Kenan Malik- misstagen identitet

Jag intervjuar Kenan Malik om hans bok Från Fatwa till Jihad i Kenan Malik- misstagen identitet i Tidningen Kulturen den 19 oktober 2009.

Kenan Malik ger en mycket intressant historik av utvecklingen sedan ayatollah Khomeini utslungade en fatwa mot Salman Rushdie för det han skrivit i boken Satansverserna. Malik ger en övertygande argumentation för att problemet med islamismen är annorlunda än vad det ofta utmålats som.

I våras skrev Torbjörn Elensky på DN Kultur att den brittiske debattören och författaren Kenan Malik gett ut årets viktigaste debattbok. Från Fatwa till Jihad - så förändrade Rushideaffären vår verklighet gavs påpassligt ut av Voltaire Publishing till årets Bok- och Biblioteksmässa i Göteborg.

Kenan Malik bläddrar under intervjun med spänt intresse i den svenska utgåvan av boken, och berättar om skillnaderna mellan det Storbritannien han växte upp i och dagens mångkulturella samhälle. Hans pappa var en muslim från Burma, och hans mamma var hindu. Uppvuxen i Manchester och skolad till neurobiolog, gick han via ett engagemang i vänstern och antirasismen över till att debattera religion och mångkultur. Han blev känd för att ifrågasätta den offerkultur som odlas genom överdriven känslighet för islamofobi.

"England på 80-talet var ett djupt rasistiskt samhälle", minns Kenan Malik, "de vita satte sig på andra sidan bussen när vi asiater gick ombord. Våld och övergrepp, även från polisen, fanns ständigt närvarande". Han minns hur vänstergrupper som Asian Youth Movement stod vakt vid invandrares hus i oroliga områden. Det var tiden för kravallerna i Brixton och Birmingham. De många hoppfulla som flyttat in från imperiets alla delar stod i den första generationen ut med väldigt mycket, "våra föräldrar ville vara britter, det var vi i den andra generationen som kallade oss för svarta, och svart betydde allt som inte var vitt".

I väst rasar sedan länge debatten kring det politiska och kulturella inflytande som islam utövar. Kenan Malik tar med läsaren till den tid då det kulturella tumultet började, till år 1989. Irans ledare ayatollah Khomeini slungade en religiös dom (fatwa) mot författaren Salman Rushdie för dennes bok Satansverserna. Salman Rushdie fick ett pris på sitt huvud och har fått leva gömd sedan dess. Där vänder Kenan Malik oväntat på våra föreställningar.

"Khomeinis fatwa var politiskt motiverad. Iran hade precis utkämpat ett långt och misslyckat krig mot Irak, och hans ställning i den muslimska världen var hotad av kungahuset Saud. Khomeini behövde en seger, men Satansverserna väckte till en början inte särskilt stor kontrovers". Boken blev till och med recenserad i iransk press.

Fatwan blev en oväntad framgång för Khomeini.

"Salman Rushdie var på 80-talet mer känd som en vass antirasist", påpekar Kenan. Rushdie var inte den mest populäre författaren i den konservativa regeringens ögon, därför fick Rushdie ett vankelmodigt försvar från västs regeringar när han mordhotades. Det sände en kraftfull signal runt om i världen: det är farligt att kränka någons religion och känslor.

Kenan anser att "ayatollorna fick inte fatt på Rushdie, men de vann kriget". Många internaliserade fatwan, "inget förlag skulle idag ge det stöd som Penguin Books gav till sin författare Salman Rushdie". Kenans berättelse om Penguin låter imponerande; vare sig hot, sprängattentat, eller knivöverfall mot personalen spelade någon roll. Penguin skulle inte låta Satansverserna bli tystad. "Jämför med idag, när Sherry Jones rätt beskedliga roman Medinas juvel, stoppades av förlaget Random House för att islamkännaren Denise Spellberg hävdade att boken kunde väcka anstöt hos muslimer. Förr behövdes våld, nu behövs bara ett e-mail från en arg akademiker".

Det laddade ämnet till trots, så är Kenan Malik påtagligt lugn under intervjun. En sidoeffekt av att ha debatterat ämnet intensivt under de senaste halvåret, men under ytan finns också en bestämd övertygelse.

Det är viktigt, då Från Fatwa till Jihad spårar upp en kontroversiell början för fundamentalistisk islam, nämligen i väst. "Det fanns få moskéer i England fram till 80-talet. Slöjan var inte en stor kulturfråga. För fundamentalisterna blev koranens bokstav viktigast, just för att de saknade kontakt med de institutioner och traditioner som ger religionen mening. Då fick symboler särskilja den egna gruppen".

Det fanns en djup rädsla i det brittiska samhället för att raskravallerna skulle återupprepa sig. Det sågs som användbart av politikerna att skapa upp starka gruppidentiteter. Man vände sig till representanter för grupperna, som försågs med resurser och befogenheter, i utbyte mot röster. Bland muslimerna så vände sig politikerna till de konservativa religiösa ledarna. De uppfattades kunna lugna ned mer radikala röster, "att vara radikal betydde tidigare att vara för sekulär kultur, att minska moskéns och traditionernas makt".

Kulturdebatten tar ofta oroligt upp extremistiska imamer som finansieras med pengar från Saudiarabien, men pengar från ortens kommunfullmäktige kan vara lika farliga.

Farliga och splittrande. Kenan berättar om kravallerna mellan västindier och muslimer, då afrokaribierna uppfattar att de mer välorganiserade muslimerna tar deras förmåner.

Söndra och härska? Kenan Malik håller inte med, "i grunden finns goda intentioner om att hitta enkla lösningar på komplexa sociala problem".

Det är våra begrepp kring mångkultur som måste ifrågasättas, "vi måste dela upp mångkultur i dels en mångfald i samhället, och dels en politisk process. Mångfald och generös invandring är bra, men sätter vi mångkulturen i botten för den politiska processen undermineras samhället och i längden även mångfalden".

Här borde politiken lösa gemensamma frågor. Kenan Malik anser att väst har förlorat tron på att politiken kan komma med lösningar sedan Berlinmurens fall. "Vi behöver politiken, där går det att diskutera och förhandla. Religiösa frågor går inte att lösa, antingen tror du som jag gör eller så gör du det inte". Grupper har inte behov, säger Kenan, det är individen som kan vara fattig och arbetslös. Det finns ett behov för individuella lösningar, där grupptillhörighet tillåts komma i vägen.

I kontroversen med Muhammedkarikatyrerna ser Kenan en repris på vad som skedde med Satansverserna. Arabstaternas ledare drog nytta av en konflikt långt borta för att stärka sin position hemmavid. De flesta muslimer uppfattade sig inte alls som kränkta, och det krävdes mycket arbete från fundamentalisterna för att få igång protester. De tvehågsna reaktionerna från väst visade en annan sida den här gången. "Nu fanns en bild i samhället på hur en riktig muslim skulle vara", en lättstött fundamentalist.

"Vi får vad Monica Ali kallar för 'kränkthetens marknad', där grupper tävlar om vem som upplever sig som mest förorättad och diskriminerad. Därför ser vi framgångarna i valet för British National Party, vit rasism har blivit en kränkt gruppidentitet bland andra".

Vilket samhälle bevarar mångfalden utan mångkulturalismens nackdelar? Kenan svarar något förbluffad; "USA! Ja, jag vet att det finns problem. Visst finns diskussionen om mångkulturalismen även i Amerika, men titta på de amerikanska muslimerna! De lever den amerikanska drömmen, och visar att det går att inom islam skilja mellan religion och politik".

Vilken är vägen framåt? "Våga följ ditt samvete och bryt mot rädslan att kränka någon. Det sägs att ett mer pluralistiskt samhälle måste ha striktare lagar. Jag håller inte med, vi måste lära oss att tåla mer istället! Det är en del av samhällslivet att man kan bli ifrågasatt, annars sker inga förändringar".

Boken pekar ut att den gamla brittiska (och svenska) kulturidentiteten inte finns kvar längre. En del kan tycka att det är bra, då den stängt många utanför samhället. Fast ingen ny identitet har kommit i dess ställe. Då är det oroväckande att boken pekar ut att så mycket radikal islam är hemvävd och symptom på djupare samhällsproblem än integrationsfrågor och symbolpolitik. Vissa politiker har försökt dra fördel av gruppidentiterna för att vinna röster, även om det försvagat samhället som helhet.

Från Fatwa till Jihad visar att många offerroller och högstämda deklarationer i debatten skorrar rätt illa med verkligheten. Det är en nyttig tankeställare, även om bokens budskap inte kommer bli särskilt populärt i alla läger.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, intervju, Kenan Malik, invandring, mångkulturalism, Storbritannien, Iran, mångkultur, integration

Intressant