Anpassning till döds?

Jag recenserar boken Adapt or Die: The science, politics and economics of climate change, redaktör Kendra Okonski i Svensk Tidskrift nummer 3-4 2004.

Kan man vinna debatten om klimatförändringarnas betydelse och behovet av Kyotoprotokollet bara med fakta eller behöver vi diskutera värderingarna också?

I Sverige råder en bred konsensus bland politiker, forskare, media och vissa delar av näringslivet att vi nu upplever en stor klimatförändring, som skapats av mänsklig aktivitet och som måste åtgärdas med politiska medel genom en stor omställning av samhället. Det verkar ofta i samhällsdebatten som att diskussionen om klimatfrågan är avslutad i och med Kyotoprotokollets undertecknande (fast USA, av någon sällan utredd och förmodat självisk anledning, inte vill vara med).

Denna samstämmighet väcker frågor. Är det verkligen så okontroversiellt och enkelt att härleda en specifik politik ur naturvetenskapliga rön? Hur säkra är dessa rön, med tanke på att klimatet och ekologin är system som styrs av ett mycket komplext antal faktorer?

Debatten är mer levande utomlands. Boken Adapt or Die: The science, politics and economics of climate change är en utmärkt introduktion för den liberale läsaren. Där tar man upp frågan om Kyotoprotokollet och vilka dess implikationer har varit. Klimatfrågan blev efter det kalla kriget en av de vikigaste politiska frågorna. Kanske för att den sågs som ett av de sista områdena där omfattande politisk expansion var möjlig?

Under de senaste åren har särskilt en fråga blivit ordentligt utredd men fortfarande varit svår att få någon vetenskaplig konsensus om: frågan om koldioxidutsläppen. Påverkar de klimatet eller inte? Och på vilket sätt? Hur stor roll spelar naturens egna processer, som t.ex. solfläckarnas aktivitet? Där är de flesta experter väldigt osäkra på om det globala klimatet påverkas negativt eller inte, i vilken grad påverkan sker och vilka effekterna blir på lång sikt.

Bokens redaktör, Kendra Okonski, samlar en intressant grupp skribenter från olika discipliner som redogör för de potentiella konsekvenserna av global uppvärmning för mänskligheten och miljön. Man värderar de strategier och policys som använts för att bemöta klimatförändringar, man redogör för de konsekvenser klimatpolitiken kan ha för företag och handeln samt analyserar klimatpolitikens ekonomiska principer och rättfärdiganden. Bokens syfte är inte att vara en stridsskrift mot tanken på en global uppvärmning, utan att åstadkomma en nyansering av debatten, och få med sig grupper som ställt sig positiva till Kyotoprotokollet. Det syftet har sina fördelar och nackdelar.

Paul Reiter avfärdar påståendena om att klimatförändringar skulle öka antalet myggor och leda till fler sjukdomar som malaria. Skälen till att dessa sjukdomar sprids är mycket mer komplexa, och beror mer på ekonomiska och sociala faktorer.

Dominic Standish använder den sjunkande staden Venedig som exempel på hur miljörörelsen ofta, med försiktighetsprincipen som metod, ställer sig mot tekniska lösningar som strävar efter att minimera klimatförändringars skador.

Indur Goklany menar att vi istället för att koncentrera oss på global uppvärmning för att indirekt minska de försvårade hälso- och miljöproblem som kan följa i dess spår, borde koncentrera oss direkt på dagens problem som sjukdomar, hunger, vattenbrist och hemlöshet. Detta skulle vara mer kostnadseffektivt och ge säkrare och snabbare effekter.

Martin Ågerup förklarar att klimatpolitiken borde vila på pålitliga förutsägelser av faktorer som påverkar utsläpp, som t.ex. tillväxt av BNP, effektiv energianvändning och fossila bränslens andel av energiförbrukningen. Ågerup pekar på att vilka värden som anges på faktorerna påverkar kvaliteten i förutsägelserna om klimateffekterna, och att slarv och dålig metod ofta gjort modellerna dåliga som underlag för politik. De fördelar som kan fås av Kyotoprotokollets implementering är ytterst osäkra, då dess effekter på klimatet blir så små på den korta sikt som protokollet har (år 2008-2012).

Barun Mitra argumenterar att de fattiga länderna istället för de rika ländernas hållbara energi, borde satsa på mer modern och därmed effektivare energiteknik, då miljöproblemen snarare utgörs av fattigdom än hög energikonsumtion.

Andrew Kenny varnar, från ett afrikanskt perspektiv, om farorna med att rakt av överföra miljöstandarder som antagits av i-länder till u-länder. Dock finns inte förståelsen för att de fattiga ländernas problem är annorlunda, och de rika länderna verkar snarast redo att sätta igång en slags ekologisk imperialism.

Julian Morris uppmärksammar att Kyotoprotokollet kan bromsa världshandeln om man lägger miljöaspekter inom ramen för WTO. Det öppnar upp för möjligheten att införa nya handelshinder på energintensiva varor. Detta hindrar tillväxt och införande av ny teknik för att minska klimatets påverkan på mänskligheten, vilket är det mest kostnadseffektiva sättet att bemöta klimatförändringar.

Martin Livermore påpekar att det främst har varit storföretag som ställt sig bakom Kyotoprotokollet. Genom lobbying kan de påverka sina egna kostnader, medan små- och medelstora företag sällan har den möjligheten och därför får bära den största andelen av kostnaderna.

Bruce Yandle och Stuart Buck tar upp problemet att globala och komplexa kontrollsystem skapar stora incitament för rent-seeking. Från exemplet om spritsmugglares och baptisters gemensamma stöd av förbudspolitiken i USA, visar de hur allianser kan uppstå mellan annars disparata intressen. I klimatfrågan utgörs baptisterna av miljörörelsen som argumenterar för att minskningen av koldioxidutsläppen är en moralisk nödvändighet, medan spritsmugglarna är de storföretag som cyniskt hoppas öka sina konkurrenters produktionsomkostnader.

Benny Peiser skriver om historiska ekologiska katastrofer och hur de sägs ha påskyndat civilisationers kollaps. Peiser påpekar dock att de historiska exemplen har gällt lågteknologiska jordbrukssamhällen, vilket har gjort dem mycket mer sårbara för klimatförändringar än vårt högteknologiska samhälle som ger oss bättre anpassningsmöjligheter.

Carlo Stagnaro anser att den europeiska allmänheten inte är fullt medveten om vilka problem och konsekvenser som Kyotoprotokollet har, eller de kostnader de kommer att få vidkänna i form av färre arbetstillfällen och höjda priser på tjänster och varor.

Som alternativ till dagens klimatpolitik, att förhindra klimatförändringar över huvud taget, ställer man upp klimatanpassningen: att se till så att eventuella klimatförändringars effekter minimeras. Samhällen som är stillastående och fattiga saknar i allmänhet förmågan att anpassa sig till nya förhållanden, även förändringar som orsakas av klimatet. Kyotoprotokollet ger mycket osäkra miljövinster, särskilt på kort sikt, samtidigt som det innebär en stor omvandling av samhället till hög kostnad. Det kanske vore dags att applicera försiktighetsprincipen på Kyotoprotokollet självt?

Adapt or Die är läsvärd och intressant, och visar att det finns andra slutsatser att dra ur möjligheten av en klimatförändring. På en bra nivå, utan att bli för enkel, så ger boken goda ekonomiska och vetenskapliga argument.

En god boks förtjänst kan dock också ligga i att den klargör saker genom sina tillkortakommanden. Klimatfrågan består av flera parallella debatter inom klimatologi, ekonomi och politik som vävs samman, vilket ofta gör debatten krånglig och svår att delta i. Det område som Adapt or Die brister på är beskrivningen av politikens roll. Politik är fråga om en kamp mellan idéer, där man i politiken ofta återfinner tankar om att uppfattningar är lika med verklighet och fakta är förhandlingsbara.

Även om debatten må vara mer livlig i utlandet, så står boken för en minoritetsuppfattning, och dess ekonomiska och vetenskapliga resonemang når inte fram till de värdegrunder som anhängarna till Kyotoprotokollet ofta har. Dessa står antingen på en naturromantisk bas, med en vision om ett decentraliserat, småskaligt och självförsörjande samhälle som anses vara mer ursprungligt. Eller så värderar man just stabilitet och kontroll, och har en vision att man genom regleringar till fullo kan bestämma utkomsten av mänskliga handlingar. Då man har andra mål för sitt engagemang, kommer man inte heller att acceptera Adapt or Die:s medel och lösningar. Värderingar måste bemötas med andra värderingar.

Det huvudsakliga problemet med Kyotoprotokollet, är att det ser människans handlingar som ett problem, och inte som en lösning. Vad kan vi göra för att klimatet skall ha så liten inverkan på människan som möjligt? Det borde egentligen vara den relevanta frågan i debatten, och den måste stå på en solid vetenskaplig, ekonomisk och värdemässig grund.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, böcker, politik, teknik, vinter

Intressant