Den 18 oktober 2010 började den stora konferensen om hur biodiversitet skall bevaras, COP10/MOP5 i Nagoya, Japan. Vad hände, vad beslutades där?
COP10/MOP5 mötet föregicks av diskussioner om vilka frågor som skall finnas på agendan till att börja med. Just tanken att bevara många arter har problematiserats de senaste åren. Vetenskapen skiftar från tanken på hållbarhet till uthållighet. Uthållighet ställer frågor som: vilka sorters ekosystem kan vi tänka oss, hur mäter vi biodiversitet på lokal och global nivå, hur mycket biodiversitet är nog att bevara? Därför samarbetar biologer med antropologer för att bygga en ram för hur, varför och vad som skall bevaras.
Den nuvarande krisen för biodiversiteten har kallats den sjätte massutrotningen, efter den senaste skedde under Kritaperioden då dinosaurierna dog ut. De senaste hundra åren har mängden arter som utrotats ökat tiotusentals gånger. Samtidigt bör vi tänka på att när forskare talar om artutrotning, så talar de oftast om minskningar av populationer. Anpassningsbarheten hos många arter skall inte underskattas.
FN:s livsmedelsorganisation FAO har varnat för att matförsörjningen nu är beroende av ett dussin växter och fjorton djurarter. FAO varnar för att 75 procent av alla varianter av matgrödor försvann på 1900-talet, tillsammans med många lokala födodjur. När världen blir mer av en smältdegel än ett lapptäcke så äter vi alltmer samma saker. Det ger storskalighet men även sårbarhet i variationsbristen. Nya växter och djur introduceras i nya miljöer, det ökar på kort sikt biodiversiteten lokalt. Risken är att de nya arterna slår ut de gamla.
Varför förtjänar biodiversiteten enorma ansträngningar för att bevaras? Enligt biologen E. O. Wilson så har människor en medfödd längtan att leva med andra varelser och vill leva i en värld med ett överflöde av liv.
Frågan är: vad är ett tillräcklig överflöd av liv? Ska uthålligheten mätas mot en 50-procentig förändring av miljön, eller en 95-procentig? Vad är tillräckligt för att uppfylla människans estetiska önskemål, vetenskapliga undersökningar och nyttovärden?
Vi vet rätt lite om hur stor biodiversiteten är. Nya arter upptäcks ständigt, och många arter som dör ut är varianter av arter som kan vara mycket livskraftiga. När Craig Venter gjorde sin resa med skeppet Sorcerer II fördubblade hans forskning antalet gener som vetenskapen nu känner till. Det finns rationella skäl till att största möjliga artrikedom i en miljö inte är det bästa ur ekologisk, social eller ekonomisk synvinkel.
För att biodiversitet skall kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste människan komma med i ekvationen, och överbrygga den barriär som byggts upp i vetenskapen mellan natur och kultur. Natur och kultur är sammankopplade och påverkar varandra. I slutändan är ju biodiversitet ett mänskligt påfund.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fn, miljö, miljöpolitik, nagoya, biodiversitet, forskning, djur, växter
Intressant
COP10/MOP5 mötet föregicks av diskussioner om vilka frågor som skall finnas på agendan till att börja med. Just tanken att bevara många arter har problematiserats de senaste åren. Vetenskapen skiftar från tanken på hållbarhet till uthållighet. Uthållighet ställer frågor som: vilka sorters ekosystem kan vi tänka oss, hur mäter vi biodiversitet på lokal och global nivå, hur mycket biodiversitet är nog att bevara? Därför samarbetar biologer med antropologer för att bygga en ram för hur, varför och vad som skall bevaras.
Den nuvarande krisen för biodiversiteten har kallats den sjätte massutrotningen, efter den senaste skedde under Kritaperioden då dinosaurierna dog ut. De senaste hundra åren har mängden arter som utrotats ökat tiotusentals gånger. Samtidigt bör vi tänka på att när forskare talar om artutrotning, så talar de oftast om minskningar av populationer. Anpassningsbarheten hos många arter skall inte underskattas.
FN:s livsmedelsorganisation FAO har varnat för att matförsörjningen nu är beroende av ett dussin växter och fjorton djurarter. FAO varnar för att 75 procent av alla varianter av matgrödor försvann på 1900-talet, tillsammans med många lokala födodjur. När världen blir mer av en smältdegel än ett lapptäcke så äter vi alltmer samma saker. Det ger storskalighet men även sårbarhet i variationsbristen. Nya växter och djur introduceras i nya miljöer, det ökar på kort sikt biodiversiteten lokalt. Risken är att de nya arterna slår ut de gamla.
Varför förtjänar biodiversiteten enorma ansträngningar för att bevaras? Enligt biologen E. O. Wilson så har människor en medfödd längtan att leva med andra varelser och vill leva i en värld med ett överflöde av liv.
Frågan är: vad är ett tillräcklig överflöd av liv? Ska uthålligheten mätas mot en 50-procentig förändring av miljön, eller en 95-procentig? Vad är tillräckligt för att uppfylla människans estetiska önskemål, vetenskapliga undersökningar och nyttovärden?
Vi vet rätt lite om hur stor biodiversiteten är. Nya arter upptäcks ständigt, och många arter som dör ut är varianter av arter som kan vara mycket livskraftiga. När Craig Venter gjorde sin resa med skeppet Sorcerer II fördubblade hans forskning antalet gener som vetenskapen nu känner till. Det finns rationella skäl till att största möjliga artrikedom i en miljö inte är det bästa ur ekologisk, social eller ekonomisk synvinkel.
För att biodiversitet skall kunna diskuteras på ett vettigt sätt måste människan komma med i ekvationen, och överbrygga den barriär som byggts upp i vetenskapen mellan natur och kultur. Natur och kultur är sammankopplade och påverkar varandra. I slutändan är ju biodiversitet ett mänskligt påfund.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fn, miljö, miljöpolitik, nagoya, biodiversitet, forskning, djur, växter
Intressant
