Tungviktsmatch om Europa

I den blå ringhörnan: Sköna Europa av Stefan Fölster & Johnny Munkhammar. Näringslivets tungviktare och frimarknadsliberalismens Ingo Johansson. En optimistisk uppercut från Kalla kulor.

I den gröna hörnan: Befria EU! Förslag för ett annat Europa av Per Gahrton, EU-motståndets gamle ringräv. En hel Ordfront av gröna dagsedlar.

OK, gentlemen I want to see a clean fight, lets get ready to ruuuuumble!

Fast, någon stor fight blir det inte när de två böckerna jämförs. Snarast så delar de många tankar och idéer. Det är problemet när frågan ja eller nej till EU inte längre är så relevant för samhällsdebatten. Men att skapa en europeisk politik är inte lätt, när den åsidosatts så länge. Det är lätt att glida tillbaka i paroller.

Fölster, Munkhammar och Gahrton försöker att skapa sakpolitik i sina respektive böcker. De gräver var de står i dagens europeiska mylla, och försöker därifrån formulera vägar framåt.

De gemensamma tankarna är att ett europeiskt samarbete skall byggas där det går, inte till att bygga en europeisk nation. EU mår bäst när det får vara flexibelt, bantat och till viss del obestämbart och oavslutat. Protektionism och den gemensamma jordbrukspolitiken CAP är skadliga för alla. Lissabonfördraget är inte så viktigt att få i hamn.

Fölster och Munkhammar argumenterar med tankeväckande exempel för att bryta svartsynen på eurosclerosis. De pekar istället på positiva exempel där länderna sporrat varandra till liberala reformer, förnyelse och lett in varandra i positiva cirklar. Europa har en grund i rättsstat, demokrati och marknadsekonomi som kan expandera. Det flexibla Europa författarna diskuterar är en intressant omformulering av de borgligas ibland tomt skramlande EU-försvar, även när EU inte stött marknadsliberala idéer. Ett mer flexibelt Europa riskerar dock att lämna fickor av oreformerade länder bakom sig. Att demokrati och marknadsekonomi slog igenom så väl i Östeuropa berodde på stödet från konvergenskriterierna. Ett inte så lätt problem att lösa.

Gahrton känns nu som en tämligen normal europeisk politiker, förutom några ögonbrynshöjande stycken om Vitryssland (alltför kritiserat av väst?) och Bulgarien (det var bättre på Zhivkovs tid???). Gahrton är lite vag när det gäller det miljöpolitiska innehållet. Några gamla gröna tankar finns kvar i Gahrtons pacifism, med att bygga upp en europeisk fredskår baserad på icke-våld, samt i angrepp på USA-kommersialismen och kvotering av europeisk kultur.

Annika Ström Melin delar förvåningen över likheterna i Svenska Dagbladet. Skälet står att finna i den svenska politikens relation till EU. De svenska frimarknadsliberalerna, främst representerade av Moderaterna, är radikaler i sin mer kristdemokratiska partigrupp EPP. Inte bara det, de svenska moderata europaparlamentarikerna är mer frimarknadsinriktade än moderpartiet i Sverige.

Det svenska miljöpartiet särskiljer sig i den gröna gruppen genom sin fortsatt kritiska inställning till hela EU-samarbetet, och ännu mer genom sin parlamentariker Carl Schlyter som bevarar en mer skeptisk inställning än moderpartiet i Sverige.

Sverige är alltså fortfarande i sin politiska tankevärld en ny medlem av Europeiska Unionen. De borgerliga krafterna har upptäckt att Bryssel kanske inte var den bästa murbräckan mot socialdemokratisk dominans i Sverige. De gröna har upptäckt att överstatligheten är väldigt lockande för att genomföra sina politiska idéer, i kombination med sträva att bli regeringsfähig i Sverige.

Då är det inte konstigt att politiska idéer från det svenska politiska klimatet liknar varandra rätt mycket, eller att författarna skulle ha bytt riktning. Böckerna understryker den förflyttning som skett i den svenska politiken. Förflyttningen är positiv, men den svenska politiken avgör inte Europas riktning ensam. Därför blir den oppositionell, den relevanta frågan är om det blir en konstruktiv opposition.

Läs även andra bloggares åsikter om eu, europa, johnny munkhammar, stefan fölster, per gahrton, politik, miljöpartiet, böcker, moderaterna, sverige, euro, emu

Intressant