måndag 26 november 2012

COP18, vad kan vi vänta


Idag måndag den 26 november börjar COP18, UNFCCC-förhandlingarna i Doha, Qatar. I år, till skillnad från Durban ifjol, så är det inte tal om att det ska bli något avtal. Kyoto har fallit och parterna har kommit överens om att komma överens, någon gång i framtiden.

Det var EU som fick igång COP-förhandlingarna igen efter den amerikanska senatens nej till Kyoto och satsade mycket politiskt kapital på att få igenom ett avtal i Köpenhamn. När Barack Obama valdes till president i USA höjdes förväntningarna, men ironiskt nog har miljörörelsens starka stöd och Nobelpriset tillåtit honom att komma undan med ett jämförelsevis svalt engagemang.

EU kommer att ha svårt att driva samma linje som tidigare. Vi vet tyvärr inte vad som sagts på Europarådets ministermöte för Doha, ländernas positioner på mötena är inte tillgängliga för allmänheten utan det kommer ett gemensamt uttalande efteråt. EU nådde sina mål rätt snabbt, åtgärderna såg lätta ut att genomföra på 90-talet. Polen och andra nya medlemsstater vill ha utrymme att växa i när deras ekonomi kräver mer energi. Cypern är EU:s ordförandeland och ska samordna EU:s arbete i Doha. Sverige har inte en betydelsefull roll i Doha.

Nu vill president Obama plocka ut förhandlingarna från FN-processen och föra över dem till Major Economies Forum. Det skulle vara en välgärning att samtalet koncentrerades till de 16 största ekonomierna som ändå släpper ut mest växthusgaser.

Mammutkonferenserna är svåra att få ihop med hundratals parter, som alla kommer med olika intressen och förutsättningar till förhandlingsbordet. Alla parter kommer inte heller till bordet med de bästa avsikter; många länder ser snarare konferenserna som chansen att få mer biståndspengar.

Vid de senaste mötena i Cancun och Durban var det tydligt att energipolitik och miljöpolitik blandas ihop med utvecklingspolitik i allmänhet. Mycket prestige har lagts ned i FN-mötena, särskilt av EU, men en mer pragmatisk inställning skulle behövas. Nya parallella samtal kan öppna dödläget.

Under tiden har forskningen börjat att förändras. Det påverkar förutsättningarna, det paradigm forskarna arbetar utifrån, om vilka frågor som är viktiga, vilka svar som är betydelsefulla och vilka experiment som ska utföras. Det kommer fram resultat som inte passar in i paradigmet och inte låter sig förklaras inom ramarna för det förutsättningar som vetenskapen ställt upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...