Den 31 oktober 2011 angav Förenta Nationerna att vi blev sju miljarder människor på planeten Jorden. En bebis född den dagen identifierades som ”människa nummer 7.000.000.000”. Det blev den lilla flickan Danica May Camacho i Manila, Filippinerna.
Det är en pr-gimmick av FN och ett sätt att ta upp demografi och världens befolkningstillväxt till debatt. Befolkningen ökar snabbare än någonsin. År 1800 levde det en miljard människor på Jorden, befolkningen fördubblades först år 1927. År 1987 beräknades det finnas fem miljarder på Jorden och 1999 valde FN ut den nyfödda pojken Adnan Nevic i Bosnien-Hercegovina som symbol för den sjätte miljarden på Jorden.
Vi är för många på planeten brukar det sägas. Är vi för många blir det brist på resurser, men vad som är ”för många” är rätt flexibelt. Vi skulle ha svårt att försörja nio miljarder människor om de levde som de sju miljarderna i dag. Då handlar det inte om de rika länderna, utan problemet är hundratals miljoner människor lever i misär som fattiga bönder. Där är det verkliga befolkningsproblemet, att så många lever under fattigdomsgränsen.
Vi lever i en fredlig tid, krig mellan stater har blivit färre och även antal inbördeskrig, som verkade gå upp efter kolonialväldenas upplösning och kalla krigets slut, har minskat. Det finns inga supermakter som slåss via ombud.
Människor har varit med att orsaka större förändringar i klimatet och naturen biologiska mångfald, men av det följer inte att ju fler människor det finns, desto större skador. USA släpper ut 20 ton koldioxid per person och år, i mer än sextio länder släpper invånarna ut mindre än ett ton. Befolkningstillväxten i de fattigare länderna har i detta fall haft mindre påverkan än USA:s befolkningsökning. Det mesta av befolkningstillväxten kommer de närmaste tjugo åren att ske i de länder som släpper ut minst.
Allt annat lika är det svårare att föda sju miljarder människor än sex miljarder. Världsbanken har beräknat att mellan 2005 till 2055 måste jordbruket bli 66 procent mer produktivt för att kunna täcka den stigande befolkningen och dess kostvanor. Fast det är inte så mycket som det låter, de senaste 40 åren har produktiviteten ökat med mer än 3,5 gånger i jordbruket. Det är inte antalet människor som är avgörande, utan jordbrukets produktivitet. Tillväxten i avkastningen verkar långsammare därför att det finns för lite jordbruksmark och att miljö förändras, men det beror ju inte på att vi är för många. Det är inte ett efterfrågeproblem, utan ett utbudsproblem.
Det är förstås pastor Thomas Malthus som spökar här. Malthus ansåg att om befolkningen går upp så skulle inte matproduktionen kunna hänga med och överskott skulle svälta ihjäl tills att befolkningen åter var nere i en hållbar nivå. Pastor Malthus tänkte inte på människans uppfinningsrikedom, främst var han emot att fattigt folk födde barn som överlevde. Det inte bättre av att den allmänna opinionen har lite för lätt att låta sig imponeras av de i debatten som talar om att undergången är nära. De talar alltid om att undergången är nära, oavsett omständigheterna, och den som alltid gissar att klockan är tolv har ju i alla fall rätt två gånger om dagen.
Särskilt konstruktiv är inte nymalthusianismen, snarare utsätter uppgivenheten oss för värre faror. Brendan O'Neill på tidskriften Spiked har sagt att problemet är att vi misstolkar sociala problem som befolkningsproblem, vi har börjat att uppfatta sociala orättvisor som naturens gränser.
Medelåldern i befolkningen är viktigare än antalet människor på Jorden. När tidigare så få barn överlevde till vuxen ålder behövde föräldrarna få många barn för att bli livnärda på ålderns höst. I dag så lever 50 procent av befolkningen i länder där kvinnor i medeltal under sitt liv föder 2,1 barn. Det kallas för ersättningsnivån, det är som befolkningen slutar att växa.
Professor Hans Rosling, grundare av Gapminder, har kallat dagens läge för ”peak child”-barnafödandetoppen. Antalet barn som föds avstannar sedan 1990-talet, antalet 0-4 åringar är den samma som då även om befolkningen ökar. Befolkningen ökar för att fler överlever.
I stora delar av världen har man hoppat över industrisamhället, i dag flyttar många från jordbrukssamhället in till städernas tjänstesamhälle direkt. Industrisamhället verkar ha bara varit en parentes. I demografin finns ett av de viktiga skälen till välståndets ökning, det finns ett gyllene demografiskt läge där barnafödandet går ner samtidigt som det ännu inte finns så många gamla som måste tas om hand. Det ger massor av ekonomiskt aktiva vuxna, särskilt om antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökar. Större familjer, högre inkomster, högre förväntad livslängd och sociala förändringar. I Europa hade vi det här läget under tillväxtåren efter andra världskriget, i Östasien har de haft den rätta balansen för tillväxt de senaste 20-30 åren.
Demografi är inte ekonomi, många unga som kan arbete ger inte automatiskt tillväxt men den totala bilden är av ett fallande barnafödande, en långsammare tillväxt och en jämnare åldersfördelning i världen. Därför gäller det att få så mycket kraft det går i utvecklingen nu för att kunna återuppfinna världen för Danica May Camachos räkning.
Läs även andra bloggares åsikter om demografi, befolkning, ålder, åldrande, barnafödande, miljö, innovation, politik, ekonomi, samhälle
Intressant
