Aleph-handboken är ett intressant dokument från den tidiga svenska transhumanismen. Hur det gick till när handboken skrevs har beskrivits i den svenska transhumanismens historia. Vad säger oss en omläsning i dag?
Återblicken till 1997 visar hur mycket filosofin förändrats sedan dess, debatten kring idéerna kom ett årtionde senare. Hur är då boken sedd från 2010-talet?
Den tidiga transhumanismen dominerades, särskilt i Sverige, av datavetare och tekniker. Filosofer och konstnärer kom till idéerna i större skala först senare. Fokus låg på tekniken i sig, ofta från ett närmast deskriptivt synsätt. ”Hur ser stark, torr nanoteknik ut?”, var en tidstypisk fråga. Områden som kryonik, rymdkolonisation, nanoteknik och inte minst bioteknik dominerade debatten, efter att det klonade fåret Dolly pressvisats den 22 februari 1997. Hur tekniken skulle spridas brett i samhället var en sällan ställd fråga, "Va? Menar du att landstinget inte skulle betala för nootropika?".
Aleph-handboken var inte typisk för sin tid. De extrema och icke-verifierbara spekulationerna kring framtiden och utvecklingen av artificiell intelligens, representerade främst av den av Hegel inspirerade matematikern Frank Tipler, är ordentligt nedtonade. Den transhumanistiska idén tas till ett markant mer personligt plan. Det är en handbok, till för att brukas, ofta även i läsarens vardag.
Historiken ger en noggrann koppling tillbaka till det klassiska Grekland och renässanshumanister som Giovanni Pico della Mirandola. De spåren finns idémässigt, men i dag så drar de flesta tankeströmningar sina rötter dit. Det är först senare som transhumanismen kommer att diskutera utvecklingarna på 1980-talet.
Det är tydligt att den extropiska åskådningen inspirerat och representanter för den har skrivit flera av texterna. Det finns ett drag av radikal självomvandling i de amerikanska texterna, vilket visas av namnbyten, som FM2030, R.U. Sirius, Max More och Natasha Vita More. Mötet med filosofin omvandlar personens natur. Det är ett symboliskt avsteg från en tidigare identitet, med rötter i den 60-talets motkultur som transhumanismen korsbefruktats med på New School i New York.
Dessa tidiga texter av en mer självmedveten transhumanism söker sig fram till egna ståndpunkter; ur diskussioner av förnuftigt tänkade, minne och kreativitet påbörjas en neuroetisk ståndpunkt, ur diskussioner kring hälsa och livsförlängning formuleras tidiga bioetiska tankar, ur debatten med humanismen nås en transhuman filosofisk ståndpunkt snarare än samtidens posthumanism.
Fast det är tydligt att frågorna är mycket nya år 1997 och att det kommer att ta tid för dem att utvecklas till ställningstaganden. Mer akademiska formuleringar kring morfologisk frihet skulle dröja till mitten av 00-talet. Aleph-handbokens viktigaste bidrag är föra fokus över från en passiv teknikoptimism, till en rationell dynamisk optimism, ”framtiden blir inte bra, vi gör den bra” är ett typiskt uttryck i boken.
Handboken beskriver så skilda ämnen som projektplanering, livsförlängning och det dåtida forskningsläget. En för tidpunkten uppseendeväckande balanserad återgivning av kalorirestriktionsdieten (CR- caloric restriction) ges, en diskussion finns kring de allt djupare skillnaderna mellan motion och idrott. Den då betydelsefulla tänkaren Romana Machado sammanfattar denna praktiska transhumanism i sin text om självförändring, kroppsvård, långsiktig finansiell säkerhet, egenmakt och kryonik.
Diskussionen om livslångt lärande och aktiv kunskapsinhämtning är tidstypisk. Idén om denna tredje väg mellan ”flumskola” och ”pluggskola” stod just inför sitt sammanbrott genom den dikotomi som skapades upp i lärandedebatten mellan baskunskaper och knytpunkter i kunskapsnätverken.
Aleph är så handfast att många nutida läsare snarast uppfattar den som närmast banal vid en genomläsning. Studieteknik, skeptiskt tänkande, sömnkontroll – det kan man ju lika gärna läsa om i populärpressen. Var finns de storslagna och vidlyftiga idéer som oftast förknippats med transhumanismen? Framtidsförutsägelserna är radikala, men knappast omstörtande.
Det är så mycket som förändrats sedan 90-talet. Tekniska framsteg har gjorts, men de största förändringarna har skett i hur de appliceras. Om vi generaliserar så har synen på jaget, själslivet och vad välmående är förändrats i mångas medvetande. Många av uppfattningarna kring vad som utgör ”det goda livet” har också förändrats genom folkhemmets och industrisamhällets sammanbrott.
Tankarna om självhjälp och hälsa var främmande, i breda kretsar sett som flummigt och konstigt. Självförbättring var kanske något som kom från en guru. Psykologin var mer sjukdomsinriktad, att hjälpa människor som inte är sjuka men inte heller mår så bra som de skulle vilja var en mer främmande tanke. Introspektion och att mixtra med tankemönster på de sätt som beskrevs i Aleph-handboken var inte en del av den då starkare psykodynamiska behandlingen. KBT har kommit in som en mer vetenskaplig och accepterad utveckling av den NLP som omnämns i handboken.
Gymping, bodybuilding och joggning hade kommit till Sverige på 80-talet, men de skapade inte upp en djupare filosofi eller livsstil bakom träningen och svettandet. Utseendet? Traditionell syn, vissa är snygga och andra är fula. Hudkrämer var till för kvinnor, att gå på diet fick långsamt status. Självhjälpsgurus och fitnessapostlar hade dålig eller ingen grund för sina påståenden, ofta bara sitt eget lyckade exempel, ”så gick jag ned 30 kilo” eller ”så slutade jag med droger”.
Bilden av hälsa och kropp har förändrats sedan dess, och Aleph-handboken har blivit en del av samtiden. Tankar som quantified self rymdes inom den riktning Aleph pekade mot. Även mer banala upptäckter har gjorts som att löpning i vissa fall kan vara mer effektivt mot depressioner än piller. Bilden av samhällsförändringen ändrades också. Det gick att hacka ihop nya sätt att förändra världen på, som Grameen Bank och Bitcoin.
Delar av Aleph-handbokens budskap blev en livsstilsmarkör för delar av samhället. Läsare som aldrig läst handboken skulle känna igen många dess idéer. Flera av frågorna som ställs är mer aktuella än då. Samtidigt så är innehållets svar daterade och ofullständiga. Den viktigaste lärdomen är att transhumanismen är som mest framgångsrik när den kan kombinera visioner med praktik.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, historia, psykologi, transhumanism, samhälle, kultur
Intressant
Återblicken till 1997 visar hur mycket filosofin förändrats sedan dess, debatten kring idéerna kom ett årtionde senare. Hur är då boken sedd från 2010-talet?
Den tidiga transhumanismen dominerades, särskilt i Sverige, av datavetare och tekniker. Filosofer och konstnärer kom till idéerna i större skala först senare. Fokus låg på tekniken i sig, ofta från ett närmast deskriptivt synsätt. ”Hur ser stark, torr nanoteknik ut?”, var en tidstypisk fråga. Områden som kryonik, rymdkolonisation, nanoteknik och inte minst bioteknik dominerade debatten, efter att det klonade fåret Dolly pressvisats den 22 februari 1997. Hur tekniken skulle spridas brett i samhället var en sällan ställd fråga, "Va? Menar du att landstinget inte skulle betala för nootropika?".
Aleph-handboken var inte typisk för sin tid. De extrema och icke-verifierbara spekulationerna kring framtiden och utvecklingen av artificiell intelligens, representerade främst av den av Hegel inspirerade matematikern Frank Tipler, är ordentligt nedtonade. Den transhumanistiska idén tas till ett markant mer personligt plan. Det är en handbok, till för att brukas, ofta även i läsarens vardag.
Historiken ger en noggrann koppling tillbaka till det klassiska Grekland och renässanshumanister som Giovanni Pico della Mirandola. De spåren finns idémässigt, men i dag så drar de flesta tankeströmningar sina rötter dit. Det är först senare som transhumanismen kommer att diskutera utvecklingarna på 1980-talet.
Det är tydligt att den extropiska åskådningen inspirerat och representanter för den har skrivit flera av texterna. Det finns ett drag av radikal självomvandling i de amerikanska texterna, vilket visas av namnbyten, som FM2030, R.U. Sirius, Max More och Natasha Vita More. Mötet med filosofin omvandlar personens natur. Det är ett symboliskt avsteg från en tidigare identitet, med rötter i den 60-talets motkultur som transhumanismen korsbefruktats med på New School i New York.
Dessa tidiga texter av en mer självmedveten transhumanism söker sig fram till egna ståndpunkter; ur diskussioner av förnuftigt tänkade, minne och kreativitet påbörjas en neuroetisk ståndpunkt, ur diskussioner kring hälsa och livsförlängning formuleras tidiga bioetiska tankar, ur debatten med humanismen nås en transhuman filosofisk ståndpunkt snarare än samtidens posthumanism.
Fast det är tydligt att frågorna är mycket nya år 1997 och att det kommer att ta tid för dem att utvecklas till ställningstaganden. Mer akademiska formuleringar kring morfologisk frihet skulle dröja till mitten av 00-talet. Aleph-handbokens viktigaste bidrag är föra fokus över från en passiv teknikoptimism, till en rationell dynamisk optimism, ”framtiden blir inte bra, vi gör den bra” är ett typiskt uttryck i boken.
Handboken beskriver så skilda ämnen som projektplanering, livsförlängning och det dåtida forskningsläget. En för tidpunkten uppseendeväckande balanserad återgivning av kalorirestriktionsdieten (CR- caloric restriction) ges, en diskussion finns kring de allt djupare skillnaderna mellan motion och idrott. Den då betydelsefulla tänkaren Romana Machado sammanfattar denna praktiska transhumanism i sin text om självförändring, kroppsvård, långsiktig finansiell säkerhet, egenmakt och kryonik.
Diskussionen om livslångt lärande och aktiv kunskapsinhämtning är tidstypisk. Idén om denna tredje väg mellan ”flumskola” och ”pluggskola” stod just inför sitt sammanbrott genom den dikotomi som skapades upp i lärandedebatten mellan baskunskaper och knytpunkter i kunskapsnätverken.
Aleph är så handfast att många nutida läsare snarast uppfattar den som närmast banal vid en genomläsning. Studieteknik, skeptiskt tänkande, sömnkontroll – det kan man ju lika gärna läsa om i populärpressen. Var finns de storslagna och vidlyftiga idéer som oftast förknippats med transhumanismen? Framtidsförutsägelserna är radikala, men knappast omstörtande.
Det är så mycket som förändrats sedan 90-talet. Tekniska framsteg har gjorts, men de största förändringarna har skett i hur de appliceras. Om vi generaliserar så har synen på jaget, själslivet och vad välmående är förändrats i mångas medvetande. Många av uppfattningarna kring vad som utgör ”det goda livet” har också förändrats genom folkhemmets och industrisamhällets sammanbrott.
Tankarna om självhjälp och hälsa var främmande, i breda kretsar sett som flummigt och konstigt. Självförbättring var kanske något som kom från en guru. Psykologin var mer sjukdomsinriktad, att hjälpa människor som inte är sjuka men inte heller mår så bra som de skulle vilja var en mer främmande tanke. Introspektion och att mixtra med tankemönster på de sätt som beskrevs i Aleph-handboken var inte en del av den då starkare psykodynamiska behandlingen. KBT har kommit in som en mer vetenskaplig och accepterad utveckling av den NLP som omnämns i handboken.
Gymping, bodybuilding och joggning hade kommit till Sverige på 80-talet, men de skapade inte upp en djupare filosofi eller livsstil bakom träningen och svettandet. Utseendet? Traditionell syn, vissa är snygga och andra är fula. Hudkrämer var till för kvinnor, att gå på diet fick långsamt status. Självhjälpsgurus och fitnessapostlar hade dålig eller ingen grund för sina påståenden, ofta bara sitt eget lyckade exempel, ”så gick jag ned 30 kilo” eller ”så slutade jag med droger”.
Bilden av hälsa och kropp har förändrats sedan dess, och Aleph-handboken har blivit en del av samtiden. Tankar som quantified self rymdes inom den riktning Aleph pekade mot. Även mer banala upptäckter har gjorts som att löpning i vissa fall kan vara mer effektivt mot depressioner än piller. Bilden av samhällsförändringen ändrades också. Det gick att hacka ihop nya sätt att förändra världen på, som Grameen Bank och Bitcoin.
Delar av Aleph-handbokens budskap blev en livsstilsmarkör för delar av samhället. Läsare som aldrig läst handboken skulle känna igen många dess idéer. Flera av frågorna som ställs är mer aktuella än då. Samtidigt så är innehållets svar daterade och ofullständiga. Den viktigaste lärdomen är att transhumanismen är som mest framgångsrik när den kan kombinera visioner med praktik.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, historia, psykologi, transhumanism, samhälle, kultur
Intressant
