Utsläppsrätter fel väg att nå klimatmålen

Jag skriver artikeln Utsläppsrätter fel väg att nå klimatmålen på Sveriges Television den 15 november 2006.

Kyotoavtalets mål om minskade koldioxidutsläpp kommer inte att nås. Handeln med utsläppsrätter har misslyckats och för 2007 vill medlemsstaterna i EU dela ut rätter överstigande 15 procent av de nuvarande utsläppen. Det finns bättre alternativ för att minska utsläppen av växthusgaser - ett är att satsa på ren teknik, ett annat att införa en global koldioxidskatt.

När Förenta Nationerna nu håller en klimatkonferens i Kenyas huvudstad Nairobi, är det för diskutera fortsättningen på Kyotoavtalet för minskning av växthusgaser, Kyoto 2. Den första fasen av Kyotoavtalet löper mellan åren 2008-2012 och var avsedd att följas av nya avtal, då åtgärderna i den första fasen kommer att ha för liten effekt på klimatet. Det har både anhängare och kritiker varit eniga om.

EU har instiftat en handel med utsläppsrätter. Tanken är att man skall handla med ett minskande antal utsläppsrätter så att industrin själv kan avgöra det mest effektiva sättet att minska sina utsläpp. EU förband sig att minska sina utsläppsnivåer med 8 procent jämfört med det som släpptes ut 1990 (basåret för avtalet), men ifjol delade de europeiska regeringarna ut utsläppsrätter för 10 procent mer än de faktiska utsläppen. Därför har koldioxidutsläppen inte minskat, och priset per ton utsläpp föll förra våren på ECX, Europas ledande börs för handel med utsläppsrätter (The Economist 23/10 2006).

När miljökommissionär Stavros Dimas nyligen fick medlemstaternas tilldelningsförslag för 2007 hade de tilldelat rätter överstigande 15 procent av de nuvarande utsläppen. Om man fortsätter att dela ut fler rätter på marknaden än som behövs för att täcka dagens utsläpp undermineras hela idén.

Basåret 1990 gav en inbyggd fördel för EU. Då hade Storbritannien gått över från förbränning av kol till Nordsjögas för sin elproduktion, och när den östtyska ekonomin samtidigt kollapsade försvann stora delar av dess smutsiga tunga industri. Detta ledde till att både Storbritanniens och det återförenade Tysklands koldioxidutsläpp sänktes ordentligt under 1990 års värden och mellan 1990-1998 föll EU:s utsläpp med 2,5 procent. Men den ekonomiska tillväxten (både verklig och förutspådd), Tysklands beslut att minska behovet av kärnkraft, och ett samtidigt ökat bruk av kol inom EU-området, ledde till att utsläppen kommer att vara 0,3 procent högre år 2010 än år 2004, och minskningen i utsläpp jämfört med 1990 kommer att ha fallit med bara 0,6 procent (The Guardian 27/10 2006).

För att man skulle få med industrin, så delade man ut rätterna gratis istället för att auktionera ut dem till högstbjudande. Det gav en stor fördel för dem som hade politiska kontakter.

Dessutom ser man möjligheten att gynna de egna industrierna på bekostnad av de andra länderna. Om de får rikligt med utsläppsrätter tilldelade sig kan industrierna sälja dessa och få extra inkomster, samtidigt som de får låga energipriser. De andra länderna sitter inte stillatigande när de ser att andra försöker vinna fördelar och börjar själva att dela ut fler utsläppsrätter till sina industrier. Då är det mycket få företag som behöver betala för rätterna, det går ju alltid att lobba politikerna om fler. Energisektorn (som släpper ut mest) skjuter över kostnaden på kunderna och gör stora vinster.

Vidare leder detta inte till någon grönare teknik, utan en stor satsning på kolkraft - av den smutsigaste polska sorten. Det beror delvis på höga gaspriser, men handelssystemet har inte hjälpt till, då tidsperioden 2005-2007 och 2008-2012 är för kort för att företag skall kunna ta med kostnaderna i sina investeringsplaner.

Inför Kyoto 2 bör man tänka på att detta dystra resultat är vad som skett i Europa med sina välutvecklade institutioner och en gemensam marknad. FN har rapporterat att av de 41 i-länderna så ökade 34 sina koldioxidutsläpp mellan 2000-2004. Italien, Spanien och Japan, som alla undertecknat Kyoto har ökat sina utsläpp sedan 1990, så att fortsatt kalla USA för klimatbov håller inte längre. Vad skulle hända om man utsträckte Kyoto 2 till u-länderna? Troligtvis skulle resultatet bli än värre. Frestelsen för stater att ständigt dela ut fler rätter för att ge sin industri fördelar skulle bli oemotståndlig.

Vilka är alternativen? Ett visas av Asia Pacific Partnership on Clean Development and Climate) som består av USA, Japan, Kina, Indien, Australien och Sydkorea. Genom att satsa på ny ren teknik och att tillväxt leder till att man tar bort gamla smutsiga industrier, minskar man utsläppen av växthusgaser, vilket vore den mest hållbara lösningen. Ett annat skulle vara att införa en global koldioxidskatt vilken skulle ge stat, företag och konsumenter prisstabilitet och transparens i administrationen. Då möts länder som släpper ut mer av handelssanktioner, inte av att andra länder ökar sina kvoter.

Miljöminister Andreas Carlgren borde noggrannt överväga dessa alternativ, så att vi inte går in i ett nytt ofördelaktigt avtal i Nairobi.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, ekonomi, Andreas Carlgren, regeringen, teknik

Intressant