lågeffektsradio som på Nya Zeeland. Den digitala radion diskuteras fortfarande, frågan är om privatradion kan komma in i mobiltelefonernas 3G-nät. Eller är radions framtid att vara ett format, som ljudfiler för podradio? Oavsett vilket bör vi ta lärdom av radions omreglering. Verklig frihet är inte bara är frihet att välja, utan också en frihet att skapa själv.
Läs även andra bloggares åsikter om radio, anders borg, konkurrens, teknik, ekonomi, historia, teknikhistoria, regeringen, politik
Intressant
Men när filmens sluttexter börjar rulla kopplas piratradion till "de radiostationer som idag sänder rock 24 timmar om dygnet i England”. Det skorrar dåligt. Snarare än den kreativitet som omtalades i början av 90-talet, så har privatradion blivit lika konservativ som Sveriges Radio och BBC var på 60-talet.
När monopolet bröts 1993 och marknaden omreglerades så fylldes etern av nyskapande stationer som Radio City, Bandit 105,5 och Radio Q. Det ersattes snart av likriktad easy listening och adult contemporary, varvat med lättsamt prat och korta telegramnyheter i alla stationer. Det är inte fel i sig, men det är ett problem om det bara finns utrymme för skvalmusik. Förhoppningarna var ju så mycket högre ställda.
Jesse Walker berättar i Rebels on the Air om radions teknikhistoria och vilka alternativ som föll bort. När radion kom var likheten med internet påfallande, med Guglielmo Marconi, Reginald Fessenden, Hugo Gernsback och Lee de Forest som sin tids teknikgurus. I Sverige fanns det 40.000 tillståndsbevis för mottagare, och alla kunde vara både sändare och mottagare. Det stod utanför strukturerna, utanför organiserat lönearbete. Pro-am, professionella amatörer som var långt mer tekniskt avancerade än de kommersiella sändningarna. Tidens motto var: varje gosse en ingenjör.
Skeppet Titanics undergång skylldes på att amatörradion störde ut flottans sändningar. Skälet att nödropen missades var förmodligen att flottisterna var för dåliga på morsekod. Flottan hade bara behövt kryptera sina meddelanden, istället blev ett litet problem startpunkten för omvälvande statsingripanden i radion.
Den svenska radiohistorien beskrivs av Anders E. Borg (ja, den Anders Borg som blev finansminister) i boken Förmynderiets teori. Radio blev ett statligt monopol 1925. Staten ville styra det nya mediet. Radions pionjärer såg sig främst som tekniker och inte publicister, så att skapa upp programinnehållet såg som oviktigt. Radiotillverkare ville snabbt få igång sändningar för att sälja apparater. Tidningarnas Telegrambyrå hade just segrat mot konkurrenten Presstelegrambolaget och ville inte få ny konkurrens, så TT:s VD Gustav Reuterswärd blir radions förste chef. Monopolet höll radion tekniskt outvecklad, antalet anställda på Sveriges Radio steg mer än antalet sändningstimmar.
I konkurrens med radiopiraterna blev även den statliga radion alltmer nyheter och popmusik. När sedan Radio Nova i Vagnhärad 1990 började sända reklam var monopolets dagar räknade. Sverige och det då fortfarande kommunistiska Albanien var då de sista länderna som förbjöd privatradio.
Anders Borg förde fram Coaseteoremet för radiofrekvenser och tanken att äganderätten kan hålla ordning. Han varnade för att avgifter för frekvenserna kunde uppmuntra sammangående av stationerna. Det skulle motverka lokal förankring, då avgiften per lyssnare skulle bli högre ju färre som omfattas av den. En avgift oberoende av det använda frekvensbandets bredd skulle inte ge några skäl att använda frekvenserna effektivt eller utveckla tekniken. Snarast var det bra att behålla föråldrad teknik som tog upp en större del av frekvensen och pressade ut konkurrenter. Urval efter kvalitetskriterier skulle ge en skönhetstävling där stationerna anpassade sig till att falla juryn i smaken, inte att göra bra radio.
Anders Borg räknade med trehundra stationer till år 2000, fast idag finns det bara 89 sändningstillstånd. Han förordade att lägga ned alla SR:s kanaler, förutom P1, och produktionen kunde ersättas med en skatterabatt till de företag som sände samhällsprogram. Om lokalt ägda stationer fick gå samman i nätverk, så kunde de stora och kostsamma radioproduktionerna göras centralt, utan att tappa i mångfald.
Regeringen valde att inte rubba Sveriges Radios ställning. Det blev inte en fri radio. Privatradion fick konkurrens på nationella nyheter av P1, klassisk musik av P2 och lokal journalistik av P4. Den billigaste kanalen att konkurrera med var nöjeskanalen P3.
De kommersiella radiobolagen domineras av MTG Radio och SBS Radio. Sveriges Radio har ungefär hälften av lyssnarna, där P1 är den stora vinnaren. Reklamradion har blivit en krisbransch. Trots avskaffad reklamskatt gick branschen med vinst först 2007, sedan kom krisen och fallet i reklamintäkter. En orsak är att de unga lyssnarna lämnar de kommersiella kanalerna för Spotify, Apple Music och andra digitala musiktjänster. På nätet behöver de inte lyssna på utfyllnadspratet.
Finns det en framtid för radion? Skulle det vara värt att prova lågeffektsradio som på Nya Zeeland. Den digitala radion diskuteras fortfarande, frågan är om privatradion kan komma in i mobiltelefonernas 3G-nät. Eller är radions framtid att vara ett format, som ljudfiler för podradio? Oavsett vilket bör vi ta lärdom av radions omreglering. Verklig frihet är inte bara är frihet att välja, utan också en frihet att skapa själv.
Läs även andra bloggares åsikter om radio, anders borg, konkurrens, teknik, ekonomi, historia, teknikhistoria, regeringen, politik
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar