Halloween är här och de vandöda går igen och tigger godis. Numer är vampyrer vardagsmat på bio, TV och i populärkulturen. Varifrån kommer dessa myter om nattliga blodsugare från andra sidan graven? Finns det någon vetenskaplig grund för vampyrlegenden?
Berättelser om vampyrer fanns redan för fyra tusen år sedan hos de forntida babylonierna i vår dagars Irak. Det var den onda gudinnan Lamastu som kunde bryta sig in om natten och döda barn i vaggan eller i mammans livmoder. Lamastu var en enkel förklaring till plötslig spädbarnsdöd och missfall, utan att stigmatisera modern till det döda barnet.
Döden var långt mer påtaglig och svårförklarlig i forna tider. Det var viktigt att skilja de döda från de levande med de rätta begravningsriterna. Mord, konstigt väder och våldtäkter behövde också sina förklaringar. För bysämjans skull kunde en händelse skyllas på vampyren snarare än grannen. Därför finns berättelser om våldsamma gengångare från både Kina, Indien och Medelhavsområdet.
Kristendomen återanvände vampyrmyterna, som med vrykolakas i Grekland. Syndare, odöpta och trollkunniga som använde folkmedicin utanför kyrkans kontroll kunde alla bli vandöda ruttnande lik som kom tillbaka för att plåga de levande. De attraktiva och sexiga vampyrer vi känner till idag kommer från 1800-talets romantiska skräck, som från Bram Stokers bok om greve Dracula.
Lik ruttnar inte omedelbart, särskilt om likkistan är väl tillsluten och begravs på vintern. Då kan förruttnelsen ta månader och när inälvorna ruttnar kan de svälla. Blod kan då stiga upp genom matstrupen och ut genom munnen. Det här känner den moderna medicinen väl till, men vidskepliga bönder såg det som ett bevis för att liket nyligen druckit någons blod.
Porfyri är en sällsynt sjukdom. De sjukes kropp producerar inte tillräckligt mycket hem, ett järnrikt pigment i blodet. Porfyri kan i sina allvarligaste former göra den sjuke känslig mot solljus och ge sår på huden, magsmärtor och även sinnesrubbningar. Alla är symtom som kan påverkat vampyrmyten och förr tiden var en av de få behandlingarna att dricka blod. Hempigmentet är robust nog för klara matsmältningen. Kuren för porfyri är fortfarande blodtransfusioner. Sjukdomen är ärftlig så den kan ha varit något vanligare i isolerade trakter, som just Transsylvanien.
Katalepsi, en ovanlig motorisk störning kopplad till epilepsi och schizofreni kan ha varit en annan källa till vampyrmyten. Under ett katalepsianfall får den drabbades muskler så hård kramp att kroppen kan misstas för likstelhet. Hjärtslagen och andningen minskar så det är lätt att tro att personen är död. Ett anfall kan vara i dagar, så det kan ha hänt att någon fann sig begravd, lyckades ta sig upp och återvända hem – till släktens stora fasa.
Professor Costas Efthimiou har räknat på om det skulle kunna finnas vampyrer. Svaret på hans beräkningar är nej, därför att vampyrerna skulle snabbt få slut på människor att dricka blod av.
Läs även andra bloggares åsikter om höst, halloween, vampyr, historia, vandöd, monster, medicin, döden, ohälsa, skräck, vetenskap, forskning, matematik
Intressant
