söndag 14 februari 2010

Informationsålderns politiska filosofi

Jag recenserar boken Det globala imperiet- informationsålderns politiska filosofi i Svensk Tidskrift nummer 2, 2003.

Alexander Bard och Jan Söderqvist tar upp allt från media till genteknik i sin kartbok för informationsåldern.

I sin nya bok Det globala imperiet har författarna Alexander Bard och Jan Söderqvist tagit på sig en mycket svår men samtidigt väldigt viktig uppgift: att försöka ge en bild av hur vårt samhälle, dess politik och dess kultur förändras av teknikens framsteg. Boken är en fortsättning på deras Nätokraterna från år 2000, där de formulerade många av de tankar som de tittar närmare på och utvecklar i Det globala imperiet. Boken tar upp ett mycket brett spektrum av ämnen; här diskuteras globaliseringen, informationsteknikens påverkan på samhället, sociala och institutionella förändringar, förändringar i filosofins metafysik, nyvänsterns ställning, skapandet av nya identiteter för människor, drogpolitik, de traditionella mediernas fall, genteknik, rasism, transhumanism, feminism, de homosexuellas roll i samhället och hur nätverk ersätter hierarkier som samhällets grund. Detta är bara några exempel på ämnen Det globala imperiet tar upp och söker bilda en filosofisk förklaring till.

Den breda och höga ambitionsnivån gör boken mycket läsvärd, men samtidigt också svår och tung att läsa, vilket inte underlättas av att författarna ofta använder nykomponerade termer, långa räckor adjektiv eller omdefinitioner på etablerade termer. Ett litet exempel är termen kapitalism som författarna använder i en mycket vid mening för att beskriva hela moderniteten, istället för bara ett ekonomiskt system (vilket står i ordlistan i slutet förvisso). Nya företeelser kräver nya ord, men innebär också risken att mycket kan bli oklart och otydligt. Fast i jämförelse med den postmoderna tradition de tar avstamp ifrån, med tänkare som Nietzsche, Foucault och Deleuze är boken snarast lättläst.

Författarna menar att vi i dag har inträtt i ett paradigmskifte som nu leder till en världsstat, idén om ett helt globalt samhälle. Ofta när man diskuterar globalisering sker det endast i ekonomiska termer, men boken ger sig in på att försöka beskriva hur kultur och identitet byggs upp på ett globalt plan i en öppen samhällsstruktur som inte bygger på att, som tidigare skapa fiendebilder att enas mot, utan ett inkluderande samhälle samlat kring en idé, istället för nationalstatens etniska och geografiska bas. Idén är att skyddet för mänskliga rättigheter är något som borde stå över tolkningen av folkrätten såsom statssuveränitet, som hittills varit rådande. Detta kommer att accepteras mer och mer i framtiden. Värnandet av upphovsrätten leder också fram till världsstaten, problem med miljön och kriminalitet likaså.

Nätverk istället för politik

De hierarkier, de fasta identiteter, de slutna politiska institutioner, den envägskommunikation mellan ledare och ledda, och de ekonomiska mönster som höll uppe de gamla nationalstaterna håller på att vittra sönder då förutsättningarna för dessa inte längre finns kvar. Dessa faller ned i en våldsam kamp mellan särintressen, där man tillskansar sig fördelar och privilegier på andra människors bekostnad, och som i realiteten slutar med att alla förlorar i längden. Sålunda blir den nationella politiken maktlös, ett tomt skådespel, som först de mest framsynta överger och gradvis även vanligt folk.

Människor går istället in i nätverk, där man delar intressen och projekt med andra som ställer upp på samma regler. Genom den interaktivitet som sprids i samhället är man tvungen att skaffa en juridik och politik som inte baserar sig på majoritetsbeslut, utan på att man tjänar på att följa dem. Makt fördelas efter den uppmärksamhet och trovärdighet som aktörerna kan förtjäna.

De gamla föreställningarna om mellanstatligt samarbete, som till exempel FN, faller också ihop, enligt Bard och Söderqvist. Man kan inte bara ta det moderna demokratibegrepp som utvecklats inom nationalstatens hägn, med dess representativa inrättningar som majoritetsval, partier, fackförbund och medborgargrupper- och därefter förstora det till global skala. Men här finns en stor fara att detta ständigt omförhandlande världssamhälle kan kantra i anarki.

Mycket av resonemangen ovan börjar att låta som Hegels tankar, och hegelianismen såg en renässans under 90-talet. Är detta frigörelsen att få göra vad världsanden vill? Vad är etiskt godtagbart för alla? Vad kan vi inte förhandla om på global skala? Om man inte har en uppfattning om vad man själv önskar, hur skall man få ut något av sitt deltagande i nätverket?

Materialistisk historiesyn

Bard och Söderqvist utgår från en materialistisk historiesyn- det finns i kommunikationsteknologin inneboende egenskaper som bestämmer hur samhället kan se ut. Vilka ideologier som kan existera och finna stöd beror på det paradigm som tekniken ställer upp. Denna utgångspunkt antyder att historien har en inbyggd mening, en utveckling med ofrånkomliga stadier och händelser. Historien har dock visat oss att idéer om ofrånkomlighet i de historiska processerna inte behöver stämma, utan att denna ofrånkomlighet ofta måste underhållas av ideologi. Sålunda en paradox.

Detta betyder inte att all materialism bör kastas på skräphögen. Mauricio Rojas har, inspirerad av Karl Popper, använt termen "negativ teknikdeterminism", där framsteg i tekniken inte exakt beskriver hur ett samhälle kommer att se ut, utan snarare ger riktlinjer för vilka samhällen det är som inte är möjliga givet en viss teknik. Inom det spektrum som ges av tekniken finns många olika möjliga val av samhällsmodeller. Idéerna i spektrumet beskriver verkligheten för oss och vägleder vad vi uppfattar som praktiskt och moraliskt.

Nåväl, Bard och Söderqvist vill inte hamna i historiedeterminism, utan försöker att ge en metafysisk förklaring som just utgår från paradoxer. Paradoxer frigör oss från Descartes absolutistiska rationalism. Världsstaten skall sålunda inte ses som en djärv utopi utan som en modell för något som skall ge konkreta resultat. Vilka konkreta resultat, kan man undra? Och är det förnuft som Bard och Söderqvist beskriver, utifrån Foucault, alltid ett repressivt element?

Det är oftast lättare att se klart på sin egen samtid, så därför är Bard och Söderqvists nedslag i aktuella frågor och problemställningar mer tydliga. Där kan man läsa en kritik av en vänsterdominerad akademisk värld som håller på att paralyseras av intern censur, om hur den antiglobalistiska nyvänstern snabbt håller på att bli irrelevant på grund av den ideologilöshet som är nödvändig för att den skall kunna hålla fast vid gamla misslyckade utopier, hur feminismen förgås just när den segrat sig in i statens patriarkaliska maktstruktur med kvoteringar och jämställdhetsplaner och därmed klavbundit sig vid sin offerroll medan den reella makten flyttar vidare. Analyserna är här stundtals briljanta, snärtiga och insiktsfulla.

Vissa avsnitt känns kanske inte så övertygande, som att nazismen skapades av ett passivt matriarkat. Andra avsnitt, om exempelvis medias intellektuella kollaps, kan man åter ställa sig frågor kring. Ser vi snarast inte att de högkvalitativa TV-programmen i dag är många fler, bara det att utbudet är så mycket större?

Så börjar man dock se på avsnitt som ligger läsarens egna åsikter nära, som till exempel bokens kritik mot dagens kapitalism och dess brister, och då är det lätt att gå i försvarsställning, kanske alltför lätt.

Framtidens höger?

Ibland under läsningen skulle det vara skönt att entydigt få etikettera Det globala imperiet som vänster, höger, postmodern, socialdarwinistisk, hegeliansk och så vidare (vilket också har gjorts) men det är inte riktigt så enkelt. Ambitionen har varit att bryta ny mark, att se utanför det samhälle vi i dag uppfattar som så givet att samhällsdebatten har avstannat, i en förhoppning om ett historiens slut där dagens institutioner och tankar alltid skall förbli lika relevanta och centrala.

Det är inte alltid som en läsare med liberal utgångspunkt håller med Bard och Söderqvist. Men boken är läsvärd just genom att den väcker tankar på nya områden, tankar om vilka förändringar som är önskvärda och nödvändiga. Recensenten lekte med tanken om vad en framtidens höger skulle kunna vara ur bokens perspektiv, och hamnade i tankegångar från bland annat Virginia Postrels Framtiden och dess fiender, Carl Rudbecks Creole love call och nya funderingar kring det processuella samhälle Friedrich A. Hayek diskuterade i Frihetens grundvalar. Och det är kanske det som boken skall vara, en produktiv lek med tankar och idéer som inte skall läsas ensam, utan i samband med andra böcker och tänkare och som ett startskott. När man tänker så finns förvisso risken att snubbla i tanken och göra misstag (till och med rätt allvarliga sådana), men utan den risken kan man inte förnya sig, och att stå stilla kan visa sig vara ett sämre alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...