Nobelpriset i kemi 2012 går till Robert Lefkowitz och Brian Kobilka, ett välförtjänt pris som dock visar varför nobelpriset i kemi måste förändras.
Det var länge okänt hur celler kan känna sin omgivning förblev ett mysterium, men många trodde att det var genom receptorer dolda i cellväggen. År 1968 var Lefkowitz först med att visa receptorernas existens genom radioaktiva markörer. Senare lyckades han även få fram dem ur cellväggen.
På 80-talet så fick Kobilka, som arbetade med Lefkowitz, i uppdrag att isolera den genetiska koden för en av de mest genomgripande av dessa cellreceptorer, den beta-adrenerga receptorn. Lefkowitz och Kobilka insåg att det fanns en hel familj av receptorer som fungerade på ett liknande sätt. De fick namnet G-proteinkopplade receptorer, GPCR.
Nu vet vi att G-proteinkopplade receptorer är en av de största familjerna av cellreceptorer, som påverkar cellen på olika sätt. Vi vet hur GPCR byggs upp, hur de fungerar och hur de regleras. Det är viktigt därför att receptorerna är inblandade i nästan alla kroppens fysiologiska reaktioner, som luktsinnet, regleringen av immunsystemet och även humörsvängningarna.
G-proteinkopplade receptorer täcker cellmembranet och varna insidan av cellen att en förändring i den omgivande miljön sker, som adrenalin, serotonin, dopamin, histamin eller att ett halten av något annat hormon ökar. I denna intracellulära signalering Receptorn byter form och kapslar in ämnet, vilket utlöser förändringar inne i cellen. Det gör att cellen inte behöver släppa in ämnet i cellkärnan.
Användningsområdet för upptäckten Lefkowitz och Kobilka gjort var förstås enormt stort, och hälften av alla läkemedel som finns i dag uppnår sina effekter genom att påverka G-proteinkopplade receptorer. Fast det här är biologi, nära nobelpriset i medicin. KVA har länge lutat mot att belöna molekylärbiologiska upptäckter med kemipriset. Det vore bättre att försöka renodla priset mot mer utpräglad kemi.
Läs även andra bloggares åsikter om kemi, biologi, nobelpriset, forskning, vetenskap, gpcr, hormoner, cellbiologi,
Intressant
Det var länge okänt hur celler kan känna sin omgivning förblev ett mysterium, men många trodde att det var genom receptorer dolda i cellväggen. År 1968 var Lefkowitz först med att visa receptorernas existens genom radioaktiva markörer. Senare lyckades han även få fram dem ur cellväggen.
På 80-talet så fick Kobilka, som arbetade med Lefkowitz, i uppdrag att isolera den genetiska koden för en av de mest genomgripande av dessa cellreceptorer, den beta-adrenerga receptorn. Lefkowitz och Kobilka insåg att det fanns en hel familj av receptorer som fungerade på ett liknande sätt. De fick namnet G-proteinkopplade receptorer, GPCR.
Nu vet vi att G-proteinkopplade receptorer är en av de största familjerna av cellreceptorer, som påverkar cellen på olika sätt. Vi vet hur GPCR byggs upp, hur de fungerar och hur de regleras. Det är viktigt därför att receptorerna är inblandade i nästan alla kroppens fysiologiska reaktioner, som luktsinnet, regleringen av immunsystemet och även humörsvängningarna.
G-proteinkopplade receptorer täcker cellmembranet och varna insidan av cellen att en förändring i den omgivande miljön sker, som adrenalin, serotonin, dopamin, histamin eller att ett halten av något annat hormon ökar. I denna intracellulära signalering Receptorn byter form och kapslar in ämnet, vilket utlöser förändringar inne i cellen. Det gör att cellen inte behöver släppa in ämnet i cellkärnan.
Användningsområdet för upptäckten Lefkowitz och Kobilka gjort var förstås enormt stort, och hälften av alla läkemedel som finns i dag uppnår sina effekter genom att påverka G-proteinkopplade receptorer. Fast det här är biologi, nära nobelpriset i medicin. KVA har länge lutat mot att belöna molekylärbiologiska upptäckter med kemipriset. Det vore bättre att försöka renodla priset mot mer utpräglad kemi.
Läs även andra bloggares åsikter om kemi, biologi, nobelpriset, forskning, vetenskap, gpcr, hormoner, cellbiologi,
Intressant
