Straffa rökare eller hjälpa människor på Tobaksfria dagen

Jag skriver om Straffa rökare eller hjälpa människor på Tobaksfria dagen tillsammans med Louise Persson på Newsmill den 31 maj 2009.

Årets Tobaksfria dag uppmärksammar rökningen, och kräver varningsbilder på cigarettpaketen. Fast de flesta vet att rökning är farligt. Tobakspolitiken har hittills stått på tre ben: att hindra folk från att börja, få rökare att sluta och minska farorna för icke-rökare. Ett viktigt fjärde ben har utelämnats, nämligen att minska skadorna för dem som fortfarande röker.

I dag den 31 maj är det Tobaksfria dagen. Årligen dör i Sverige 6.400 människor i förtid av sjukdomar relaterade till rökningen. Globalt är rökningen ett stort problem, där världshälsoorganisationen WHO räknar med cirka 5 miljoner döda varje år, och kanske så mycket som att en miljard människor dör till år 2100.

Det farligaste med rökningen är inte nikotinet. Nikotin är ett milt stimulerande medel med lugnande effekter. Nikotinet ger rökaren njutning och leder till beroende, men det är den inandade röken från cigaretterna som är farligast, och som kan leda till lungcancer.

Kunskapen om att rökning är farligt och tillgången på alternativ som snus, har medfört att rökning har minskat i Sverige till internationellt sett mycket låga nivåer. Beräkningarna visar att 11 procent av männen och 14 procent av kvinnorna röker dagligen.

Det brukar sägas att det inte är svårt att sluta röka, men människor reagerar olika på nikotin. Vilka rökare som lyckas sluta är ingen slump. Det är med nikotin som med alkohol, de flesta dricker inte för att bota abstinensbesvär utan för att få en trevlig effekt. De rökarna hade lättare för att sluta.

I Sverige fick rökarna hjälp av att medelklassen tog snuset till sig. Det var inget som planerats, utan en lyckosam sidoeffekt av en gammal sedvänja som levde vidare, istället för att dö ut som i Europa. När rökningen minskade kraftigt i medelklassen, formades politiken av intrycket att det verkade vara lätt att sluta. Information, höga skatter, reklamförbud och rökförbud verkade vara verksamma åtgärder.

Nu verkar det som höga tobaksskatter bara ger mer smuggling. De inbitna står ute och röker. Utestängning från arbetsmarknaden och sjukvården hindrar inte. Vad har hänt med rökarna? Varför tål de så mycket stryk nuförtiden? Varför reagerar de inte på alla de policyverktyg som fungerade tidigare?

En del av svaret är vilka som fortfarande röker. Rökningen är inte en last längre, en synd att straffa bort, utan har blivit en klassfråga och hänger därför ihop med andra svåra sociala och psykiska problem. Högst andel rökare finns bland kvinnor med svår ekonomisk situation, där var tredje röker dagligen.

Sluta tvärt kommer inte att vara normen längre. Rökning måste sättas i ett socialt och psykologiskt sammanhang. De återstående rökarna kommer inte vara lätta att behandla, och att trappa upp dagens politik ger inte samma resultat. Exempelvis har inte förbudet av narkotika inneburit att bruket och dess skador försvunnit.

Därför behövs andra mål än att plötsligt och fullständigt sluta. Behandlingen liknar mer den för alkoholism och narkotikaberoende, med nedtrappningar till bättre vanor och mindre farliga alternativ som snus och nikotinplåster.

Handelsminister Ewa Björling arbetar för att häva EUs försäljningsförbud på snus. Hävandet av förbudet kan visa sig nödvändigt för att kunna föra kampen mot rökningens skador vidare. Tanken på en tobaksfri värld är behaglig, men inte realistisk. Under tiden behöver mer än 1,5 miljarder rökare alternativ och hjälp istället för moralism och förbud.

Läs även andra bloggares åsikter om förbud, snus, cigaretter, skadereduktion, Ewa Björling, tobak, rökning

Intressant