lördag 13 februari 2010

Fel fokus i centralplanerad forskning

Jag skriver artikeln Fel fokus i centralplanerad forskning i tidskriften Liberal Debatt nummer 1, 2004.

I boken Technopoly: the surrender of culture to technology berättar teknikfilosofen Neil Postman om myten om den egyptiske farao Thamus som förevisades allehanda uppfinningar för godkännande av kunskapsguden Thoth. Om Thamus godkände en uppfinning fick den föras in i samhället, om inte så lämnades den utanför.

Följande mål för forskningen formulerades i Amsterdamfördraget, Artikel 163:
  • Förbättra Europas industriella konkurrenskraft
  • Exploatera den inre marknadens fördelar
  • Tillfredsställa samhällets behov av en hållbar utveckling och förbättrad livskvalitet

För att uppnå målen delas medel för forskning ut i så kallade ramprogram. De finansierar upp till 50% av den totala projektkostnaden. Projekten skall ha en europeisk dimension som innebär att de inte skulle kunna genomföras på nationell nivå och bygger därför på samarbete mellan flera länder.

EU använder expertkommittéer för att sniffa rätt på lovande fält att ta upp i ramprogrammen. Ofta har experterna åtminstone hyfsat rätt i att utse vilka områden det är som har potential till vetenskapliga och tekniska landvinningar. En sidoeffekt blir dock att forskare på relaterade fält beskriver sin forskning i termer av just dessa lovande fält. Projekt som tidigare skulle ha kallats materialvetenskap eller ytvetenskap rubriceras idag som nanoteknologi då det ökar chansen att få pengar. En förväntad effekt av centralstyrda bidrag, men det uppmuntrar till modetänkande och att forskningsfält späs ut. Plötsligt blir allting stamcellsforskning, nanoteknologi eller östersjöstudier.

Trots den relativt goda förmågan att finna intressanta forskningsfält så saknas uppföljning. Då expertpanelerna som väljer ut vad som betonas byts ut, kommer nya slutsatser i varje ramprogram. Vid nästa ramprogram är det vanligt att nya områden betonas, och plötsligt ägnar sig alla mer lättrörliga forskare åt dessa. Vilket lämnar tidigare intressanta fält isolerade, även om mycket forskning fortfarande behövs eller skulle ge utdelning. Men de är inte "sexiga" längre, området har spätts ut av irrelevant forskning och intrycket är att man har gjort sitt jobb, nu är det bara dags att tillämpa.

Oförståelse är ett problem

Oförståelsen för hur svårt det är att gå från grundforskning till tillämpad forskning och nya produkter är ett problem. Det finns en utbredd föreställning att om man satsar mer pengar på ett fält så kommer mer högkvalitativ forskning att utföras och dessutom snabbare.

I en studie av hur bidrag korrelerar till artiklars citeringsgrad (Kevin W. Boyack, Mapping knowledge domains: Characterizing PNAS, PNAS April 6, 2004 vol. 101 Suppl. 1 5192-5199, figur 4) visade det sig att det fanns en koppling mellan hur mycket bidrag forskningsgrupper fick och hur stort genomslag deras forskning hade. Kopplingen var dock mycket svag, och en tiodubbling av bidragets storlek ökade inte genomslaget med särskilt många procent.

Ofta är det svårt att i Bryssel avgöra hur långt ett fält har utvecklats, eftersom tillfrågade forskare så klart svarar att det närmar sig tillämpningar men naturligtvis behöver en rejäl forskningsinsats även fortsättningsvis. Det skapar en illusion av kortare steg från grundforskning till tillämpning än vad som verkligen är fallet. Ett exempel är forskningen kring "artificiella näsor"; elektroniska sensorer som lånar lösningar från djurs luktsystem för att identifiera kombinationer av kemikalier i luften. Enkla prototyper existerar, men fältet är ännu i sin linda, och den nödvändiga förståelsen för lukten som sinne är förvånansvärt ofullständig. Trots detta uppgav en EU-tjänsteman inför ansökande forskare att det som nu behövdes var bildande av kompetensnätverk inom industrin snarare än forskningspengar till den bakomliggande grundforskningen, området var ju så tillämpat. Här bestod misstaget i att tjänstemannen, grundat på de underlag man fått in och hur länge forskning verkade ha bedrivits på fältet, räknade med att det borde finnas en färdig produkt.

Sammanblandningar av vad som är möjligt, vad som kommer snart och vad som finns nu är alltid problematiska. De återfinns ofta i teknik- och vetenskapsdebatten: se på hur stamceller behandlas som om de var medicin på väg att godkännas, istället för ytterst teoretisk grundforskning. För icke insatta är det svårt att skilja mellan spekulation och fakta om ett område, och vi brukar sällan lägga försiktighetsord som "om", "det är möjligt att", eller "imorgon" på minnet när vi hör spännande forskningsrön presenteras ihop med spekulationer. Att experten dessutom motiveras ekonomiskt att framställa fältet som revolutionerande och samhällsnyttigt gör inte saken bättre. Då satsar man fel, blir besviken på områden som inte ger de snabba förväntade utdelningarna och missar oväntade genombrott på andra områden.

Professorn långt ifrån forskningen

Forskare motiveras mer till att satsa på förståelse av regelverk, ramprogram, oskrivna normer och hitta utländska samarbetspartners än att forska. Ju mer pengar som kommer från Bryssel, desto viktigare blir det att ägna sig åt dessa tidskrävande verksamheter. Motsvarande motivation fanns ju på forskningsrådens tid, men nu måste betydligt mer energi och pengar läggas ned på resor, möten och internationell planering. Risken är att den verkliga forskningen skissas ihop på en laptop på Arlanda och utförs av doktoranderna och labbteknikerna medan professorn är på ännu ett internationellt möte.

Grundproblemet är att man delar Postmans syn av att teknik är valbar och har samhällseffekter man kan avgöra och värdera på förhand. Verklig forskning är oförutsägbar, även på tillämpningsstadiet. Mediciner stöter ofta på oväntade biverkningar under den kliniska testningen, nya material kan stöta på patrull från mer eller mindre välinformerade miljövänner och produkter kan visa sig svåra att marknadsföra. Forskning är en riskfylld investering. Historien har gång på gång visat hur centralplanerade system har svårt att investera rätt. Andra drivkrafter, från politiska överväganden till byråkratiska modenycker, påverkar besluten alltför mycket. Konkurrensen består i att övertyga ett fåtal experter snarare än att visa goda resultat. Att forskningsinvesteringarna sedan inte ger önskat resultat ses som ett misslyckande, då målet var just en planerad och styrd utveckling - vilket ofta leder till att man ändrar systemet och nästa gång fördelar pengar till andra fält.

Forskningen är just det oväntade. Den handlar om att förstå vad som finns i det okända, och liknar till sin natur en fri marknad av idéer, vilket visades bl.a. av kunskapsteoretiken Michael Polanyi. Teknik handlar om att lösa problem och behov som människor upplever, vilka är mycket mer lokala och specifika än någon central plan någonsin kan uppfatta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant

Skicka en kommentar

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!

Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen å...