Det som ska diskuteras är fortsättningen från COP10 i Nagoya, om den internationella konventionen om biologisk mångfald - CBD. Vad kommer att ske i Hyderabad? Troligen inte mycket, CBD har fastnat i samma problem som så många andra FN-processer har gjort. Den ska samla hundratals nationer med motstridiga intressen och driva dem mot ett givet utfall (antaget vid Riomötet 1992) om att "rika nord" ska betala mycket bistånd till "fattiga syd" för att fattiga syd ska bevara sina många djur- och växtarter, då den största artrikedomen finns i tropikerna. Det inte längre så rika USA vill inte betala och länder som har blivit rikare än de var 1992 börjar ana att de kanske inte längre tjänar på avtalet. Processen fortsätter med fler COP-möten, det är för politiskt kostsamt att sluta.
Vad är då biologisk mångfald? CBD säger så här:
"Biological diversity" means the variability among living organisms from all sources including, inter alia, terrestrial, marine and other aquatic ecosystems and the ecological complexes of which they are part; this includes diversity within species, between species and of ecosystems.
Det är ett rätt luddigt koncept, med stort tolkningsutrymme. Därför grundades år 2010 Intergovernmental Science Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services (IPBES), en motsvarighet till klimatfrågans panel IPCC. IPCC är en av FN-systemets kronjuveler, nobelprisvinnare som organisationen är, så den har blivit guldstandarden för hur globala problem ska tacklas. Organisationen ska mejsla ut ett vetenskapligt konsensus på flera områden och komma med policyrekommendationer till världens stater i sina sammanfattningar.
FN:s miljöprogram UNEP räknar att den biologiska mångfalden har minskat med 12 procent sedan 1992 och att 740 miljoner hektar urskog har blivit nedhuggen. I dag används 53 procent av fiskbestånden till fullo och andelen som är överexploaterad, återhämtande eller uttömd har stigit från 10 procent till 32 procent sedan 1974.
En av miljörörelsens grundare, René Dubos, angav att lösningen på många miljöproblem var att "tänka globalt, agera lokalt". Det lokala beslutsfattandet kommer förstås till korta i övergripande globala avtal. Åtgärderna blir då ofta långsamma, dyra och öppna för internationella konflikter.
Det finns ingen som äger skogarna, floderna, fiskbestånden, valarna, noshörningarna eller elefanterna. Det är en allmänningarnas tragedi som håller på att drabba många ekosystem. I det läget är det farligt att fortsätta en miljöpolitik som handlar om att utöka allmänningarna genom komplicerade globala avtal som är svåra att upprätthålla.
Genom att lokalisera frågor om biodiversitet blir de också lättare att hantera även för små och fattiga länder. Då kan de utvecklas och få bättre resurser att använda för en genomtänkt miljöpolitik som bevarar en uthållig mängd djur och växter.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fn, hyderabad, cop11, miljö, miljöpolitik, samhälle, natur, biologi, biodiversitet
Intressant
